Amanda Jenssen blev med sitt speciella uttryck folkkär genom Idol 2007. Efter tre album och en uppsjö av hitsinglar är hon nu tillbaka i tv-rutan, som en av huvudpersonerna i tittarsuccén Så mycket bättre.
– En förutsättning för att medverka var att jag fick lägga ned hela mitt hjärta i låtarna och göra dem till mina.
Amanda Jenssen är i Stockholm för att möta pressen. Efter den enorma succén med ”When we dig for gold in the USA”, från Så mycket bättre, som nått en förstaplats på Itunes och en tredjeplats på Spotify, är hon hett eftertraktad och får ställa upp på diverse plåtningar och intervjuer. Pressmottagningen sker på en undanskymd krog vid Hornstull och medan jag väntar på min bit av Amanda Jenssen-kakan är det Spotify som tar nya foton på sin senaste guldkalv. Efter 10 minuters väntan kliver hon fram till bordet jag placerats vid, med en pappkopp kaffe i handen och blommor i håret. Det första vi börjar prata om är hennes nuvarande hemstad, Köpenhamn, som hon bor i sedan en tid tillbaka.
– Köpenhamn är en underbar stad. De flesta städer har något av en egen personlighet, i Köpenhamn är kulturen mer värdesatt än här i Stockholm, det tycker jag är fint. Det är även en mer välkomnande och öppen stad, där det är lättare att få vara sig själv. Men jag älskar Stockholm och tillbringar fortfarande en tredjedel av min tid här.
”Danska är roligt”
Eftersom Amanda Jenssen är halvnorsk och har varit mycket med sin pappa i Norge är inte heller språket ett allt för oöverstigligt hinder.
– Många ord är samma som på norska. Jag försöker göra mig förstådd på något slags norsk-danskt manér. Danska språket är roligt, för det kan vara så grovt. Ibland har jag tänkt: ”Oj, sa du precis det där till mig?”
Senaste skivan Hymns for the Haunted släpptes för nästan precis två år sedan och Amanda Jenssen är just nu mitt uppe i låtskrivandet till sitt fjärde album. Men hon har inte bråttom, utan låter musiken gro fram inifrån, vilket får ta så lång tid som det krävs.
– Det går inte att hetsa fram, det är mina hjärtevänner som ska ut. Jag försöker bygga in mig i en kokong av tankar och idéer, men så knackar den här Så mycket bättre-grejen på hela tiden och avbryter. Men folk har varit rörande snälla, jag förstod inte innan hur otroligt många det är som ser på programmet.
Men Amanda Jenssen läser aldrig om sig själv i tidningarna och håller hårt på den egna integriteten. Hon vill inte påverkas för mycket av vad andra tycker och tänker om henne, eller hennes konst.
– Över åren lär man sig saker om sig själv och hur man påverkas av olika beteenden. Om jag får behålla mitt eget perspektiv i så hög grad som möjligt mår jag som bäst. Om fokus tas från mina egna intryck och uppfattningar har jag svårt att kanalisera min sanning, som kommer inifrån. Och det är den sanningen mitt skapande handlar om.
”Fick en stark vision”
När Amanda Jenssen fick förfrågan om att medverka i Så mycket bättre var förutsättningen för att delta att hon fick lägga ned sitt eget hjärta i varje tolkning och göra låtarna till sina egna. En av de artister vars musik hon tyckte det var svårast att finna ett personligt uttryck genom var Orups.
– Allt han har gjort låter så himla mycket Orup. Men så slog det mig att det är en väldigt vacker melodi i refrängen till ”När vi gräver guld i USA”. Det är något mäktigt med den låten. Jag fick en superstark vision innan jag ens börjat, vilket är ganska ovanligt. Oftast växer resultatet fram under arbetets gång.
Under Amanda Jenssens egen dag, som sändes förra lördagen, blev hon mest tagen av Ola Salos version av ”Dry my soul”. Även om hon aldrig har varit ett inbitet The Ark-fan har hon vuxit upp med deras låtar och har en personlig relation till flera av dem.
– Det var jäkligt häftigt när Ola klev upp på bordet och sjöng rakt till mig. Det flög vegetarisk köttfärs, spagetti och julmust åt alla håll, hahaha. Det är min typ av kaos och jag älskar det.
”Stannade aldrig för att vila”
I samtalen om skivan Happyland kom det sedan fram att Amanda Jenssen efter tre år av intensivt turnerande och promotionarbete kände sig tömd och utbränd.
– Jag bara sprang på i tre år, jag stannade aldrig för att vila upp mig. Det var smärtsamt när jag insåg att det inte var roligt längre. Det var som om någon bytt lås till mitt inre och jag kom inte in där. Som om min sanning jagats bort.
Men Amanda Jenssen kom igen och plötsligt spirade en liten vårsippa i bröstet. Det var de första utkasten till den kommande skivan Hymns for the Haunted – en skiva vars musik hon själv har beskrivit som voodoojazz.
– Jag gillar konceptuella grejer och det här var min spökskiva. Happyland var min gangsterjazzskiva, den var mer dekadent och tog sikte på det utlevande och självdestruktiva. Jazzen innehåller så mycket häftiga ljud. Det är så härligt med trombonen, som bara fräser till rätt vad det är. Under en period var jag helt frälst på blåsarrangemang och kunde gå och nynna på dem hela dagar.
De som såg Amanda Jenssen i Idol 2007 vet att hon redan där, från första audition då hon framförde Elvis ”That’s alright mama”, hade en egen utmejslad stil som hon sedan målmedvetet höll fast vid. Något som kan ses som lite anmärkningsvärt med tanke på att hon då inte var mer än 18 år gammal.
– Det är klart man är påverkbar, men jag har väl haft tur antar jag. Jag har aldrig kunnat vara någon annan än den jag är. Jag har alltid vetat vad jag gillar och sett väldigt svart och vitt på saker. Jag är nog ganska mycket så som person, det ska vara allt eller inget. Jag vill känna och mena saker på riktigt, annars får det vara.
Pappan är trubadur
60-talsmusiken fann Amanda Jenssen tidigt genom sina föräldrars skivsamlingar och låtarna ”Dream a little dream of me” och ”Look what they’ve done to my song, ma”, som hon framförde i Idol, hade hon redan sjungit hundratals gånger i bandet The Amandas and the Papas, som hon hade tillsammans med sin pappa, Halvard Jenssen.
– Min pappa är gammal trubadur och både han och mamma lyssnade på mycket bra musik. För mig var det en lyckträff mitt i prick att bli introducerad till Bob Dylan, Billie Holiday och Tom Waits fantastiska världar så pass tidigt i livet. Billies röst, Dylans texter och Tom Waits sound. Den gemensamma nämnaren som jag söker mig till är nerven, tror jag.
Tom Waits skiva Swordfishtrombones var också vägen in i jazzens värld för Amanda Jenssen.
– Tom Waits musik är ju lite svårare och jag tog den inte till mig förrän jag var mottaglig. Det var som en blixt från klar himmel när jag plötsligt förstod. Det var som att en dörr öppnades till ett hemligt rum och jag tänkte: ”Jaha, här kan man vara.”
”Blivit modigare”
Amanda Jenssen var inte mer än 13 år när hon insåg att det var musiken hon skulle ägna sig åt. Någon plan B har aldrig funnits.
– Målet har aldrig varit att erövra världen, utan att få göra riktigt bra saker. Det tror jag även den lilla Amanda hade hållit med om. Musiken är för mig den mäktigaste konstformen och att få ägna sig åt den är som en dröm.
Amanda Jenssens dag i Så mycket bättre inleddes med improvisationslekar och ett samtal om lekens avväpnande kraft.
– En timme innan vi går på scen kör jag alltid den här leken med bandet. Man har ju en och annan fjäril inneboende ändå och det här har gjort mig modigare. Jag blev jätteglad att de andra gav sig hän så helhjärtat. Det handlar ju om att släppa taget och skita i allt.
Eftermiddagen tillbringades på Hoburgsfyren där hela gänget fick tjänstgöra som fyrvaktare.
– Jag älskar fyrar och det de symboliserar. Jag har en väldigt romantisk bild av det här. De står för ljuset i fjärran som leder sjömännen hem. I och med att jag är med i Svenska fyrsällskapet hade jag läst i medlemstidningen att de sökte fyrvaktare till Hoburgsfyren, det var en himla tur.
Första gången hon fick förhandstitta på avsnittet var dock en nervös upplevelse.
– Jag var lite rädd för att trycka på playknappen och ville helst krypa in och lägga mig under mattan på golvet. Men jag tyckte ändå att den där personen i tv-rutan som liknade mig skötte sig ganska bra.
