”Jag tänker inte ens på det, på stilen.” Det sa Xavier Dolan när jag träffade honom för två år sedan, efter Cannes-premiären av Laurence Anyways, en episk kärleksberättelse om en kvinna och en man – som vill vara kvinna.
Det idag 25-årige underbarnet från Montréal i Kanada blev irriterad när jag ville prata om hur snygg hans film var, och jämrade sig på regissörsvis om hur kritiker missförstår hans filmer och han seriöst börjat fundera över om han gör någonting fel. Så många kritiker hyllar (eller lika ofta: dissar) Dolans visuella formkänslighet, istället för skådespeleri och manus.
Tom at the farm – en psykologisk thriller i dassig lantmiljö – verkar vara Dolans sätt att säga ”håll käften”. Det kan också vara hans bästa film hittills.
Hjärntvättat ögonblick
Den unge storstadshipstern Tom (spelad av Dolan själv) kör ut till en bondgård i ingenstans för att begrava sin älskare Guillaume som dött under oklara omständigheter.
Gud erbjuder ingen tröst: en äcklig präst pratar om hur den avlidne unge mannen ”hittat hem” hos Kristus efter döden. Mamman Agathe (Lise Roy) är knäckt av sorgen och brodern Francis (Pierre-Yves Cardinal) visar sig vara psykopat. Han misshandlar Tom och tvingar honom att spela med i villfarelsen att Agethes bortgångne son haft en flickvän.
Ensam i främmande land bubblar bakgrunden av Toms döde pojkvän upp, samtidigt som han närmast blir en fånge på gården under Francis hårda hand.
Francis som till skillnad från sin döde bror aldrig flyttat till storstan och levt ut sin sexualitet. Hans humör växlar lynnigt mellan självhatisk bögbashing och svårtolkad ömhet. Till slut börjar Tom attraheras av hans uppdämda kåthet som när som helst kan explodera i våld, så pass att han vill stanna på gården.
”Allt är så äkta här”, säger han i ett hjärntvättat ögonblick när lögnerna staplats så högt att de skymmer sikten för sanningen.
Dolan har gjort en egen homofobispetsad Hillbilly horror, där den klassiska spänningen mellan landsbygd och storstad utnyttjas för att ge nya dimensioner till i garderoben-temat (i det här fallet i kistan).
Realistiskt våld
Också gränsen mellan och attraktion och rädsla suddas långsamt ut. Våldet följer inte splattertraditionen från Motorsågsmassakern (för att använda ett klassiskt Hillbilly horror-exempel), utan ser ut som våld faktiskt gör: en örfil, en nedbrottning, blåmärken. Ingenting som inte går att återhämta sig från. Hotet om ett brutalare våld är läskigare än att faktiskt visa det.
Xavier Dolan lånar och snor i sitt berättande. Undertonen av genreexperiment lyser igenom redan i inledningen – flygfoto över nyplogade åkrar som landar på en ensam bil på vägen – en vag påminnelse om Stanley Kubricks The Shining. Och sättet som öppningsscenen bakgrundsballad dränker Toms röst när han sjunger med i en låt på radion skapar samma obehagliga dissonans som första scenen ur Funny Games av Mikael Haneke.
Men det är aldrig distraherande och Dolan gör det inte utan att sätta sin egen prägel. En begåvning han delar med Lars Von Trier och Quentin Tarantino.
Fortfarande snyggt
Däremot har han misslyckats med att göra en smutsigare, mindre stylish film. Det som att Dolan inte kan hjälpa att det blir skitsnyggt. Som när Corey Harts 80-tals-new wave-hit Sunglasses at night spelas på byabaren och Toms rufsiga lockar bara ser ballare ut i den solkiga neonbelysningen.
Om det är tänkt att ge en oestetisk bild av den kanadensiska landsbygden misslyckas Tom at the farm totalt.
