Berätta, vad var det som hände?
– Publiken var stökig och började ropa glåpord till skådespelarna på scenen, vilket till sist fick mig att avbryta föreställningen. I medierna blev det en stor sak som höll på i ungefär tre dagar, där många ville utmåla de elever som höll på som nazistungar. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror att de underkände beslutet någon hade tagit om att de skulle vara där, och att det var det de protesterade mot, säger han.
Dina föreställningar har alla handlat om hbtq-relaterade ämnen. Är det något du kommer att fortsätta hålla dig till?
– Det är det. Jag kan inte känna att ämnet på något sätt är tillräckligt genomlyst. Tvärtom, snarare. Vi lever i en nykonservativ tid, där problemen uppstår på nytt, säger han.
Hur kom du på att göra en föreställning om Per Jonsson?
– När jag fick uppdraget som konstnärlig ledare på Folkteatern Gävleborg så gick jag och tänkte en del på vad jag hade att tillföra där. Folkteatern Gävleborg hade en tradition av andra typer av berättelser än de jag hade jobbat med, vilket fick mig att fundera kring vilket som skulle bli min roll där, säger han.
Det var de tankarna han bar på när han klev in på sin chefs kontor för ett möte och idén kom till honom.
– På hans bord låg boken ”Konst skall vara som en sträng mellan jord och himmel”, som Agneta Söderqvist skrivit om Per Jonsson. Jag kom ihåg att han ju kom ifrån den här trakten och det var då självklart att hans livsöde var något jag ville jobba med, säger han.
Lysande stjärna
Per Jonsson växte upp på en gård i den lilla byn Hyttebo i Hälsingland. Han spelade fiol och flyttade vid 16-års ålder till Stockholm, för att utbilda sig. I huvudstaden kom han i kontakt med baletten och antogs som elev vid Balettakademien. Under sin yrkesverksamma tid på 80- och 90-talet var Per Jonsson den svenska dansscenens starkast lysande stjärna, som dansare och koreograf.
– Han gick direkt från utbildningen till Operan, där han slog igenom stort, säger Mattias Brunn.
I december 1998, dagen innan han skulle ha premiär för sin föreställning ”Rivers of Mercury” tog Per Jonsson livet av sig, efter femton års karriär inom dansen.
– Jag började studera teater när det hände och blev starkt berörd av det, säger Mattias Brunn.
Inte en dansföreställning
Mattias Brunn besökte Per Jonssons anhöriga, för att prata med dem och fråga efter deras tillstånd. Han gick sedan vidare med intervjuer med personer som hörde till Per Jonssons närmaste krets.
– Det var som att veckla ut ett spindelnät, ju fler trådar jag fick fram desto mer såg det ut att finnas. Så även om jag har gjort väldigt många intervjuer hade jag kunnat göra ännu fler.
I föreställningen finns dans och rörelse med, men Mattias Brunn betonar att det inte är fråga om en dansföreställning, utan om teater som innehåller en del rörelse. Föreställningen utgår från nio olika punkter som Mattias identifierade i de berättelser han fick fram. Bland punkterna finns vänskap, utlevelse, genombrott, misslyckande och sjukdom.
– Berättelsen om Per liknar den som har återberättats i många filmer, böcker och tv-serier, om den udda pojken som växer upp på landet, och som sedan flyttar till storstaden, kommer ut och utvecklas till en begåvad och framgångsrik konstnär. Men i historien om Per Jonsson så blir slutet inte det man förväntar sig, säger Mattias Brunn.
Depressioner
Mattias Brunn har tittat på de inspelningar som gjordes av Per Jonssons verk.
– Han var otroligt begåvad. Det han tillförde dansscenen var något nytt, där hans dans var ickeberättande, lyrisk och magisk. Tillsammans var de ingredienserna något som blev otroligt expressivt, säger han.
Det var väl känt att Per Jonsson hade perioder med depressioner och att han led svårt av prestationsångest.
– Alla som kände Per visste att han hade perioder då han var dålig, men ingen tycks ha pratat med honom om det. Det var bara ett faktum, sådan var Per. Folk tänkte att nu är han inne i en dålig period, men snart mår han bra igen. Det kan ha hängt samman med bilden av det skapande geniet också, som måste blöda ibland, säger Mattias Brunn.
De dåliga perioderna spillde över i Per Jonssons yrkesliv, där han mot slutet ibland kunde sluta komma till repetitionerna.
– Jag tror att man kanske hade hanterat det annorlunda idag, då det ses mer legitimt att prata om psykisk sjukdom och att man även tar upp det med den som det berör, säger Mattias Brunn.
Till det som han vill gestalta hör synen på livet och döden.
– Frågor som vi tar upp är när en människas liv egentligen upphör? Är det när man faktiskt dör eller när andra slutar att minnas och prata om en? Hur var det med Per Jonsson och hur blir det för mig själv, vad kommer eftervärlden att minnas?
