Viagra boys: ”Alla vet att vi lever i en fucked up värld just nu”
Viagra boys är aktuella med albumet ”viagr aboys”, vilket blir deras fjärde fullängdare.
Bild: Linnea Tammerås
Dagens ETC
Viagra Boys har inte kommit över att en av deras medlemmar gick bort 2021. Han är fortfarande med dem i replokalen.
Men bandet som älskar att satirisera över mansrollen har vuxit upp och lärt sig kommunicera. Många sena nätter i turnébussen och många kärleksförklaringar till varandra, har gjort dem till en familj.
– Alla är väldigt känsliga. Känslostyrda människor. Eller inte alla. Men vi pratar med varandra om allt. Viagra Boys Support Group, säger sångaren Sebastian Murphy.
– Jag brukar tänka att det verkar vara en stor andel gamla mobboffer i publiken på våra konserter. Som nu har hittat hem och bara får uttrycka sig fullt ut. Jag har verkligen en stark känsla av att en stor andel av våra fans är freaks.
Elias Jungqvist, keyboardist i Viagra Boys, ser lycklig ut över sin spontana skissering av bandets fanbase. Några av de andra bandmedlemmarna småskrattar nervöst. Keyboardisten förtydligar:
– Freaks låter taskigt kanske? Men vi älskar ju freaks! När man ser alla freaks som står och vrålar med i varenda låttext, det är otroligt.
Efter en liten stunds grunnande ger trummisen Tor Sjödén sin bandkollega delvis rätt vad gäller fankaraktäristiken. Visst rör det sig, säger han, om en brokig skara människor. I England träffade bandet exempelvis på en fangrupp som beledsagades av terapihundar – samtliga i gruppen var över de sextio.
– Det var en lite speciell upplevelse.
Men han tillägger att graden av hängivenhet mellan Viagra Boys fans och säg Bianca Ingrossos skiljer sig åt – bandet gästade härom veckan ”Bianca by night”. En begivenhet medlemmarna betecknar som ganska härlig men dystopisk.
– Min kompis systerdotter, hon är tolv och är ju så starstruck av Bianca att hon typ svimmar. Jag fixade en keps till henne, du vet hon började gråta när hon fick den? Det är otroligt. Sådana fans har ju inte vi.
Basisten Henrik ”Benke” Höckert invänder att han i dagarna faktiskt mottog ett brev från en elvaåring.
– Det var en liten kille som spelar bas också, han har tydligen sett oss någonstans. Och nu gör han ett skolarbete om att spela bas. Så han hade ställt en massa frågor. Det tog en och halv timme att svara på allt. Kändes väldigt taskigt att inte göra det. Det var en annan tjej som hörde av sig för några år sedan, hon gjorde ett fanzine, men jag tappade bort meddelandet och glömde svara. Jag har haft ångest för den saken sedan dess. Så nu såg jag till att svara.
I studion i Gröndal har det precis druckits morgonkaffe. Bandets sångare, Sebastian Murphy, är aningen morgontrött.
Bild:
Linnéa Tammerås
Viagra boys består av Sebastian Murphy, Henrik ”Benke” Höckert, Tor Sjödén, Oscar Carls, Elias Ljungqvist och Linus Hillborg (gitarr).
Bild:
Linnéa Tammerås
Vi sitter i det barnvänliga bandets fika- tillika sammanträdesrum i den rivningskåk i Gröndal i södra Stockholm där de sedan några år tillbaka har sitt högkvarter. Måndagens morgonmöte ska precis avrundas. Termoskaffet har druckits upp och från studion belägen i andra änden av våningen färdas ljudet av en ensam tvärflöjt. Bandets sångare och textförfattare Sebastian Murphy – inte någon morgonmänniska – ligger liksom nerfälld över mötesbordet. Gäspar med hela kroppen, hostar till emellanåt, säger inte mycket. Steg upp på tok för tidigt för att spela squash.
Vem är det som spelar flöjt?
– Det är vår saxofonist Oskar, han står och övar bara. Vi ska köra tvärflöjt live. Det har vi inte gjort förut. Det är mäktigt, säger Tor Sjödén.
Kommer det att bjudas på ett flöjtsolo på Globen i höst?
– Någon med flöjt kanske hissas ner från taket. Som i ”This is spinal tap”, säger Henrik Höckert.
Viagra Boys har existerat i tio år. I samband med bandets första albumsläpp, ”Street worms” från 2018, intervjuades den då hajpade liveakten i Dagens Nyheter. Sebastian Murphy slog fast: ”Jag tror att vi allihop i bandet tycker att allt är meningslöst och samhället är bullshit, jag tror att det är därför vi är kompisar. Men man kan ju inte leva så. Man måste hitta någon mening i något och söka efter det.”
På den tiden harvade bandmedlemmarna med musiken som en bisyssla till sina vanliga jobb. Sebastian Murphy jobbade som tatuerare och bandet bildades på sätt och vis genom att han och Henrik Höckert bondade över sitt gemensamma intresse för just tatueringar, plus att den senare imponerades över Viagra Boys-sångaren en kväll när han gjorde en stark insats på en karaokescen.
Texterna till fjärde fullängdsalbumet ”viagr aboys” hade sett annorlunda ut om han börjat skriva dem de senaste tre månaderna, tror Sebastian Murphy: ”Bara på grund av hur extremt allt har blivit”.
Bild:
Linnéa Tammerås
Och bandets stökiga scenframträdanden speglade ganska väl det stök som pågick i bandmedlemmarnas privatliv. Droger, och så vidare. Mycket har hänt sedan dess.
När bandet nu ger ut sin fjärde fullängdare ”viagr aboys” – ett album som inte kommer att göra särskilt många uppskattare av Viagra Boys malande krautrock och Sebastian Murphys korta berättelser om i synnerhet socialt utmanade killar, besvikna, så gör man det som ett gäng heltidsarvoderade musiker med välordnade vuxenliv.
Sedan coronapandemin är musiken medlemmars huvudsakliga födkrok och till moderskeppet i Gröndal anländer de numera varje måndag till fredag, som till vilket jobb som helst.
Jag lägger extremt mycket pengar på det. Korten kan kosta från sju euro till 2,5 miljoner dollar. Post Malone köpte ett sådant
Tor Sjödén, som tidigare var anställd på Studiefrämjandet vid sidan av bandverksamheten, beskriver det som ett gubbdagis.
– Vi kommer hit, kaffebryggaren åker på, vi snackar lite och sedan kör man. Sedan blir det lunch och hämtning på förskolan.
”Förut var det mycket stökigare och jag var en mycket stökigare person att deala med”, säger Sebastian Murphy. ”Hade mycket maniska stunder och var bara allmänt jobbig”.
Bild:
Linnéa Tammerås
Elias Jungqvist är före detta matkasseleverantör och musiklärarvikarie. Apropå Tor Sjödéns karriärbakgrund säger han att trummisen inte brukade ta ledigt från sitt jobb när bandet var ute på turné.
– Det var jävligt kul för det kunde vara helt tyst i bussen, ingen pratade med varandra, men så helt plötsligt hörde man: ”Hallå, det är Studiefrämjandet, Tor! Kommer du inte in i replokal nummer 2?? Men ta nummer 3 då?” Klassiskt.
Stämningen bandmedlemmarna emellan är mysig och puttrig, alla är taggade över att ha kommit igång med repandet inför turnén.
– Det är väldigt harmoniskt. Vi har roligt. Jag lever ett drömliv, säger ex-snickaren Henrik Höckert.
Från taket i bandets studio, som även nyttjas som replokal, hänger en stor papperskräfta i ett snöre, ett verk signerat saxofonisten och flöjtisten Oscar Carls dotter. På golvet: drivor av A4-papper med låttexter.
Bandet river av ”Man made of meat”, den första singeln från det nya albumet, sedan lämnar jag och Sebastian Murphy rummet medan resten av gruppen maler på, nu med Tor Sjödén på sång.
Några veckor efter intervjun ska bandet uppträda på Coachella-festivalen i Los Angeles. Därefter väntar albumsläpp och en lång Europaturné.
Bandets stökiga scenframträdanden speglade ganska väl det stök som tidigare pågick i bandmedlemmarnas privatliv. Bland annat med droger. Men mycket har hänt sedan dess.
Bild:
Linnéa Tammerås
Sebastian Murphy, nu en smula mindre sömnig, visar upp sitt spelrum, helt och hållet avsett för kortspelet ”Magic”. Här inne händer det roliga saker, konstaterar han. Två tre gånger i veckan samlas han och hans vänner där för att spela. Det är hans främsta hobby.
– Jag lägger extremt mycket pengar på det. Korten kan kosta från sju euro till 2,5 miljoner dollar. Post Malone köpte ett sådant. För tre år sedan. Och sedan finns det kort för 300 000. Men jag har inga sådana. Vissa kort är väldigt rare. Men det är framför allt ett väldigt kul spel.
Vad är mest stöldbegärligt här inne?
– Det är väl mina syntar, tror jag. Jag har mina samlingar hemma, det här är bara löskort.
Sebastian Murphy är född och uppvuxen i Kalifornien, men som sjuttonåring hoppade han av high school och flyttade till Sverige.
Bild:
Linnéa Tammerås
Vi slår oss ner igen i sammanträdesrummet, konstaterar att det verkligen är slut på kaffe, ingen av oss orkar göra något åt det. Sebastian Murphy säger att han längtar efter att åka ut på turné. Livet på vägarna är lättare att hantera än tillvaron hemmavid.
– Man lever ett väldigt förenklat liv när man är på turné. Egentligen är varenda lunch och middag schemalagd, man vet vad man ska göra hela tiden, och man måste vara i form en och en halv timme varje dag för att jobba. Och sedan får man se en massa härliga saker och träffa en massa folk.
Jag föredrar att vara allmänt samhällskritisk eller för den delen självkritisk
Är det därför du börjat med squashen nu, för att palla?
– Ja, det är skönt att ha lite stamina när man ska spela.
Jag har ju fått ert pressmaterial och ert nya album säljs in som att det är en lite dummare platta än de föregående. Lite mer hjärnröta.
– Jag vet inte vem som skrev den, man kanske siktade in sig lite väl mycket på det dumma. Eller det är säkert mitt fel, jag har sagt att den är lite dummare. Men befriat är kanske ett bättre ord. Lite lösare bara. Jag tror att den förra plattan var mer politiskt specifik medan jag försökt att hålla den här mer diffus. Annars kan det bli lite för mycket on the nose. Jag tror att alla vi vet att vi lever i en fucked up värld just nu, man behöver kanske inte höra det hela tiden. Jag föredrar att vara allmänt samhällskritisk eller för den delen självkritisk. Det är då jag skriver som bäst tycker jag.
Så du funderade inte på att skriva några låtar om Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina?
– Exakt, eller folkmord i Gaza. Nej, det blir lite mörkt. Framför allt finner jag det svårt att kommentera sånt på ett vettigt sätt. Överlag har jag väldigt svårt att uttrycka mig när det kommer till politik, för jag blir så arg, och då är det väldigt lätt att jag uttrycker mig för dåligt. Så då lämnar jag det hellre till någon annan. Jag tycker att det finns en politisk kritik ändå mellan raderna. Eller bara genom att bara finnas.
Varje gång jag stiger ur sängen på morgonen känns det som en protesthandling.
– Exakt. Men jag har sagt det i en annan intervju, att om jag hade börjat skriva albumet de senaste tre månaderna, då hade nog texterna sett lite annorlunda ut. Bara på grund av hur extremt allt har blivit. Jag brukar bara skriva om det som händer omkring mig just där och då.
Vad hade du omkring dig när du skrev de här låtarna då?
– Jag vet inte, jag bara levde mitt liv. Jag hade kanske inte så mycket fokus på världen när jag skrev det här. Jag var mycket ute på vägarna också, i Australien och överallt. Jag vet inte, jag var nog i period av självreflektion när jag skrev det här.
Vad ska man gå ut och protestera mot först? Det är för mycket. Det är för mycket som händer
Du har skrivit om din hund också?
– Just det. ”Uno II” handlar om min hunds perspektiv, om hur han kanske tänker kring sina veterinärbesök och att han kanske är lite konspiratorisk när det kommer till dem. Jag gillar att skriva om karaktärer, det är kul. Jag gillar storys överlag.
Det är där man hamnar när man börjar reflektera. Man ställer sig frågan hur ens hund förhåller sig till världsalltet. Det är dit filosofin tar en.
– Precis.
”Överlag har jag väldigt svårt att uttrycka mig när det kommer till politik, för jag blir så arg”, säger Sebastian Murphy.
Bild:
Linnéa Tammerås
Sebastian Murphy är född och uppvuxen i Kalifornien, men hoppade som sjuttonåring av high school och flyttade till Sverige. Hans mamma är svensk och han hade språket med sig hemifrån och han säger att han på den tiden lockades av det socialistiska skimmer som omgav den skandinaviska livsstilen, som han uttrycker det.
– Jag lockades av välfärdsstaten och gratis utbildning. Inte för att jag tog del av det men… Jag tyckte att det verkade nice och rätt. Det är sådant som jag fortfarande tycker om med Sverige. Jag gillar att vi inte behöver bli helt fattiga genom att bryta armen och att man kan få hjälp med lite allt möjligt. Med kulturgrejer. Nu håller mycket av det där på att försvinna men när jag flyttade till Sverige fick alla barn SL-kort från skolan och sådant.
Det måste ha känts snöpligt att lämna USA för Sverige och så kommer du in precis i privatiseringsvågen.
– Ja, det var lite frustrerande. Och det var också the rise of SD när jag kom. De kom igång då rejält. Och det var mycket uppror. Men inte så mycket längre. Det är det tråkiga med allt som händer nu, att det är så extremt att det är svårt att bli upprörd som förr. Vad ska man gå ut och protestera mot först? Det är för mycket. Det är för mycket som händer.
Apropå att ägna sig åt självreflektion, de här killarna som förekommer i dina berättelser, hur mycket av dem finns i dig?
– Jag tror att den gränsen suddas mycket. Jag vet inte riktigt. Men det är mycket som är jag. En stor del av mina texter är att vara väldigt självkritisk mot mig själv, ifrågasättande. Man är ju en man och jag är uppvuxen som jag är. Man lärde sig många saker fel och det tar lång tid att avlära sig vissa beteenden och synpunkter som man har på sig själv och de omkring sig.
Som vadå?
– Jag vet inte men allt som alla vi män behövt lära oss? Jag vet inte om jag har några tydligare exempel. Bara hur man beter sig, hur man visar respekt för alla omkring sig. Jag vet inte. Jag hittar inga tydliga exempel. Men jag tror att du fattar.
Man kämpar på med sina pappor.
– Man kämpar på med relationen till sin far och andra män omkring sig. Hur de beter sig och vad som är okej och vad som inte är okej. Man vill göra det bekvämt för andra, inte göra andra obekväma.
En av Viagra Boys egna affisch pryder väggen. Men också bandet The Kurws.
Bild:
Linnéa Tammerås
Det känns fortfarande som att han är här ofta. Speciellt när vi spelar låtar som han var med och skrev
Mitt snabba intryck av er som band är att stämningen mellan er är väldigt harmonisk?
– Ja, verkligen. Vi har liksom hållit på i tio år nu och det verkligen som att vi hittat något slags harmoni i att jobba med varandra och att bara vara till vardags. Jag tror att vi alla är vuxna nu också. Man har lite mer rutin, både på att skriva och spela musik, man behöver inte vara så hård mot sig själv konstant. Förut var det mycket stökigare och jag var en mycket stökigare person att deala med. Hade mycket maniska stunder och var bara allmänt jobbig. Men man har väl vuxit upp och bara lärt sig hur man ska respektera varandra och hur man ska klara av att leva den här livsstilen.
Kul att bli vuxna tillsammans. Men känns det som att du hittat in i vuxenlivet på riktigt?
– Jag tror det. Absolut. Det är fortfarande svårt, man kommer inte ifrån sina problem. Men det är hundra procent lättare nu. Jag säger det i balladen som avslutar albumet, som är en kärleksförklaring till min fästmö, att allt känns easy just nu i varje fall. Det kommer ju motgångar. Och vi har haft otroligt många motgångar. Vår gamla gitarrist Benjamin Vallé gick bort 2021 och det var otroligt sorgligt för oss alla. Och en massa annan skit som har hänt. Men man lär sig av allt som händer och går vidare. Jag är otroligt stolt över var vi är idag.
Men när något sånt händer, när man förlorar en bandmedlem… Man har ju sin egen sorg i det men vad gör man för att kunna gå vidare efter en sådan sak?
– Man går inte riktigt vidare, men man kommer ihåg honom. Det känns fortfarande som att han är här ofta. Speciellt när vi spelar låtar som han var med och skrev. Då känns det som att han lever vidare genom musiken och genom olika gitarriff eller olika skämt som vi drar. Man drar alltid en massa skämt som han brukade dra och tänker, vad hade han tänkt om den här situationen? Så det är fint. Så fort man är ute på vägarna kommer man ihåg hur det var att turnera med honom. Han var en riktig karaktär.
Hur då?
– Han hade sina skämt som han drog, alltid, och så var det alltid samma historier om och om igen. Han hade bara väldigt många oneliners som lever vidare och som vi brukar köra nu i stället.
Känner du att ni kunnat stötta varandra i det här?
– Gud ja. Vi pratar om allt med varandra. Alla är väldigt känsliga. Känslostyrda människor. Eller inte alla. Men vi pratar med varandra om allt. Viagra Boys Support Group.
Det är fint att höra.
– Många sena nätter i turnébussen då vi dragit kärleksförklaringar till varandra. Man bondar mycket när man lever så nära inpå varandra. Så det är ju som en familj.
Sebastion Murphy menar att alla i bandet i nära varandra. De pratar känslor. Viagra Boys Support Group.
Bild:
Linnéa Tammerås
En stor del av er musik är ju ett satiriserande över mansrollen. Så det är fint att ni är öppna, känsliga, kommunicerande killar!
– Verkligen. Vi kanske inte var det förr men vi har blivit det.
När resten av bandet dragit igenom större delen av materialet från den nya skivan kommer de utspatserande från studion. Tor Sjödin säger att det ju lät bättre än vanligt när Sebastian Murphy inte var med på sång. Uppenbarligen är han inte oersättlig. Sebastian Murphy säger att det var skönt att höra, då kan han ju gå hem nu. Tor Sjödén ändrar sig: Det lät för jävligt.
Samtalet kommer in på vem av bandmedlemmarna som skulle klara sig längst på en öde ö. Sebastian Murphy slår fast att gitarristen Linus Hillborg skulle dö först. Linus Hillborg håller inte med; han påpekar att han är en prepper.
– Dessutom har jag koll på alla saker som kan hända hela tiden. Till exempel. Om Trump skulle införa undantagstillstånd när vi är i USA, för det finns det en chans att han gör, då kan det bli tumult. Då kan militären börja fängsla dissidenter.
Vad gör ni i sådana fall?
– Jag vet inte vad man ska göra. Det är det jobbiga. Något jag skulle kunna tänka mig händer är att de blir kaos på flygplatserna.
Tor Sjödén har ett förslag:
– Man får väl bara sätta sig på en bar och fejda iväg.
Ni ska ju spela på Globen i höst. Känner ni er cocky över framgångarna?
– Jag vet inte riktigt vem man ska imponera på? På barnen och frun? säger Tor Sjödén.
Känner ni andra samma sak? Finns det ingen att imponera på?
– Man vill väl bara göra en bra grej och ha kul, att ha det tillsammans. Vill man imponera på någon så sätter man bara griller i huvudet på sig själv. Det handlar mer om att bara gå ut och ha kul tillsammans med de som är där. Och det är en klassisk punkgrej, att oavsett om man spelar för 50 eller 50 000 personer får man behandla det på samma sätt, säger Henrik Höckert.
Sebastian Murphy rapar. Säger att det börjar bli dags för lunch. Varpå diskussion utbryter om vilket av alla Gröndals lunchställen som de ska besöka i dag. Jag frågar vilka favoritrestauranger de har – jag bor i samma område – och efter att ha räknat upp vartenda hak som står att finna i söderförorten enas de om att alla är toppen. Ett av ställena, Delfin wok, har de till och med tackat i konvolutet till den nya skivan.
– Man blir glad varenda gång man går dit, säger Tor Sjödén.
Viagra boys beställer sin mat. Som vanligt äter de lunch i Gröndal. I sommar åker de på Europaturné.
Bild:
Linnéa Tammerås
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.