För några veckor sedan satt jag på en bar på Södermalm och pratade med två manliga vänner om deras ”body counts”, alltså antalet personer de har haft sex med. Siffrorna var i mina ögon höga. Inte ”jag är bartender och med i Paradise hotel-höga” men ändå så pass att om samtliga ligg skulle dykt upp på den relativt stora baren vi satt på hade de aldrig fått plats.
Romantikern i mig blev frustrerad. Med en obefogat viktoriansk ton ifrågasatte jag om sex ens betydde något för mina vänner och stirrade extra skeptiskt på den av dem vars siffra var högst.
”Det är klart det gör”, svarade han, och tog en mycket stor klunk ur den mycket lilla ölen som faktiskt är den största de har på denna bar på Södermalm, ”i stunden är jag förälskad i personen jag ligger med, vi delar något stort och vackert, sen går livet vidare”.
Jag kunde relatera till allt utom det sista. Att livet bara skulle gå vidare efter ett sexuellt möte är för mig mycket osannolikt. Till många mäns stora förtvivlan blir jag oftast kär och personlighetsförändrad av att spendera en natt tillsammans.
Men det finns kvinnor med samma sexuella attityd som mina manliga vänner. Kvinnor som äter män till frukost och sedan, som om inget hade hänt, går vidare med sina liv. De finns åtminstone inom fiktionen och ett exempel är jaget i Lynne Tillmans nyöversatta ”Weird fucks”.
Att Lynne Tillman skulle vara alla sad girls gudmor är falsk marknadsföring
”Weird fucks” publicerades på engelska redan 1980 i punktidskriften Bikini girl och handlar om en kvinna och hennes sexliv under 70-talet. Författaren har i media beskrivits som ”sad girl-litteraturens gudmor” och någon som på ett existentiellt sätt beskriver hur det är att vara ung och sökande.
Boken är tyvärr en stor besvikelse som inte bjuder på något annat än andefattiga fältrapporter från sängkammare och gräsmattor i Europa och USA. Det är hastiga sammanfattningar av personlighetslösa objekt och vulgära anekdoter om penisar som inte blir hårda och pessar som fastnar och behöver grävas fram.
En typ av litteratur som en gång i tiden var spännande och ”avantgarde” men som idag, efter ett decennium av böcker om killar som inte kan få stånd, känns passé. Dessutom är romanen en sämre version av litteratur vi redan läst av Erica Jong, Birgitta Stenberg och Suzanne Brøgger.
För hur viktig kvinnors rätt till en fri sexualitet än må vara, är de osentimentala förbindelserna där männen är totalt objektifierade ett tröttsamt inslag i litteraturen. När jaget beskriver sitt nionde ligg har jag knappt läst 60 sidor och kommer på mig själv med att ge boken samma blick som jag gav mina killkompisar i baren.
Att Lynne Tillman skulle vara alla sad girls gudmor är falsk marknadsföring. Jaget i ”Weird fucks” känner alldeles för lite för att vara en sad girl, även om hon ibland är ledsen och på ett ställe till och med hjärtekrossad. Hon stannar aldrig i lidandet, utan dämpar det istället med valium och nya knull.
Alla riktiga sad girls vet att inget hjälper mot hjärtesorg, inte ens valium. Men alla riktiga sad girls vet också att målet inte är att må bra eller att komma över sin hjärtesorg.
Målet är att gråtskrika, självskada och gå under tills ens älskade, mot alla odds, ändrar sig.
