Huvudpersonen Nisses mamma är död. Varför väljer du att skriva om döden?
– Jag ville skriva om sorg. För sorg tror jag att många har känt eller känner på olika sätt. Och då blev det Nisse som fick gestalta en sorg som alla kan förstå. Att förlora någon som man tycker väldigt mycket om.
För de flesta barn, kan man hoppas, ligger den erfarenheten längre fram?
– Jag ser det inte som mörka berättelser. Framförallt så handlar det om ett barn, en människa, som växer. Han får vara med om olika saker, längre fram blir han kär till exempel. Det handlar om att acceptera livet precis som det är, med motgångar och medgångar. Livet är inte bara allvarligt eller roligt, det är både och, tvära kast. Det har blivit ganska roliga böcker faktiskt.
Varför är mammor så ofta döda i berättelser för barn?
– Jag har själv tänkt på det där. Det var något som jag hörde i början av mitt skrivande att många författare vill börja med att ta död på sina föräldrar. Det är på något sätt frigörande ... Många har ju haft den närmsta relationen med sin mamma. Det kanske förändras med mer närvarande pappor.
Det blir en annan könsbalans utan mamma, mest manliga karaktärer?
– Jag ville förlägga handlingen en bit från mig själv, men det kunde lika gärna ha handlat om en mamma med två döttrar. Det är själva berättelsen om att känna sorg som är viktig. Jag har haft kontakt med barn från hela världen som har tyckt om berättelsen, många av dem flickor. Och jag kan känna igen mig i de flesta karaktärerna. Det är det som jag tycker är roligt med att skriva, att leva sig in i att vara en annan. Jag tror att det är en väldigt viktig funktion, att alltid kunna tänka att det kunde varit jag.
Du var tidigare själv skådespelare, hur känns det att nu vara i andra änden?
– Det är jätteroligt! Det är inte så tillfredsställande när man har svårt att få jobb som skådespelare. Det går inte att spela upp en monolog i vardagsrummet. Skrivandet fyller en funktion där jag får ur mig olika saker som jag går och tänker på, utan att behöva en hel teatergrupp eller ett filmteam.
Tror du att barn behöver berättelser om arbetslöshet?
– Många barn har föräldrar som är arbetslösa ibland. Pappa Roland är en person utan utbildning och han tillhör ju arbetarklassen på det sättet. Han är en person som inte klarade skolan utan får ta de jobb som finns. Han är ändå en fungerande vuxen. Alla måste få finnas i berättelserna. Alla människor finns ju. Att prata med sina barn om sådant som barn tycker är lite läskigt tror jag är väldigt viktigt.
Måste man ha barn för att kunna skriva om barn?
– Nej! Man kan skriva om det precis som att man kan skriva om någon som är gammal utan att vara gammal. Det handlar om att försöka leva sig in i en annan människa. Jag ser det bara som en tillgång. Man får själv dra gränsen för vad man kan skriva om, men om det är ett ämne som engagerar en så får man ge det ett försök.