Det handlar dels om den nya dokumentärserien ”Köp mina trosor!” vars presentation är lika tarvlig och smaklös som titeln. I en lila spandexklänning poserar journalisten Nellie Erberth, leende med ett par spetstrosor i handen bredvid en champagne-drickande man i kostym. Av någon anledning verkar de sitta i en limousin. Serienamnet är skrivet i aggressiva, rosa neonbokstäver, som tagna från en tegelvägg på en trendig bar i typ Berlin, 2013. 

Programbeskrivningen är drabbad av samma glättiga tondövhet: ”Följ med reportern Nellie Erberth när hon med dold kamera ger sig in i sugardejtingvärlden. Ett trevligt sätt att dryga ut kassan eller en inkörsport till prostitution?”. 

Som en kollega syrligt sammanfattade det: ”Ser fram emot de kommande wallraffserierna ’Köp mitt barn’ – surrogatindustrin, ett hämningslöst exploaterande av kvinnor eller ett ypperligt tillfälle att tjäna pengar?, samt ’Köp mitt ladd’ – droghandel, en inkörsport till våld och missbruk eller bara ett hederligt jobb?”

”Det är som att man är jagad av kukar”, konstaterar Erberth på bred skånska

”Köp mina trosor!” sampubliceras av SVT med dramaserien ”Sugarbabe” som även den frontar med rosa neon. Istället för att följa en nyfiken reporter som flamsigt trollar män genom fejkkonton är det här tonåringarna Sole och Olivia som ger sig ut i den lukrativa dejtingvärlden. De behöver pengar för att ta sig till Los Angeles där de drömmer om att slå igenom som dansare, och ser sugardejting som det smidigaste sättet att gå till väga på (spoiler: det är inte så smidigt som de tror). 

Trots att den ena serien är av dokumentär karaktär och den andra en dramaserie riktad till unga är de för lika för att fungera som komplement till varandra. Båda utspelar sig i ett ruffigt Malmö där alla män verkar vara svin, båda är fyllda av scener där två söta tjejer sitter och diskuterar vilka lättklädda bilder de ska lägga upp på dejtingsidorna för att sedan chockeras över svaren som männen skickar. ”Det är som att man är jagad av kukar”, konstaterar Erberth på bred skånska, vilket även tittaren blir efter att ha sett det första avsnittet av ”Köp mina trosor!”. Jag har aldrig sett så mycket bild- och filmmaterial på det manliga könet som i den nya SVT-serien.

Ingenstans i resonemanget nämns ensamhet som en potentiell förklaring

Det brukar sägas att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men innehållet i ”Köp mina trosor!” är precis så onyanserat och sensationslystet som det ser ut att vara. I introt till hörs TLC:s ”No scrubs” medan Nellie Erberth och hennes vän KG spatserar fram i kavaj med markerad midja. Sedan följer ett gäng oklara sekvenser där de två skåningarna har photoshoot framför en trasig tapet: ”lite heroin chic sådär” för att därefter fastställa att det är enkelt att förstå vad män får ut av att betala för sugardejting: ”Att anonymt kunna välja och vraka, och en relation som han inte behöver lägga så mycket tid på. Alltså en tjej utan krav, utan åsikter”. Ingenstans i resonemanget nämns ensamhet som en potentiell förklaring till att män väljer att betala för sällskap. 

Dokumentärens flamsiga anspråk gör det svårt att förstå vad den vill. I spretiga scener blandas Nellies och KG:s utvärderingar av kukbilderna de får skickade till sig med ett på måfå utvalt gäng kvinnliga influencers, forskare och opinionsbildare som uttalar sig om sugardejting, och om en hel del annat. Att en serie med namnet ”Köp mina trosor!” visar sig handla om hur obehagligt det är att som ensam tjej gå förbi ett killgäng är en av många saker som lämnas okommenterat. Sensmoralen verkar vara: ”Det är läskigt att vara med en man. Punkt”, som en av dokumentärens talking heads uttrycker det.

Sensmoralen verkar vara: ”Det är läskigt att vara med en man. Punkt”

Dramaserien ”Sugarbabe” har en tydligare dramaturgi och känns, trots att skådespeleriet lämnar en del att önska, åtminstone som ett genuint försök. Sole och Olivia är naiva och drabbade av det tunnelseende som är så karaktäristiskt för 15-åringar. Med blicken fäst på danskarriären i LA träffar de äldre män från chattforumen som suktar med 500-lappar och swishbelopp tjejerna tidigare bara kunnat drömma om. 

Men när problemen uppstår och serien försöker höja ambitionsnivån genom att skildra sexuella övergrepp blir det snabbt lika pajigt som i ”Köp mina trosor!”. Alla män visar sig vara monstruösa förövare och alla kvinnor lyckas besegra dem genom sin list och sitt mod, vilket ger ett stereotypt och förutsägbart resultat. Det underliggande budskapet om att även den man som verkar vilja dig väl kommer tvinga dig till en avsugning om han får chansen känns onödigt mörkt och alarmistiskt. 

Jag kan inte låta bli att skämmas lite å SVT:s vägnar efter dessa serier. Viljan att vara ”down with the kids” lyser igenom, med en kraft lika stark som neonljusen i seriernas titlar.