– Jag tror att om folk engagerade sig lite för att hjälpa andra och inte bara tänkte på sig själva och sin egen framgång så skulle de må bättre, säger Julia Frej.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Dagens ETC träffade henne på en uteservering vid hipstertäta Nytorget i Stockholm, för att tala om situationen i flyktinglägren och om hur resorna påverkat henne som människa. 

– Jag åkte dit med den ideella organisationen ”I am you” för att arbeta som musikpedagog. I am yous främsta syfte som organisation är att humanisera de människor som är på flykt. De här människorna har blivit fråntagna sina grundläggande mänskliga rättigheter, sina liv, sin identitet och är ofta djupt traumatiserade, säger Julia Frej.

"Blir behandlade som djur"

Julia Frej fick kontakt med I am you genom en vän som åkt ner till Lesbos privat redan förra sommaren för att hjälpa flyktingarna.  Organisationen arbetar bland annat för att utveckla skolverksamhet och erbjuda kultur i flyktinglägren.  

– Människorna i lägren blir behandlade som djur, som boskap. De förvaras på den här platsen långt från civilisationen och ges mat och vatten för att överleva, medan de väntar på ingenting, säger Julia Frej som jobbat sex år hemma i Sverige som musikpedagog på en förskola.  

– För att de här barnen ska kunna slappna av och ta till sig något krävs lite extremare metoder.  Genom lusten och glädjen i musiken släpper de loss och lär sig saker mycket snabbare, de blir bättre på att samspela med varandra och blir mer empatiska, säger Julia Frej.         

Innan hon åkte ner till Grekland öppnade Julia Frej upp ett Swish-konto och efterlyste pengar och begagnade instrument via sociala medier. På plats i flyktinglägret har hon sedan delat ut gitarrer och ukuleles, som hon lärt barn och ungdomar att spela på. 

– Jag har tagit med mig den svenska synen på barnomsorg, att barnen själva ska få inflytande över lärandet och själva få välja vad de vill hitta på. Jag har lärt två- och treåringar att ta ackord på en ukulele, det är inte så svårt och barn saknar den blockeringen vi vuxna dras med. Föräldrar har kommit till mig och gråtit för att de är så tacksamma och stolta över sina barn. Det är en väldigt speciell känsla. Vi sjunger, dansar, spelar gitarr, teater, jobbar med rytmik och plojar runt. Barnen älskar när man röjer runt med dem, förutsatt att det sker på rätt sätt, med kärlek och glädje, säger Julia Frej.

Julia Frej åkte till Grekland för hjälpa, men även för att se verkligheten och förstå hur flyktingarna har det, då hon inte längre litar på mediernas bild av flyktingkrisen. 

– Jag insåg på plats att jag inte kan förstå hur de här människorna mår, vi lever som i två olika universum trots att vi står bredvid varandra. De som inte drunknat på Medelhavet har varit med om så pass vidriga saker. En kvinna jag mötte hade tappat sin bebis, ner i en ruin, då hon sprang för att hinna med resten av sin familj till båten. Hon blev tvungen att välja, stanna där eller fortsätta springa. Sådant lidande kan inte vi i Sverige begripa. 

Efter att Julia Frej kommit hem till Stockholm bröt hon ihop fullständigt. 

– Jag gråter hela tiden men jag har även blivit stärkt i min insikt om att livet handlar om att hjälpa andra. Folk mår jävligt dåligt här i Stockholm, jag tror att om folk engagerade sig lite för att hjälpa andra och inte bara tänkte på sig själva och sin egen framgång, så skulle de må bättre. Alla kan hjälpa-, det är inte svårt, och människorna i flyktinglägren är så modiga, snälla, coola och inspirerande, säger Julia Frej som definitivt inte varit i Grekland för sista gången.