Kamrat ETC, 

”I don't wanna die, I just wanna sleep a while”, sjunger den brittiska multiinstrumentalisten Emma-Jean Thackray på färska singeln ”Wanna Die”. 

Jag har – än så länge – ingen större lust att dö, trots allt. Däremot överväger jag att parkera på en bar utan fönster i sju år. Bakfull och jävlig kan jag sedan släntra ut 2032 för att se om något av oss finns kvar och om vi i sådana fall har blivit annekterade av män i smala byxor eller inte. 

De grabbar som i veckan pungsparkade Europa – Pete Hegseth och J D Vance – är båda frontfigurer för samtidens penispumpade ny-manlighet, också exemplifierad av Andrew Tate. 

De har alla gjort den för trånga byxan till sitt mesta basplagg. 

”The skinny look” uppfanns ursprungligen av 1700-talets franska adel. Samma siluett omfamnades strax därpå av brittiska, androgyna macaronis – kanske den första subkultur som använde kläder för att uttrycka sig politiskt. Deras klädstil var en direkt kritik av borgarklassens överflöd. 

Den amerikanske journalisten George Frazier (definierande modeskribent i mitten av förra seklet) sa en gång så här: ”Vill du veta om en man är välklädd? Titta nedåt.” Artisten John Mayer, betydligt bättre som modeanalytiker än artist, lanserade i februari 2019 sin 20 minuter långa teori om varför byxan mer än något annat plagg har format vår moderna historia.

Idag är en tajt byxa först och främst en signal för reaktionär och auktoritär manlighet. Den har representanter både bland svenska gängkriminella och amerikanska oligarker. Ett uttryck för en slarvig och historielös kultur, där etablerade sartoriella klädregler har slängts på sophögen. 

Det enda som spelar roll är istället överdelen – en tröjas logotyp eller en vältränad bringa. Det är en ytlig och mycket puckad inställning till utseende. 

Vintern 2025 är mina sociala medier invaderade av aktiefrossande män och invandringskritiker klädda i tajta byxor, samt en och annan rasande mammakorv. När Kendrick Lamar nyligen framträdde under Super Bowl-finalen orsakade han milt amerikanskt mansvrål genom att klä sig i ett par boot cut-jeans från franska modehuset Celine. 

Kära läsare – lyd ett gott råd. Vrid upp storleken på byxan. Det enda skälet till att eventuellt bli ryssvän är väl att Putin, denna shoppande storkonsument av lyxmärket Loro Piana, vet vad en byxvidd vill säga.

//Kristofer 😘

I övrigt: 

◼ Kontinenten stod troligen vid ett vägskäl redan 2003, när ryska Tatu orsakade kaos i Eurovisionfinalen. Duon, kanske den mest underskattade akten på den här sidan nollnolltalet, kom trea. Den ryska inställningen var att federationen ånyo hade förolämpats av Europa. Om juryn hade vilat mindre på folkvilja, och mer på sann expertis (mig), hade mången följande dålighet kunnat undvikas. 

◼ Noterar att författaren Daniel Sjölin i en något oklar text, under fliken “idé” ansåg mig vara kulturellt mäktigare än Björn Werner. Ja? 

◼ Regeringen subventionerar svensk bokutgivning med blygsamma 480 miljoner 2025. Pengarna går till skolinköp av böcker för att stävja läskrisen. Jag hade gärna haft en elak analys av saken, men det har jag inte.

◼ Blev upplyst på Facebook av skribenten Nathan Hamelberg om att ”There’s a Riot Goin’ On” med Sly & The Family Stone är menad som ett svar på Marvin Gayes ”What’s Going On”. Den kunskapen kom bara sisådär 40 år för sent. Till mig alltså.

Avslutningsvis:

I helgen läser jag Lili Anoliks ”Didion & Babitz” och studerar samlingsalbumet ”Tokyo Bliss: Japanese Funk, Boogie & City Pop from King Records 1974–88”, sammanställt av den vandrande City pop- encyklopedin DJ Notoya. Det är den roligaste kompilationen sedan, tja, novembers ”Super Disco Pirata - De Tepito Para El Mundo 1965-1980”, en studie av Latinamerikas piratkopieringskultur under andra halvan av 1900-talet.