Anna Pettersson vill ta vara på fiktionen och fantasterierna i Lewis Carrolls saga – scenen kommer fyllas av flamingos, cancankjolar, hattar, bildprojektioner, musik – och samtidigt vill hon förankra uppsättningen stadigt i vår nutid.
Vi möts en söndagsmorgon på ett kafé på Södermalm, när det är fyra veckor kvar till premiär.
– Vår föreställning handlar om att vara på väg utan att veta sitt slutmål. Alice möter en värld av överflöd. Personerna hon träffar har så att det räcker och blir över, och ändå säger de till henne: Ingen plats, ingen plats.
Anna Pettersson valde denna saga bland annat för att Lewis Carroll granskar konventioner och hierarkier.
– Jag tycker det är fascinerande med en ung kvinna i centrum som är en sådan stark, ifrågasättande rebell. Hon går emot maktstrukturer, auktoriteter, systemet ...
Vad händer med Alice, i er berättelse, när hon gör det?
– Bra fråga. Jag tror att vi som publik kan identifiera oss med Alice, hur vi ibland ställs inför situationer där vi får fråga oss själva hur mycket vi bör anpassa oss och hur mycket det kommer kosta om vi gör oss obekväma. Anpassning kontra utveckling.
Anledningen till att denna saga är så populär just nu tror hon beror på att Alice ifrågasätter och diskuterar sin tid.
– Det finns många möjligheter att läsa in delar av den tid som vi lever i nu. Det är tacksamt.
Nonsensspråk
En av Anna Petterssons starkaste ingångar i arbetet har varit Lewis Carrolls språk.
– Redan i mitten av 1800-talet använde han ett nonsensspråk. Han slog sönder språket och visade på att det inte alltid räcker till som kommunikationsmedel.
Hon drar paralleller till dagens polariserade debatt i medier.
– I dag uppehåller vi oss mycket vid det språkliga. Det är viktigt och nödvändigt. Språket är vår grund för kommunikation. Men det riskerar att bli en återvändsgränd när vi fastnar i hårklyverier kring ordval och börjar straffa varandra. Nu kommer det en ny generation som skapar ett nytt språk och därmed en ny världsbild, det uppskattar och respekterar jag. Det är deras sätt att påverka och förändra samhället. Däremot har jag väldigt svårt för när det bildas drev, att man misstänkliggör någon som har använt ett ord i fel sammanhang. Det måste finnas en tolerans för att vi alla kan begå misstag. Annars tystnar vi.
Anna Pettersson är inte bara regissör och skådespelare utan även doktorand på Stockholms dramatiska högskola, där hon också undervisar. Hon forskar i skådespeleri och är intresserad av att undersöka hur villkoren under repetitionsprocessen påverkar den slutgiltiga föreställningen. Som regissör blandar hon gärna olika spelstilar.
– Ett problem på svenska scener är att vi beter oss som att vi redan vet vilken form och vilken spelstil vi ska använda oss av, istället för att experimentera. Konsten som ska vara en spjutspets i samhället blir då istället konservativ och konserverande. Om och om igen slår vi fast det vi redan vet. Min önskan är att bryta invanda synsätt med mina uppsättningar och aktivera publiken.
Det har hon lyckats med i sina dekonstruerande tolkningar av Fröken Julie, Måsen och Vildanden. Hon har en förmåga att vrida på perspektiven, visa på maktstrukturer. Det händer något med ens seende, man vaknar till som publik. Detta kombinerar hon med ett formspråk där hon gärna använder musik och film. Även denna gång blir det en hel del film, liksom nyskriven musik av Gustave Lund.
– Handlingen kommer föras framåt via skådespelarnas kroppsliga aktioner och uttryck, scenografi, ljud och bild – inte i första hand av texten. Det är en enorm utmaning.
För att återgå till svensk teater, är det något du saknar?
– Ja, en scen där unga skådespelare kompromisslöst skulle kunna visa hur de tycker att teater ska se ut. Vi som snart är femtio diskuterar med varandra hur vi ska nå den unga publiken. Genom de unga skådespelarna, naturligtvis. Men de blir inte tillfrågade, får inte utrymme.
– De studenter jag möter när jag undervisar säger att de uppfattar att de ska anpassa sig till systemet, det första de gör. Jag tänker att alla vi som arbetar med teater borde uppmana dem att vara mer rebelliska.
Vilket återkopplar till Alice – viljan att vända upp och ner på systemen.
