Alice och hennes fötter

På fri fot

Författare: Alice Munro
Förlag: Atlas
Översättning: Rose-Marie Nielsen

Heder åt det allt piggare bokförlaget Atlas, som nästan exakt ett år efter Alice Munros utkorelse ger ut en novellsamling som utkom för ett decennium sedan. Originalet heter Runaway, i Rose-Marie Nielsens översättning har det blivit På fri fot.

Så värst fria fötter har de kvinnliga centralgestalterna kanske ändå inte. Redan i den första, titelgivande novellen ställer Carla i sista stund in en planerad flykt från maken och det lunkande livet. Hon hoppar av bussen och återbördas. Nynnandet på den gamla Beatles-låten (”She’s leaving home, bye-bye”) förverkligas inte.

Efter den novellen kommer – av inalles åtta – tre som följer Juliet från ung via medelålders till äldre. Mindre sparsmakade författare hade förmodligen skapat en roman av stoffet. 

Alice Munro är inte som andra. Utan att någonsin vara forcerad – snarare vaggas läsaren in i ett låt vara förrädiskt lugn – tycks hon vilja maximera prosan och de mänskliga insikterna på en begränsad yta. Sällan knäpper hon mottagaren på näsan, nästan alltid perforerar hon texten.

Att likt Svenska Akademien kalla henne för ”den samtida novellkonstens mästare” är nästan ett understatement.

Efter Juliet, en rationell och högt begåvad människa som både ger doktorsavhandlingen på båten och tvingas uppleva hur den fiskande maken drunknar och dottern Penelope bryter kontakten, möter vi Grace, Lauren, Robin, Nancy.

Med tanke på alla presumtiva läsare – invid Tranströmer är nog Munro den mest populära nobelpristagaren under 2000-talet – skall inga avslöjanden göras.

Men bara för att kvinnor, gärna med bildningstörst och socialt accepterade egenheter, står i fokus, så innebär det inte att männen saknas. De friar för snabbt och insjuknar eller dör för tidigt. De är lika delar målmedvetenhet och vankelmod.

Och kvinnorna verkar betrakta hela äktenskapsspelet och samhällsinordningen lite snett från sidan, som vore de lika delar anpassningsbara och suveräna.

Som såg de på denna värld i allmänhet och den kanadensiska (små)borgerligheten i synnerhet som något lätt främmande och samtidigt naturgivet, ja nödvändigt.

Att läsa Munro är som att möta en erfaren och rentav luttrad människa som dock aldrig har resignerat eller förbittrats. Hennes gestalter finner sig i olika belägenheter, men bär nästan alltid på en alternativ blick, analytiskt präglad.