BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är vinter i Stockholm.
I Florida sker den värsta skolskjutningen på många år.
Minst 17 döda.
Vapenlobbyn mobiliserar för att rätten att bära vapen än en gång ska ifrågasättas.
Det är vinter i Stockholm.
Jag läser en debattartikel från Liberalerna.
Man vill ändra i skollagen så att det blir enklare att stänga av en elev direkt.
När hen utgör ett hot.
För hoten i skolan ökar.
Liksom på och mot andra offentliga institutioner.
Det är vinter i Stockholm.
150 målsägande väntar på ett svar: Hur kunde du?
Med öppna ögon köra rakt in i människomassan?
Jag tänker att det är den viktigaste frågan som kommer att ställas.
Hur kunde du?
Om vi bara kunde förstå detta.
Det är vinter i Stockholm.
Eleverna i Florida demonstrerar för hårdare vapenlagar.
Trump vill inte göra politik av sorgen.
Först.
Men kändisar donerar pengar till protesterna, och eleverna begär ett möte med presidenten, som säger att han vill att lärare ska kunna vara beväpnade.
För att skydda dem.
Det är vinter i Stockholm.
Liberalerna vill stänga av elever som utgör ett hot.
För att skydda elever och lärare.
Jag läser att killen som sköt i Florida just blivit avstängd från skolan.
Hur kan vi förhindra att svaren på våldet vänds emot oss som en bumerang?
Det är vinter i Stockholm.
På Drottninggatan har man placerat ut betongblock för att hindra kommande vansinnesfärder.
En ledarskribent menar, mot forskningens alla belägg, att strängare straff visst fungerar som förebyggande av brott.
Och det argument han framför är svårt att motsäga.
”Den som är inspärrad begår inga brott.”
Hur många måste vi då spärra in i förebyggande syfte?
Tänker jag.
Om man kan bomba länder preventivt,
vad annat kan man då inte göra?
Kanske borde vi alla spärras in?
I alla fall alla hos vilka det finns en liten,
den minsta lilla risk,
att de ska begå ett terroristbrott.
Det är vinter i Stockholm.
Hur ska vi lära oss lära av historien?
Och vem som är terrorist,
beror på vem som sitter vid makten.
Blicka bara ut över Europa!
Akilov kommer inte ge oss ett svar.
Men i den tystad som omger de ord hans läppar formar tror jag att det finns.
Att lära sig lyssna på det,
och inte förrän vi uppfattat något vi tror på som sanning,
formulera ett samhällets svar på hans gärning.
Det vore att lyssna politiskt.
”Mitt mål är att han aldrig ska röra sig fritt i vårt samhälle.”
Jag förstår.
Och jag förstår liberalerna.
Och Trump.
När ondskan kommer oss nära frigörs vår instinkt att skydda.
Till varje pris.
Att vi har en organiserad form att hantera detta gör rättsväsendet till vår yttersta demokratiska institution.
Här blottläggs samhällets styrkor och svagheter.
Dess grundläggande riktning och mål.
Dess människosyn.
Men det borde finnas en process bredvid den strikt juridiska som handlar om förståelse, försoning och förebyggelse.
Ordet försoning hörs inte ofta i dag och jag saknar det.
För jag tror det behövs.
Försoning.
”En genuin återvunnen samhörighet. Inte bara att osämjan upphör.”
Så att vi tar våra erfarenheter vidare.
Inte slår mynt av folks rädsla och stiftar lagar på känslor.
Så att svaren på de felsteg vi människor gör på riktigt kommer förhindra att fler går samma väg.
Att vår civilisation och kultur fortsätter utvecklas.
Det är vinter i Stockholm
och jag tänker:
Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop.
Att han står där och hälsar på kunderna med respekt,
och där de,
vi,
– jag måste andas djupt för att ens kunna skriva det –
och där vi,
väl medvetna om vem han är,
och vad han gjort,
hälsar tillbaka.
I respekt för de krafter som göms i en människa
goda och onda.
Alla medvetna om vad som skett.
Att det är oåterkalleligt.
Dådet är oåterkalleligt.
Men framtiden
har vi möjlighet att förändra.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
