AK von Malmborg vill träffas sent på eftermiddagen, på ett kafé nära hennes ateljé vid Mariatorget i Stockholm. Ljuset är bättre tidigare på dagen, hon vill ha så mycket tid som möjligt att teckna.
AK har nyss släppt sitt andra album, Hens Majestät AK von Malmborg. Men att vara både konstnär och musiker har inte alltid varit självklart för henne.
– Man blir misstänkliggjord när man gör flera saker samtidigt, det är som om man inte är riktigt seriös i någonting. Att min musik inte är riktigt på riktigt för att jag är konstnär också.
AK von Malmborg talar om att ”våga vara renässansmänniska”, i konflikt med en samhällsnorm som säger att vi bara kan göra en sak i taget. Förr försökte hon också att koncentrera sig, bara skriva låtar eller bara teckna. För att hon tänkte att det var så man lyckades och för att hon kände sig ifrågasatt. Att det var oseriöst att inte välja det ena eller det andra.
– Det kom med industrisamhället, att vi idealiserar experten. Men man kan lära sig många olika saker, som stimulerar varandra. Man kan bli bättre på grafisk design för att man lär sig spela piano.
När AK släppte sina föreställningar om vad hon ”måste” göra, var det någonting som öppnade sig kreativt. De två disciplinerna samspelar och ger näring till varandra.
– Man lär sig mycket av både konst och musik, om att vara uthållig och öva och bara fortsätta tills det blir bra. Musiken är också beroende av väldigt många människor och det är en lång process. I konsten är det bara jag själv som sätter pennan mot papper.
Svåra depressioner
AK von Malmborg gör popmusik som vill komma lyssnaren in på livet, stämningsfyllda ballader med både stråkar och trumpeter. Musiken låter lätt, AK:s röst är ljus och intim. Men texterna på den nya skivan kretsar kring döden och ångest, den mörka tematiken återkommer från debuten Vår tids rädsla för AK von Malmborg – som behandlade hennes mammas död.
AK von Malmborg har varit öppen med att hon periodvis drabbas av svåra depressioner. Hon har valt att prata om det, för hon tror att många känner sig ensamma i att må dåligt.
– Jag upplever att människor skuldbeläggs för att de är mänskliga, man ska inte prata om hur man mår. Jag tror att det är viktigt att visa att man kan vara både fantastisk och vilja dö. För ett år sedan kunde jag knappt kliva ur sängen men just nu känns det okej att leva.
Vid sidan om de mörkare låtarna finns också duetten Ljuset, med Ane Brun. Videon är filmad under förra årets Prideparad i Stockholm, regnbågsflaggor vajar och paraddeltagarna dansar fram på gatorna.
– Texten är poetisk och kan tolkas på olika sätt. Men jag ville att videon skulle handla om situationer där man blir kär och det inte är okej för omgivningen. Den är för de som inte har lyxen att vara homo i Stockholms innerstad, på platser där det kan vara svårt att göra som man vill.
I den problematiken ser AK von Malmborg en parallell till sitt eget konstnärsskap. Åtminstone på det viset att hon har tvingats kämpa för att få vara den hon är.
– Så är det för konstnärer. I alla fall om man inte har nått upp till en viss nivå, typ som Ernst Billgren. Man måste liksom ”komma ut” i miniformat som konstnär varje dag. Det är en ständig kamp för att få leva som du vill, när det inte passar in i samhällets rutsystem.
AK tycker att hon bemöts på ett misstänkt vis som kulturutövare, att människor måste försäkra sig om att hon är en ”riktig” konstnär innan de tar henne på allvar.
– När jag berättar att jag är konstnär får jag alltid frågan ”kan du leva på det?”. När jag säger att ja, det kan jag, det är först då jag blir intressant och värd någonting.
Följa sitt hjärta
Det är tydligt att AK von Malmborg omfamnar sin outsiderposition, försöker att göra den till en styrka och låta den föda kreativitet. Som i projektet I am one of AKind, ett konstperformance som finaniserar det nya skivsläppet. 100 personer får beställa en egen dag då AK tecknar ett verk till dem eller någon som de vill ge bort det till.
– De kan skriva något om sig själva, eller så berättar de om personen som teckningen är till. Eller så betyder den dagen någonting speciellt, att någons mamma dog till exempel. Så deras vibb blir en del av konstverket.
När AK satt pennan mot papperet får hon inte göra om. När teckningen är klar packar hon den, ger den ett namn och skickar det till ”mecenaten”.
– En del köper för att de vill stödja skivan, andra för att de gillar min konst och det är ett prisvärt sätt att äga den.
Med One of AKind vill AK trygga skivans lansering, samtidigt som hon är sig själv trogen.
– Det är inte min grej att skriva tiggarbrev, på det här viset får folk vara med på ett konkret vis.
”Min grej” är det återkommande temat i AK von Malmborgs tankegångar. Det måste kännas rätt och man måste välja att göra det man vill göra, livet lämnar ingen tid över för den som inte satsar. Så hon verkar vara nöjd med att arbeta vidare på det viset, inte särskilt oroad över om hon ska ”slå igenom” i någon traditionell mening. Just nu ger konsten mer inkomst än musiken, och många som arbetat med henne för att göra den nya skivan har fått ett konstverk i betalning.
– Jag kanske aldrig får hög materiell standard, men folk har slösat bort sina liv på sämre saker än att följa sitt hjärta.
