I dagarna återvände jag till Agneta Klingspors författarskap genom att läsa hennes debut från 1977 ”Inte skära bara rispa” och slogs av hur före sin tid hon var med sin autofiktiva blandning av roman och dagbok. Till skillnad från många som därefter verkat inom samma genre känns hennes stil aldrig krystad. Den kändes uppfunnen av henne själv och självklar. 

När hon i sina senare böcker skrev om åldrandet, om sin stelnande, svikande kropp och om bröstcancern som påminde henne om graven gjorde hon det med samma sanningsfrenesi, med samma snudd på våldsamma energi. 

I en fantastisk recension i Expressen skrev Anna Hallberg om Klingspors ”Pressa läpparna här” 2008 att det säregna med Klingspors romaner är att de inte undanhåller vuxna kvinnor deras sexualitet, komplexitet, självständighet och begär. 

Att en författare som Klingspor dör känns som en självmotsägelse. Som ett brott mot logiken. Hon var ju bäst på att leva av alla. I alla fall att skriva liv. Hon ville leva sinnligt, vilt och ärligt, vägrade annat. Nu finns hon inte mer.

Jag bjöd in henne att skriva en text i Dagens Dagens ETC under pandemin. Hon hatade pandemin. Hon passade inte för den. Hon skulle ju leva.

Det är en hemsk text. Så sorglig och arg. Hon skriver om ensamhet, rädsla, om ilskan över att behöva inrätta sig i systemet:

”Ibland glömmer jag coronan och ska gå till Konsum eller varför inte Systemet och köpa en liten flaska portvin. Jag kan inte det, får inte. Är helt beroende av andra. Det är svårt för en sån som mig. Jag valde i mitt liv att inte leva i en familj, ha man och barn, ville skriva och därmed vara ensam mycket. Nu är jag beroende och tacksam, vet inte hur jag ska ”betala” tillbaka. Ibland får jag hjärtklappning, kroppen talar till mig, borde ta en promenad, men det är lunchtid och troligen mycket folk ute. Måste vänta tills de går in igen. När jag öppnar dörren ropar jag ut i trappen: hej är det nån där? Inget svar, då kan jag gå ut.”

Att en fågel som Agneta Klingspors tvingades leva några av sina sista år instängd i en lägenhet är bedrövligt. Vi som följt hennes verk genom åren vet dock att hennes texter aldrig sitter stilla. De lever, bankar, bråkar och finner sig aldrig. Hennes språk har aldrig känts i närheten av tillrättalagt: hennes böcker genomsyras av ett slags rå uppriktighet, både till form och innehåll. Hon tycktes helt enkelt vara oförmögen att förställa sig. En litterär superkraft.

Nu bör hennes verk äntligen få den uppburna plats de förtjänar i Litteratursverige. 

Ingen har skrivit om längtan efter liv och frihet som hon.