Att det ser ut på det här sättet kan ha många orsaker. Ett uppskruvat samtalsklimat och ökad polarisering; politiker som ljuger samt visar föga intresse för folkets behov; ökad tillgång på vapen i somliga länder och psykisk ohälsa i andra. Pick your poison.

Klart är i alla fall att det nu har blivit så vanligt med våld mot politiker och andra makthavare att vi snabbt glömmer bort saker som tidigare hade stannat i vårt kollektiva medvetande. 

Vad skulle ni till exempel säga om jag berättade att för bara drygt två år sedan försökte en militant kommunist mörda en av Sveriges mäktigaste finansmän? En – i övrigt välunderrättad – vän till mig tror mig inte när jag berättar om händelsen; men jo, den ägde faktiskt rum.

Morgonen den 25 december 2022 ser Marcus Wallenberg – som tillsammans med sin kusin Jacob styr affärssfären som bär deras gemensamma efternamn – en maskerad man stå utanför den gård han delar med sin hustru Fanny Sachs.

Wallenberg går närmare fönstret för att se vad som pågår. Där möts han av att en vid tiden 20-årig man står och tittar på honom. Finansmannen försöker få kontakt, men den maskerade ynglingen svarar inte. Sedan krossar han en ruta.

Tillsammans med sin fru flyr Wallenberg till sitt skyddsrum och larmar polisen samtidigt som inkräktaren tar sig in i huset.

Han har tagit med sig tändvätska och börjar hälla ut den över hela huset. I sovrummet hämtar han lakan som han också försöker sätta fyr på.

Men när Wallenberg och Sachs börjar känna brandlukten är polisen redan på väg in, och lågorna hinner aldrig sprida sig.

20-åringen grips och kommer senare att dömas för mordbrand. Han tiger sig igenom rättegången, men i hans dator finns tecken på åsikter långt ut på vänsterkanten. Bland annat återfinns sökningar på hur den svenska vapenindustrin (där Wallenbergarna med sitt SAAB är en maktfaktor) har påverkat Socialdemokraternas svängning i NATO-frågan, samt besök på olika kommunistiska Facebook-sidor. Enligt anhöriga ska han hatat ”alla det går bra för och de som har mycket”.

En politiskt motiverad handling alltså – men också en som bär på den dubbelhet som är så typisk för dåd utförda i modern tid. För även om 20-åringen är vänster är han också något annat: en ensam galning. 

Den rättspsykiatriska undersökningen visar att mannen begått sitt dåd som följd av en allvarlig psykisk störning. Straffet blir vård, inte fängelse, och den revolutionära handling han tveklöst sett framför sig när han planerat sin attack förvandlas i rättegångssalen till något annat. 

Alla sidor i debatten är livrädda för att förknippas med ensamma galningar, eftersom deras galenskap riskerar att fläcka ner de egna åsikterna

Om detta är han inte ensam. Faktum är att de flesta av alla västvärldens attentatsmän och terrorister av media och domstolarna placeras någonstans på axeln politiskt motiverad – psykiskt sjuk.

Ta det andra – vida mer uppmärksammade – dådet som skakar Sverige 2022. Den 6 juli grips nazisten Theodor Engström efter att ha knivmördat psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren i Almedalen. Han har planerat att döda även centerledaren Annie Lööf men misslyckas med den delen av planen. 

Senare kommer han att dömas för mord och förberedelse till terroristbrott. Straffet blir, precis som i fallet med mannen som senare ska försöka mörda Wallenberg, rättspsykiatrisk vård. 

Men vad är det egentligen som är huvudsakliga grejen med de här dåden? I båda fallen – liksom i ett stort antal internationella motsvarigheter – har männens psykiska status kontra deras politiska åsikter blivit ett slags omvända slagfält. 

Frågar du en liberal var Engströms attack framförallt det gärningsmannen själv planerat: en attack mot det öppna samhället. Frågar du en sverigedemokrat handlar det om en vettvilling. I vänsterpress glöms attacken mot Wallenberg snart bort. Publikationer som Fria tider basunerar ut gärningsmannens åsikter på ett sätt som får en att tro att han själv skrivit artiklarna. 

Visst finns galenskapen närvarande även här – såväl Fria tider som DN vet att att de här personerna inte är friska – men det galna är sekundärt; tveklöst en del av attentatsmannen, men inte det som motiverar honom.

Ingen har någonsin ifrågasatt Brutus psykiska stabilitet

Alla sidor i debatten är livrädda för att förknippas med ensamma galningar, eftersom deras galenskap riskerar att fläcka ner de egna åsikterna. Samtidigt är de besatta av att hävda att den andra sidans ensamma galningar för det första inte är galna – i alla fall inte primärt – och för det andra, och än viktigare, att de inte är ensamma.

För är det något som gör den ensamma galningen till galen är det onekligen det faktum att han är ensam. Utförs ett dåd av två eller fler personer är det något annat; terrorism kanske, eller ännu hellre: en konspiration. Ingen har någonsin ifrågasatt Brutus psykiska stabilitet.

Denna vilja att den egna sidan ska ha drabbats av en sammansvärjning snarare än en person som agerar ensam har funnits länge (även om det i samtidens polariserade klimat har blivit en vanligare företeelse). Tänk på Hans Holmér, som bestämmer sig för att kurderna mördat Palme, livrädd för tanken att den store statsmannens död skulle vara en simpel vettvillings dåd. Eller, för all del, mordet på John F Kennedy och alla miljontals konspirationsteorier det ger upphov till. 

Ena sidan skriker konspiration, den andra pratar om psykisk sjukdom och självklart avståndstagande – kanske kryddat med ett litet ”men hen får faktiskt skylla sig själv som har förstört vårt land”. 

När Trump skjuts av Thomas Crooks i mitten av juli är det lätt att tro att allt är som vanligt. För visst uttalar sig Joe Biden och andra höjdare. De säger ungefär de saker man förväntar sig (det gör även Republikanerna, som skriker konspiration så högt att deras egna öron förmodligen skadas lika mycket som den store ledarens gjorde vid skjutningen). 

Däremot är Demokraterna och deras allierade mediekanaler långt ifrån lika högljudda i sina avståndstaganden jämfört med hur det brukar se ut. Det är några timmar av ”ensam galning” och ”han röstade faktiskt på Republikanerna”. Sedan är det tillbaka till att försöka byta ut Biden som kandidat för att försöka ha åtminstone en möjlighet att vinna mot mannen de ser som det största hotet mot USA:s demokrati sedan landet grundandes.

Och tittar man på reaktioner från det senare politiska lägrets gräsrötter blir det tydligt att något håller på att ändras. För följer man X och andra sociala kanaler timmarna efter dådet slås man av två saker. Först antalet memes från yngre personer, föga skakade av det som hänt; bara en sjuk händelse att skoja om i en tillsynes oändlig ström av sjuka händelser att skoja om. Men mer uppseendeväckande är reaktionerna från äldre demokratiska gräsrötter. 

”Dammit !!! They missed !!!” 

”I’m just sad he missed”

Detta är bara två exempel på ett fenomen som verkar vara vida spritt. Och att människor är ledsna över att Trump inte dog är i sig kanske inte särskilt konstigt. Många folkvalda demokrater i Washington känner säkerligen samma sak. Det uppseendeväckande är att så många – vad jag kan se i övrigt tillrättalagda liberaler – är beredda att öppet deklarera det.

Om någon knäpper Putin imorgon kommer DN:s ledarsida förmodligen inte ens låtsas att det är något dåligt

Bland rabulister på den yttre högerkanten har de här tongångarna förstås hängt med ett tag. Men att det kommer från det andra hållet är nytt.

Ett visst mått av politiskt våld har förvisso alltid varit accepterat även av etablissemanget. Ingen (som inte själv är nazist) tar avstånd från von Stauffenberg när han försöker spränga Hitler 1944. Och om någon knäpper Putin imorgon kommer DN:s ledarsida förmodligen inte ens låtsas att det är något dåligt. 

Men både Hitler och Putin är diktatorer verksamma i andra länder. Attacken mot Donald Trump är, hur man än vrider och vänder på det, en attack mot det demokratiska system de som sörjer hans icke-död säger sig vilja försvara. 

Det spelar ingen roll att Trump själv kanske eller kanske inte utgör ett hot mot detta system; inte heller att den amerikanska demokratin är så urholkad att det är tveksamt om den ens är värd att försvara. Trump är den ena sidans kandidat i ett tvåpartisystem, och att försöka döda honom är att underminera det systemet. 

Acceptansen för politiskt våld är redan utbredd i det republikanska partiet, skulle den bli det även i det demokratiska kommer det i förlängningen att leda till slutet för USA, eftersom alla då är överens om att våld är ett bättre alternativ än att den andra sidan då och då får styra. 

I förlängningen är en uppdelning av USA kanske ändå oundviklig – imperier har en tendens att förr eller senare gå under – och på många sätt skulle det förstås vara bra; supermakter vars inflytande sträcker sig långt över det egna territoriet gör per definition världen till en mindre fri plats. Men det skulle också kunna innebära ett andra inbördeskrig och ett blodbad västvärlden inte har sett maken till sedan andra världskriget. 

Kommer denna nya inställning att gå på export? Saker från USA har ju en tendens att göra det. Kommer den att leda till ännu mer politiskt våld? Förmodligen.

I Sverige är vi en bra bit ifrån att människor (förutom kanske NMR och ett par stollar ur den radikala islamistiska miljön) öppet hyllar attentatsmän. Men vem vet. Det kanske är på väg att ändras. 

Kanske är den ensamma galningens tid på väg att ta slut även här.