Den danska huvudstaden är en storstad i rörelse, det moderna genombrottet är i startgroparna, konstnärer skapar mästerverk men kan inte ta hand om sig själva. Det hade kunnat bli något, men istället för att skapa en levande värld ägnar Ulf Peter Hallberg sig åt en bildningsonani som hade fått Lydia Sandgren att rodna.
Det finns knappt en replik i ”Budbäraren från norr” som inte handlar om ”Konsten” och hur människor ska förhålla sig till den. Inte ett stycke som inte påminner läsaren om att det här är en Seriös roman som handlar om Viktiga saker. Och det hade väl varit okej, om karaktärerna faktiskt haft något att säga. Det har de inte.
Ta skildringen av Strindberg. Åren han bor i Danmark är bland hans mest kreativa. Här skriver han ”Fröken Julie”, ”Fadren”, ”Fordringsägare”, ”En dåres försvarstal” och en hel radda mästerverk till. Samtidigt är han knappast sitt mest sympatiska jag: Han utnyttjar en tonårig tjänsteflicka sexuellt, har paranoida vanföreställningar om sin fru, och anklagar en man för ett brott han inte begått. Allt samtidigt som han växlar mellan självhat och en stark tro på att han är en nietzscheansk övermänniska.
Den här perioden har tidigare skildrats mycket förtjänstfullt av såväl PO Enquist i pjäsen ”Tribadernas natt”, som av Strindberg själv i kortromanen ”Tschandala”. I båda dessa verk blir nationalskaldens vansinne något man kan ta på – samtidigt upphör han aldrig att vara en i grunden komisk karaktär. Man skrattar åt honom när han tar med sig en läkare till en bordell för att denne ska bevisa att hans reproduktionsförmåga är intakt; man skrattar åt hans av mindervärdeskomplex drivna kvinnohat, och hans tro på att han är (den enligt honom icke-existerande) Guds gåva till mänskligheten.
Denna patetiska bit av Strindberg tappar Hallberg bort i allt sitt allvar – vilket gör att karaktären aldrig upplevs som en riktig människa. Kvar finns bara en skugga av ett vansinnigt geni, gormande om saker som varken går att ta på allvar eller garva åt.
Även kvinnoporträtten är väl endimensionella. Skildringen av Victoria Benidictsson lider av samma problem som den av Strindberg: Hon är en plågad mästare men inte särskilt mycket mer. Bokens fiktiva kvinnliga huvudperson, ballerinan Anne Aretino, utbrister ibland att hon vill vara Fri och Modern – en Den nya tidens kvinna – men detta förtas lite av att hon i övrigt endast är en projektionsyta för de manliga karaktärernas sexuella fantasier.
När vi ändå är inne på det: Sexet är uselt skildrat. Tanken är väl att de grafiska scenerna ska skapa någon form av autenticitet, kanske vara lite Gränsöverskridande på samma sätt som de Stora konstnärerna som skildras. Men precis som allt annat i den här boken finns det inget som backar upp någonting, inga dynamiker att gräva i. Vi får följa en man som knullar, och det är allt.
Det hela påminner lite om hur Houellebecq skriver om sex, med skillnaden att där Houellebecqs sexscener fungerar som en allegori för alienation i det moderna samhället – fungerar inte Hallbergs som någonting alls.
Jag råkar av en slump befinna mig i Köpenhamn när jag läser boken. Och jag slås av hur Hallberg förutom att misslyckas med att skapa levande karaktärer även schabblar bort chansen att skapa en levande stad. Här finns absolut lite referenser till elektriska ljus och specifika platser – men i övrigt finns det inte mycket puls. För det mesta befinner vi oss antingen i karaktärernas hjärnor eller i dialog, och eftersom vi i båda fallen bara får höra prat om Konsten är det skralt med miljöbeskrivningar. Den här boken hade följaktligen lika gärna kunnat utspela sig i Växjö som i Köpenhamn.
”Budbäraren från norr” avslutas med en lång kombination av tackbrev och efterord av författaren (kanske ett tecken på att han förstår att materialet i sig inte håller). Förutom att namedroppa ungefär alla författare som vunnit ett Nobelpris de senaste 50 åren, samt några till, går Hallberg här till attack mot den rådande autofiktionen, som han menar är ytlig och mer än något annat liknar sociala medier.
Det går förstås att sympatisera med. Även jag är trött på guldmunkar och folk som skriver romaner om sina Tindermatchningar. Men hur trista dessa böcker än är har de i alla fall något: De skildrar vår självupptagna värld, sätter upp en spegel mot oss själva och det pissiga samhälle vi byggt upp. Det är betydligt mer än man kan säga om den här boken.
