”Jag har inget drömjobb – jag drömmer inte om arbete”. De senaste åren har citatet hörts överallt på sociala medier. Bland annat i över 50 000 Tiktok-klipp.

Det är ute att drömma om bra jobb, slog Johanna Hedman fast i sin artikel, där hon beskrev hur en ny våg av arbetskritik frodas på unga människors sociala medier. 

Tyvärr uttrycks kritiken varken som kollektiv eller som politiskt projekt, utan på individnivå. 

Stora fackförbund tappar engagemang, rapporterade tidningen Arbetsvärlden i fjol och konstaterade att utvecklingen såg likadan ut i de tre största TCO-förbunden, Unionen, Vision och Vårdförbundet. Inom loppet av 11 år har antalet förtroendevalda i Unionen minskat med 20 procent. 

Istället för att organisera oss för bättre villkor verkar vi alltså nära privata drömmar om ett mindre vidrigt arbetsliv.

Men är den jagcentrerade arbetskritiken bara individualismens fel, eller är dagens jobb helt enkelt så stressiga att vi inte har tid att organisera oss? 

Förpappring – det urspårade

I boken ”Det omätbaras renässans” skrev filosofen Jonna Bornemark om förpappring, och hur kraven på dokumentation spårar ur och till slut ersätter den egentliga verksamheten. 

Ett fenomen som inte minst anställda inom vård, skola och omsorg kan skriva under på – om de nu har någon tid över efter alla mätrapporter de redan fyllt i.

Också i andra sektorer känner många av oss hur våra tjänster överlastas med fler och fler uppgifter. 

Man kan kalla det som pågår för jobbflation; att lönen för summan av våra arbetsinsatser gradvis vattnas ur.

Jobbflation är att ha ett jobb vars arbetsbeskrivning snarare innehåller tre olika tjänster istället för en.

Jobbflation är att se hur dina arbetsuppgifter ökar och staplas på varandra, utan att din lön blir högre.

Det är också att se arbets­givaren ersätta kvalificerade kollegor med mindre erfarna – och billigare – anställda, som du behöver täcka upp för.

Tjänster har blivit sammanpackade, arbetsbeskrivningar uppblåsta för att rymma allt fler uppgifter. 

En annan variant är den klassiska kvinnofällan att gå ner till deltid under småbarnsåren, utan att faktiskt få mindre arbetsbelastning. 

Deltidslön, men samma arbetsbörda som de heltidsanställda. Det är också jobbflation.

Som en armékniv

I den amerikanska podden ”Culture journalist” pratar Andrea Domanick och Emilie Friedlander om att stå inför en arbetsmarknad full av ”super lean, fighting machine”-organisationer, där allt är slimmat och effektiviserat. 

En av journalisterna konstaterar att hon är trött på positioner där hon tvingas vara som en mänsklig schweizisk armékniv, hetsigt flipprande mellan vitt skilda uppgifter.

”Culture journalist” menar att vi som anställda behöver vara medvetna om hur arbetsgivare maxar och utnyttjar de nuvarande anställdas kapacitet istället för att rekrytera ny heltidsanställd personal, även kallat ”quiet hiring”.

Vissa arbetsgivare har till och med satt i system att lägga ut ”spökjobb” på jobbsajter; en slags fantomannonser om tjänster som man egentligen inte har någon intention att fylla. 

Allt för att det ska se ut som att organisationen växer, och för att de anställda ska få känslan av att de snart, mycket snart, ska få avlastning. 

Stryparsamhället

DN:s Andrev Walden har skrivit om stryparsamhället Sverige; ett land söndrat av skattesänkningar, effektiviseringar och New public management där den offentliga sektorn strypmördas och den privata sektorn kväver sig själva till döds med hyvlingar, självbetjäningskassor och app-servitriser. 

Som han formulerar det: 

”Ingenting får kosta, allt ska bli vidrigt att ha att göra med”.

Det är svårt att inte hålla med. 

Inte konstigt att det rapporterats om en växande våg av ”quiet quitting”, där medarbetare börjat göra bara exakt det som tjänsten kräver, inte mer.

Men frågan är vad protesterna tjänar på att vara just tysta? Risken är att arbetsgivarna – lika tyst – låter andra kollegor ta över arbetsbördorna om de anställda inte kollektivt försöker omförhandla sina villkor.

Förhoppningsvis kommer vi att fortsätta att drömma om hur våra liv ska bli friare och rimligare. 

Men den nya arbetskritiken har alla möjligheter att bli ett gemensamt politiskt projekt. 

Att ha utbrända och stressade anställda är inte en långsiktigt hållbar modell, varken för en organisation eller för ett sam­hälle i stort. 

Det är att långsamt mala ner sina viktigaste tillgångar till utbrända, ledsna människospillror.