Jag har också stort behov av vila efter att ha varit i stökiga miljöer. Detta trots att jag är utpräglat extrovert, på nivån att jag pratar med folk på tunnelbanan.

Kanske låter detta som ett helt vanligt människoliv i ett utmattande senkapitalistiskt högvarvssamhälle. Alternativt tillvaron för en öppensinnad men något blödig kvinna. Men om man ska tro de många självskattningstester som florerar på nätet är fallet solklart:

Jag är högkänslig, en HSP – high sensitive personality.

Personlighetsdraget är tack och lov inget att vara ledsen för, enligt nätets stora skara HSP-uttolkare. Känsligheten må vara jobbig att hantera ibland, men ska också innebära många fördelar: bland annat stark empati, intuition och förmåga att bearbeta information från omgivningen på djupet.

Faktum är att den rentav kallas en superkraft.

Även ”Sagan om ringen”-figuren Gollum verkar kunna anslutas till skaran, på grund av citatet ”We hates the light. It burns us”

Gollum, en HSP-bror

Sedan 2010-talet har begreppet högkänslig fått stor spridning, både i sociala medier och traditionella nyhetskanaler. I Sverige har de stora dagstidningarna DN och SvD skrivit en rad artiklar på ämnet, med rubriker som ”Högkänsliga pejlar in vågor i luften”, ”Testa dig själv: Är du en högkänslig person?” och ”Dra nytta av din högkänslighet”. 

Även kvällspressen har hakat på med ”Så vet du om ditt barn är högkänsligt”, och ”Därför älskar narcissister dig som är högkänslig”.

Det saknas inte heller kändisar att spegla sig i. Bland offentliga som identifierat sig som HSP finns exempelvis den norska prinsessan Märtha Louise (som känner igen sig i HC Andersens saga om den hypersensitiva prinsessan på ärten) samt internationella storstjärnor som Nicole Kidman, Kanye West, och Alanis Morisette som alla pratat i intervjuer om sin högkänslighet.

Fnissande upptäcker jag att instagramkontot @hspmemes antytt att den ultramaskuline chefen Ron Swanson från min favoritserie ”Parks and recreation” skulle kunna vara högkänslig eftersom han ”hatar höga ljud”. Även ”Sagan om ringen”-figuren Gollum verkar kunna anslutas till skaran, på grund av citatet ”We hates the light. It burns us”.

Vi, de högkänsliga, verkar alltså finnas överallt. Till och med i J R R Tolkiens dimmiga berg.

Vetenskaplig luddighet

Så vem är inte högkänslig? Den frågan hänger så att säga lite och dinglar i luften i självskattningstesternas frågor, för den som börjar rota i begreppet.

”Jag är lättskrämd och hoppar t ex lätt till” och ”Jag verkar vara känslig för de fina nyansskillnaderna i min omgivning” är några av frågorna som förekommer i det mest spidda självtestet, utformat av den amerikanska psykologen Elaine Aron som också myntade termen högkänslig på 90-talet.

Men eftersom högkänslighet inte är en klinisk diagnos finns ingen tydlig definition att tillgå. Det gör HSP-begreppet väldigt godtyckligt, vilket begreppets kritiker påpekat i decennier.

Att många bygger sin högkänslighet på självskattningstest eller på igenkänning i andras berättelser går att läsa i barn- och ungdomsvetaren Fanny Edenroth Catos avhandling ”Det högkänsliga subjektets tillblivelse” (2019).

I sin studie analyserar hon hur högkänslighet konstrueras som ett medfött personlighetsdrag – ”där de framstår som empatiska och samvetsgranna medborgare med flera typer av kapaciteter”. Å andra sidan framställer sig de högkänsliga också som sårbara, och beroende av att omgivningen vårdar deras anlag, skriver hon.

De högkänsliga menar sig alltså vara ”starksköra”, eller det ännu mer positivt klingande ”sensitivt begåvade”.

Men här går också att se ett underliggande krav på omgivningen: Möt mina känsliga behov. Annars är det ditt fel om jag mår dåligt.

Hur vet jag att min förmåga att känna av andras känslolägen faktiskt träffar rätt?

Kan 161 000 följare ha fel?

På jobbet är jag personen som tröstlöst försöker få kollegorna att stänga av sina höga mobilsignaler, eftersom de får mig att hoppa till i kontorsstolen. Men jag är också den som känner in andras humör, ofta noterar om någon mår dåligt och gör mitt bästa för att de ska känna sig sedda.

”Ibland känns det som att andra är ansiktsblinda i jämförelse med vad jag kan läsa av”, sa jag en gång skämtsamt till en manlig kollega som då försynt påpekade att det möjligen kunde handla om min benägenhet att faktiskt fråga om andras mående. Inte att jag nödvändigtvis ”ser mer”.

Dessutom: Hur vet jag att min förmåga att känna av andras känslolägen faktiskt träffar rätt?

Hans kommentar påminner om ett syrligt mem: ”I'm an empath. Sometimes I can tell how people are feeling simply by deciding how I think they feel in my own mind and instantly believing it”.

Men min självupplevt finkalibrerade empati är något som många högkänsliga känner igen sig i, får jag veta när jag läser socionomen och föreläsaren Åsa Vikmans aktuella bok ”Handbok för högkänsliga”, där den inkännande förmågan lyfts fram som en tillgång.

Vikman står även bakom kontot @orkidebarnsverige med över 161 000 följare där hon sedan 2021 delar med sig av tips och tankar kring utmaningar som så kallat högkänsliga kan möta.

Bland råden hittas exempelvis: ”För att skydda din energi behöver du lära dig att observera inte absorbera” och ”Begränsa tiden du tittar på nyheterna”.

Tipsen slukas girigt av den stora följarskaran som i olika skeden i livet förstått att de är högkänsliga, och som försöker navigera efter sina upplevda sårbarheter och styrkor.

Ju fler som identifierar sig som HSP, desto mer pengar finns att tjäna

Kommersiell högkänslighet

Eftersom jag själv tycks passa in på personlighetsdraget högkänslig upptäcker jag snart att det finns pengar att lägga på att mildra mina symptom och förstå mig själv.

En Googling på HSP räcker för att snabbt hitta en HSP-förening, specialanpassade terapisessioner, böcker i drivor, stresslindrande appar i mindfullness och flaskor med otestade naturläkemedel för ”normal avslappning” att lägga i varukorgen.

Och vem vill inte må bättre och blomma i sin unicitet?

På den svenska hemsidan hogkanslighet.se säljs onlinekursen ”Första hjälpen för högkänsliga” för 3 900 kronor, som bland annat innehåller yogaklasser och PDF:er med övningar och utbildande filmer.

Begreppet högkänslighet har med andra ord en stark koppling till kommersiella intressen, vilket gäller stora delar av självhjälpsindustrin.

Ju fler som identifierar sig som HSP, desto mer pengar finns att tjäna.

Elaine Aron kritiserar sig själv

Men hur var det med det vetenskapliga stödet för den information som sprids av @orkidebarnsverige, HSP-föreningen och förs vidare i artiklar i dags- och kvällpress?

Samtliga refererar till psykologen Elaine Aron, som 1991 tillsammans med sin man Arthur Aron började forska på högkänslighet, och som även myntat begreppet.

Elaine Aron menade sig ha sett att mellan 15–20 % av befolkningen är känsligare än andra. Hon konstruerade så småningom ett personlighetstest som på en 27-gradig skala mäter hur högkänslig en viss person är, och har skrivit en rad böcker i ämnet som fått stor spridning internationellt.

Elaine Arons forskning har mött stark kritik, bland annat för sin användning av självrapporterade data.

– En stor del av hennes forskning bygger på ett HSP-test, och bara att basera sin forskning på ett test är skäl nog till att bli misstänksam. Förutom att testet är otillräckligt och dåligt utformat så visar dess påståenden att i princip allt kan relateras till högkänslighet; till exempel ”konst och musik berör mig djupt” eller ”jag är en samvetsgrann person”, har Roger Hagen verksam vid Institutt for psykologi vid NTNU i Trondheim, sagt till Dagens ETC.

Ironiskt nog ser till och med Elaine Aron själv brister i sin forskning. Det framgår i en översiktsartikel hon nyligen skrev med ett antal forskare, berättar Gustaf Waxegård, specialist i klinisk psykologi och lektor i neuropsykologi vid institutionen för psykologi vid Linnéuniversitetet.

– I översiktsartikeln pekar de själva på att det är ett problem att man huvudsakligen har använt sig av frågeformulärdata som kommer från ett, eller möjligen några stycken, frågeformulär. Då blir det väldigt begränsat vad man kan dra för slutsatser, säger han.

Gustaf Waxegård anser inte att begreppet högkänslig helt saknar relevans, och kallar det för ”något av en bubblare i vetenskapliga sammanhang”. Men medan HSP har dragit till sig mycket uppmärksamhet i samhället har forskningen halkat efter, konstaterar han.

Känner du dig ofta dränerad på energi – du kan vara HSP

Både Åsa Vikman och HSP-föreningen hänvisar till studier som gjorts på människor som identifierar sig som högkänsliga, och att deras hjärnor är känsligare än genomsnittet. Hur ska man se på detta?

– Det är inte etablerad neurovetenskap och inget som står med i läroböcker om kognitiv neurovetenskap. Det måste till mycket mer forskning, säger Gustaf Waxegård.

Behov av att fota barnfamiljer = HSP

Känner du dig ofta dränerad på energi – du kan vara HSP. Triggas du av för lite egentid eller att bli avvisad – då kan du vara HSP. 

Har du någon gång befunnit dig i ett rum fullt av människor och känt dig som en betraktare – då kan du också vara HSP.

I sin ”Handbok för högkänsliga” ger Åsa Vikman plats åt en rad personliga berättelser från människor som identifierar sig som högkänsliga.

Exemplena inkluderar alltifrån människor som varit med om trauman och påverkats kraftigt av dessa, till sådana som upptäckt att de behöver vara kreativa för att må bra. Exempelvis genom att tillverka smycken eller att ”fotografera barnfamiljer”.

Så mycket verkar uppenbarligen kunna pressas in i ramen för begreppet högkänslig att det närmast liknar en slags universalförklaring för alla som blir stressade eller påverkade av sin omgivning.

Men här finns ett mer allvarligt problem: Många av de högkänsliga dragen ryms inom andra psykologiska termer och beskrivningar. En fara finns därför att begreppet skymmer psykiska problem som faktiskt skulle behöva behandlas.

– Det finns en risk att man tillskriver ett väldigt brett begrepp alla sina problem, när det i själva verket handlar om ett samspel av andra saker. Ibland kan det ju handla om att man uppfyller kriterier för en psykiatrisk diagnos till exempel. Och då behöver man professionell hjälp, säger Gustaf Waxegård.

Diagnosen som identitet

Introvert, extrovert, särbegåvad, autistisk eller någon av de 16 typerna i Myers-Briggs Type Indicator (MBTI). Sedan 2010-talet tycks det ha blivit alltmer vanligt att definiera sin personlighet genom psykologiska begrepp.

Fanny Edenroth Catos avhandling ”Det högkänsliga subjektets tillblivelse” visar att det i Sverige i dag råder sociala förväntningar på människor att offentliggöra vilka de är genom att berätta om sina svagheter och styrkor, till exempelvis genom att dela med sig av nyfunna personlighetsdrag som högkänslighet, eller sin neuropsykiatriska diagnos. Det har också blivit vanligare att tala om dessa sociala kategorier i termer av funktionsvariationer och (o)förmågor, slår Fanny Edenroth Cato fast.

Det krävs inte många klick på sociala medier för att hitta presentationer i stil med:
”Hej! Välkommen till mig ☺️ 80-talist, personlighetstypen ESFJ & förmodligen högkänslig. Älskar allt med jul, vinter, naturen, nära & kära, mys, second hand & film/serier.”

Varför det blivit såhär är inte svårt att förstå. I sin avhandling skriver Fanny Edenroth Cato: ”Att ’självdiagnostiseras’ kan begripliggöra ens person och svårigheter på ett förhållandevis enkelt och lättillgängligt sätt.” 

Men det populariserade terapilingot innebär också en förskjutning – från professionella, som kuratorer och psykologer, till erfarenhetsbaserad lekmannaexpertis.

Det öppnare samtalsklimatet kring psykisk ohälsa omtalas ofta som något självklart positivt. Men det är dags att erkänna: Terapikulturen har gått för långt och vält över i narcissism.

Respekt förtjänar alla, men mest känslig har inte alltid rätt

Vapen för manipulation

På Tiktok har självutnämnda experter på mental hälsa de senaste åren ägnat sig åt så kallat ”therapy speak”, där de pratar om alltifrån emotionellt arbete till trauma, och rena gissningar om diagnoser eller anknytningsmönster. Något som fått kritiker att varna för pseudosociologisk spekulation.

Ett uppmärksammat exempel på psykologilingots baksidor är skådespelaren Jonah Hill, som ifjol fick kritik för att han utnyttjade ”therapy speak” på ett kontrollerande sätt mot sin ex-flickvän.

Jag känner själv igen mig i de högkänsligas berättelser om att bli ”känslosmittad” av personer i min omgivning och att irritera mig på oönskade ljud eller starka parfymer.

Men det finns en viktig gräns att dra: Alla konflikter eller stressmoment är inte psykiska kränkningar.

Terapilingot och dess verktyg kan bli ett vapen för att manipulera omgivningen. Eller i en mildare form: Att avkräva sympati, och därigenom försöka få omgivningen att gå med på orimlig anpassning till ens många känsligheter.

Det går att se trenden om högkänslighet som en del av triggervarning-samhället. Respekt förtjänar alla, men mest känslig har inte alltid rätt.

Hej, jag är intressant

I sociala medier konstruerar högkänsliga gärna sig själva som speciella, samtidigt som de slipper de negativa klanger som kliniska diagnoser fortfarande kan vara associerade till.

I en artikel analyserar Gustaf Waxegård fenomenet: Att vara en högkänslig person kan ses som ”mer ok, intressant och begripligt” än att ha en personlighet som präglas av exempelvis neuroticism, eller hög introversion, skriver han i sin text om personer som av olika skäl tagit till sig icke vedertagna diagnoser för att sätta ord på sina symtom eller stressande upplevelser.

En stilla tanke: Kanske går det att ta hand om sina känsligheter utan att ha HSP som främsta del i sin frontade personlighet?

Gustav Waxegård verkar hålla med:

– Jag brukar säga att om det enda du vet om en person är att den har autism eller ADHD, då vet du extremt lite om den personen. Det finns så väldigt många sätt man kan uppfylla kriterierna för en diagnos på, och många olika andra omständigheter som påverkar. Om man drar ut det resonemanget till högkänslig personlighet gäller samma sak. Vet du bara det så vet du också väldigt lite. Därmed så blir det lite vanskligt att bygga sin identitet kring att vara högkänslig, säger han.

Urvattningen

”Jag vet att det nästan kan kännas provocerande när jag säger att vårt personlighetsdrag är en superkraft, men det kan det verkligen vara – bara vi vet hur vi ska ta hand om oss själva.” skriver Åsa Vikman i sin bok ”Handbok för högkänsliga”.

Det är svårt att ifrågasätta värdet av att dela erfarenheter med andra, att förstå hur ens personlighet fungerar och vad som gör livet uthärdligt. Det är, som bekant, inte lätt att leva.

Men det finns en stor risk med att börja förklara eller rättfärdiga alla sina beteenden utifrån sin högkänslighet, eller att kräva att andra anpassar sig efter ett godtyckligt begrepp.

Även om många högkänsliga gärna tar upp att HSP inte är en diagnos eller störning av något slag, utan ett personlighetsdrag, lånar man gärna både språk – och anspråk – från de som har diagnostiserad neurodiversitet. Man talar om högkänslighet som en identitet som måste respekteras.

Risken för urvattning är uppenbar.

Gustav Waxgård summerar den krympta normaliteten effektivt:

– Om det är så många som 15- 20 procent som uppfyller kriterierna för att vara högkänsliga, då är det ju inget annat än en normal variant.

Efter ännu en natt med öronproppar och ögonmask går jag till jobbet i mina brusreducerande hörlurar. Det öppna kontorslandskapet har jag lärt mig tycka om. Att få vara bland andra människor är trots allt mer värt än att någonsin slippa bli störd.

”Var hård i texten” säger en kollega, som länge irriterat sig på människor som identifierar sig som högkänsliga, när hon hör vad jag skriver om.

”Det behövs nog inte”, svarar jag. Sådana som jag och Gollum kan drunkna i känslor för lite vad som helst.