De levde nästan hela sina liv ovetande om vad som hänt. 

För ungefär två år sedan, tack vare ett sånt där DNA-test som blivit så populära bland släktforskare, gick misstaget upp för dem.  

Då var de 67 år gamla.

Det var uppenbart att historien slog an något hos läsarna när den kom ut i de lokala medierna. Alla ville läsa om Richard och Eddy. Efter ett tag skickade även New York Times en reporter som berättade om de åldrade männen som vuxit upp med fel föräldrar. Storyn blev en formidabel succé – vilket fick de kanadensiska journalisterna att rasa, eftersom New York Times, precis som alla andra malliga morgontidningar, låtsades som att de upptäckt historien helt själva. Resultatet blev hursomhelst att den spreds över världen.

Egentligen var det en historia man hört förr. Rörande, men inte unik, i en värld där så många befinner sig på flykt och splittrade familjer är vardagsmat. 

Men det var en aspekt av Richards och Eddys förväxling som gjorde att historien blev så upphetsande att journalisterna hamnade i luven på varandra om att få berätta den.

Bägge kom från familjer med en väldigt särpräglad etnicitet. 

Richard växte upp i en trähydda i ett träsk vid Lake Manitoba och betraktade sig själv som hälften fransk och hälften métis – en av kanadas ursprungsbefolkningar. Vilket under hans barndom innebar en utsatt situation. De kanadensiska myndigheterna bestal honom nämligen även på sin andra familj i det som kallades ”the sixties scoop”. En kampanj där staten omhändertog minderåriga från ursprungsbefolkningen och placerade dem i fosterfamiljer. 

– Det är inte många vita som sett vad jag sett. Det var brutalt och det var grymt säger Richard till The Globe and Mail.

Det var hans dotter som gjorde det där DNA-testet. Hon hade börjat engagera sig i kampen för métis-folkets rättigheter och funderade på att skaffa sig en tatuering som visade hennes stamtillhörighet. 

Eddy växte upp i byn Rembrandt i en ukrainsk, katolsk migrantfamilj med judiska rötter och hade tillbringat sin barndom med att sjunga ukrainska folksånger, gå i mässan och äta piroger. 

Avslöjandet att de inte var sina föräldrars barn var mer än omvälvande. När de första gången talades vid, var de överens om att hemligheten aldrig borde ha avslöjats. 

När de till slut, den 21 mars i år, fick en officiell ursäkt av Manitobas nyvalde premiärminister Wabanakwut ”Wab” Kinew (en sportjournalist som etniskt räknar sig till Onigaming first nation) blev det en världsnyhet. I sitt tal fokuserade Kinew på att be om ursäkt för att de bägge tvingats på den andres etniska tillhörighet men hade inte mycket att säga om ”the sixties scoop”.

Richards dotter har nu tatuerat in Eddys efternamn ”Ambrose” istället. Som en påminnelse om vem hennes pappa kunde ha varit. Eller är. Eller borde vara. Det är för tillfället lite oklart. 

Eddy har blivit medlem av Manitobas métisförbund. 

Häromdagen hävdade moderaternas ideologiske frontsoldat Hanif Bali till och med att ”ras” snart blir vår viktigaste politiska fråga

Det är inte konstigt att delstaten kände sig tvungen att be om ursäkt. Stöld av etnisk tillhörighet torde betraktas som ett synnerligen grovt brott av vår samtid. 

Politik baserad på etnicitet, oavsett om det är högerns idéer om infödd svenskhet eller minoritetens kamp för acceptans och rättvisa, kräver att alla inblandade har en tydlig uppfattning hur deras etniska tillhörighet ser ut.

Narendra Modi, Gert Wilders, Giorgia Meloni, Viktor Orbán, Trump och Putin har alla format sina politiska projekt kring nationens kulturella och etniska gemenskap. Till och med dagens kinesiska kommunism har kinesisk identitet som ideologisk hörnpelare. Och den drivande kraften i svensk politik just nu är frågan om ”svenskheten”. Om det så handlar om Tidöregeringens kulturkanon (som motiveras med att Sverige genomgått ”demografiska förändringar”) eller Lawen Redars idé om att vara ”svensk i hjärtat”. 

Häromdagen hävdade moderaternas ideologiske frontsoldat Hanif Bali att ”ras” snart blir vår viktigaste politiska fråga.  

– Nästa stora konflikt kommer att vara om etnicitet, inte invandring, säger han till Göteborgs-posten.

Kulturellt är den en närmast ändlös kraftkälla. Det finns inte en ståuppkomiker som inte baserat åtminstone ett skämt på etniska fördomar, och regeringens kanonutredare Lars Trägårdh har länge kritiserat vad han kallar ”mångkulturalismen”. Nu är hans uppdrag att göra den svenska kulturen svenskare. ”Det är inte fascistiskt, det är faktiskt ganska naturligt”, säger han till SvD. 

Samtidigt har content-kapitalismen mer eller mindre utrotat de subkulturer som tidigare skapade meningsfulla grupptillhörigheter. De kommersialiseras snabbare än de uppstår och förlorar omedelbart sin mening. Kvar står vi med vår hudfärg och våra könsdelar och försöker hitta någon betydelse i dem.

Och om man undantar Eddy, Richard och alla andra här i världen som saknar kontakt med sin bakgrund så erbjuder etniciteten en identitet som upplevs som omöjlig att rubba. Sätts den ändå ur spel upplever många att existensen gungar under fötterna.

Frågan är om det är hållbart i längden.

Någonstans borde det komma en motreaktion?

Det enda som fanns var egentligen Michael Jackson

Under pandemin hände något.

Enligt Ronnie Gladden var det i en tråd på forumet Reddit. Det var i alla fall där det syntes till första gången. Ronnie stannade kvar för att observera, men kommenterade inte särskilt mycket. Det räckte med att känna sig bekräftad. Efter ett tag öppnades dörren till de inre rummen – de kanaler på Discord som krävde en process av godkännande innan man fick delta. 

Ronnie Gladden växte upp i ett medelklassområde i Cincinnati, Ohio. Han var en duktig, svart pojke klädd i button down-skjorta och slips, vars största idol var talkshow-programledaren Jerry Springer. 

Man kanske kunde kalla honom konservativ.

Men innanför button down-skjortan fantiserade han. Om hur hans hår rörde sig i vinden. Om att han kunde rodna. Han kände sig allt mer obekväm med omvärldens förväntningar. Han ville inte prata som svarta pojkar förväntades prata. 

Tretton år gammal berättade han för sina närmaste vänner. Det var långt innan sociala medier. Innan han kunde peka på Kaytlin Jenner, Elliot Page eller Laverne Cox.

Det enda som fanns var egentligen Michael Jackson. 

– Jag var ett stort fan. Han visade för mig att … det finns ett sätt för mig att fungera, ett sätt att spegla hur jag känner mig på insidan. Michael visade möjligheterna. Hans förändring blev ett sätt att hantera handen jag tilldelats. Och de handlade om vetenskap och makeup. 

– Men samtidigt som Michael visade möjligheterna var han ett varnande exempel. Han hånades, och hans utseende blev förvrängt. De medicinska konsekvenserna blev stora. 

Vännerna tittade på honom som om han kom från en annan planet.  

Det skulle det dröja tills Ronnie vid 27 års ålder genomgick en livskris innan de med hjälp av sina terapeuter kunde erkänna för sig själv vem de var. Ronnie kallar det transgracial. Det innebär att vara både transgender och det som kallas trace. 

Både kvinna född som man, och vit född som svart. Pronomen: de/dem. En identitet som definitivt kunnat bli ett debattämne i Jerry Springers tv-program.

Men det var fortfarande bara popkulturen som kunde erbjuda någon förståelse. Filmen ”White chicks” öppnade en dörr på glänt. En komedi om två svarta, manliga FBI-agenter som förklär sig till vita tjejer för att förhindra en kidnappning. Den nominerades till sämsta film, sämsta skådespeleri, sämsta regissör och sämsta manus på 2004 års kalkongala ”Razzies”, men Ronnie fick ta vad som bjöds. 

– Det var ändå fint att se sig representerad. 

Numera undervisar Ronnie Gladden i skrivande och engelska på ett college i Cincinnati och har publicerat självbiografin ”The white girl within”. De är en omskriven debattör och en självutnämnd talesperson för en väldigt liten rörelse.

I alla fall tills pandemin kom.

Och ett nytt community började växa fram på nätet. 

Det hade ett helt nytt varumärke. Ett varumärke som inte var belastat med de akademiska teorier han själv ägnar sig åt. Tvärtom var de ganska fientligt inställda till dem.

De kallade sig RCTA (Race change to another) eller ECTA (Ethnicity change to another).

Misus mest populära subliminal ska ge lyssnaren ”big anime tits” och hade en miljon visningar på Youtube innan den plockades ner

RCTA-communityt är inte stort. Det kanske till och med är fullkomligt marginellt. Men det existerar, och det verkar på många sätt ganska olyckligt. 

Präglat av en märklig blandning av glädjelöshet och experimentlusta.

Det är en subkultur som uteslutande består av videos. Oändligt många videos som publiceras på Tiktok och Youtube. Sminktutorials och debattinlägg som alla leker med, och ifrågasätter våra idéer om, att tillhöra en ras eller en etnicitet. 

Och de görs av individer som säger sig vilja lämna den ras de fötts in i. 

När de visar sig på bild har många av dem fortfarande kvar sina ansiktsmasker från pandemin. Det gör det lättare att vara anonym och slippa hat, och dessutom ser det lite japanskt ut. För den absolut vanligaste ”transitionen” inom RCTA är att byta från vit till asiatisk. 

Allra helst till koreansk.  

– K-popindustrins skönhet är helt enkelt det mest tilltalande. De är de mest begåvade och alla ser upp till dem. Det är typ därför den är standard nu, säger ”Misu” som tillverkar ”subliminals” på Youtube.

Hon har själv asiatisk bakgrund och menar att det är omöjligt att byta ras på riktigt. Men hon har kunnat tjäna pengar på att tillverka videos åt de som vill göra ett försök. 

Subliminals är nämligen den konstform hela RCTA-subkulturen cirkulerar kring – affirmativa videos med musik som ska få lyssnarens fysiska attribut att förändras när de lyssnar på dem.

– Jag tror inte du kan vara RCTA utan att använda subliminals, säger personen bakom Tiktok-kontot ”ersusafespaceserver”. Hon är född i USA och betraktar sin ”ursprungsras” som svart/ursprungsbefolkning (mer specifikt egyptisk/ursprungsbefolkning) men har så läge hon kan minnas velat bli japansk. 

– Subliminals är viktiga för så många saker. Manifestationen, själva resultaten men även för att skydda dig från hat.

Misus mest populära subliminal ska ge lyssnaren ”big anime tits” och hade en miljon visningar på Youtube innan den plockades ner. Den består av soft japansk jazzmusik, en bild, samt ett Google doc med instruktioner om vad man ska tänka på när man lyssnar.

Ja, det låter gränslöst dumt. Men att försöka förändra sig själv genom att upprepa mantran och föreställa sig förändringen inombords är ett stående inslag i alla new age-läror och i vissa mindre nogräknade terapiformer. Tiktok svämmar över av affirmativa videor. RCTA är inte först med att använda metoden, som – och det ska väl påpekas – har ganska låg vetenskaplig evidens.

I grund och botten handlar videorna om att få lyssnaren att känna sig nöjd med sig själv. Ditt hår är blankt! Du är vacker! Du ser ut som en K-popstjärna! Alla gillar dig! Det värsta som kan hända är att du slösar bort tio minuter av ditt liv på japansk jazzpop. 

Om du börjat misstänka att det här väcker känslor gissar du rätt. 

För varje trevande inlägg om hur man förstärker sina koreanska anletsdrag, finns det tio som i hätska ordalag förklarar varför RCTA är ett kolonialt övergrepp. RCTA/ECTA-kontona anklagas för att fetischera asiatisk kultur och för att vara direkt skadliga. De kallas fejk, rasister, en privilegierad form av kulturella kolonisatörer, tonårs-conquistadorer beväpnade med sminktutorials.

Vad är en människa utan sin etnicitet?

Och uppstår det en konflikt på internet lockar den så klart till sig troll som provocerar alla inblandade för att få rida på uppmärksamheten. Ett fejkat RCTA-konto jag pratar med säger att hen började låtsas vara RCTA för att det var det absolut lättaste sättet att få hatare. Och därmed följare.

– Jag tror närmare 90 procent av kontona bara är ”bait”. Men de riktiga finns. Jag tycker de är löjliga, men det måste finnas något djupare skäl till att de blivit RCTA. Skam eller mobbing, kanske.

Men i kommentarsfälten har debatten om kulturell appropriering antagit rent existentiella former.

Vad är en människa utan sin etnicitet?

Det som väcker mest vrede är att rasbytarna gör anspråk på att verkligen tillhöra och ”äga” sin nya kultur, istället för att nöja sig med att lära sig om den. Och det är självklart aldrig erfarenheten att vara en förtryckt minoritet rasbytarna vill bli en del av.

– De byter ras bara för att de tycker det är coolt, beklagar sig en dyster Tiktokare vid namn Joy.

Ersusafespaceserver rycker på axlarna åt kritiken. Hon har uppmanats att begå självmord så många gånger att hon bara skrattar åt det numera. Hon har slutat ge sig in i diskussioner och menar att RCTA är ett sätt att utforska sin identitet. 

– Alla går igenom en fas av sökande. Ibland innebär den att du känner en stark koppling till en kultur eller ras som skiljer sig från din ”birth identity”, säger hon.

Det handlar om att upptäcka vem du är. Och det handlar om att visa sin uppskattning för en kultur.

Hon blev själv RCTA för att hon tyckte synd om rörelsen. Hon hade tidigt upptäckt japansk kultur i form av anime och manga och konsumerade till slut inget annat. Men hon lyckades aldrig bli en del av någon japansk gemenskap. När hon såg hur RCTA mobbades ville hon vara en del av den.

– RCTA kan ge individer en känsla av tillhörighet och självinsikt de inte haft förut. 

En hängiven RCTA engagerar sig djupt i den kultur de vill övergå till, menar hon. De utbildar sig. Lär sig språket, historien och sedvänjorna.

– Om det görs på allvar så skadar det ingen och tar inte från någon annan deras kultur. Det kan leda till personlig utveckling och ge ett större perspektiv på världen. Att uppleva livet i en annan kultur hjälper dig att odla din empati. Det får dig att förstå utmaningar och erfarenheter hos människor med annan bakgrund. 

Identitet är aldrig statisk, menar hon. Den utvecklas över tid. Och RCTA visar att människor kan förändras och att din identitet växer om du lär dig mer om världen omkring dig. 

Ersusafespaceserver jobbar för tillfället med att förändra sin ögonform och med att lära sig japanska.

Nästan alla andra rasbytare möts med vrede. Inte minst så kallade ”Pretendians” – vita akademiker som påstår sig tillhöra ursprungsbefolkningen

Att förändra sina fysiska attribut för att passa in i ett annat sammanhang är i grunden inget nytt. Historiskt sett har vithet alltid utövat en särskild lockelse på den som inte fötts in i den eftersom den erbjudit makt, synlighet och en form av ”normalitet”. 

Men minoritetens rakpermanentade hår, opererade näsor och förändrade språkmelodi – som ska efterlikna vår föreställning om europeisk vithet – har aldrig bemötts med särskilt upprörda känslor. I alla fall inte i USA. Kanske för att det inte rubbat någon maktrelation. 

Men nästan alla andra rasbytare möts med vrede.

Inte minst så kallade ”Pretendians” – vita akademiker som påstår sig tillhöra ursprungsbefolkningen. Ja, det är ett fenomen.

I augusti i fjol tvingades professorn i etniska studier på University of California att avgå. Andrea Smith var en framgångsrik och hyllad akademiker som i över ett decennium kritiserats för att hon sade sig tillhöra Cherokeestammen, utan att kunna bevisa det.

Hon var inte ens den första inom sitt eget forskningsfält. Elizabeth Hoover, en av landets mest framstående antropologer som bland annat forskat på hur ursprungsbefolkningen identifierar sig själva, tvingades samma år be om ursäkt för att hon hela sitt liv påstått sig tillhöra stammarna Mohawk och M’ikmaq. Hon hade till och med tagit sig namnet Gomdineôeôeu Ôsaog (Bergsblomman). När hon erkände sitt misstag hävdade hon att hon byggt sin identitet på familjehistorier som hon aldrig undersökt närmare. 

Den kanadensiska forskaren Carrie Bourassa och amerikanske senatorn Elisabeth Warren har tvingats be om ursäkt för samma sak: att de påstått sig vara ättlingar till nordamerikansk ursprungsbefolkning. 

Det bör tilläggas att vem som får identifiera sig som ursprungsbefolkning skiljer sig oerhört mycket mellan de olika stammarna. Vissa är mer tillåtande. The Cherokee nation välkomnar i princip alla som kan visa på att de har en avlägsen släkting i någon form av dokumentation.

Och när RTCA-kidsen likt någon sorts omvänd Malcolm X tar avstånd från sin vithet och kallar den ”dead race” och sina europeiska namn för ”dead names” provocerar det minst lika mycket som att de vill bli koreaner.

Det här handlar inte om att hata sig själv. Det handlar om att hitta sin autenticitet.

Ronnie Gladden pratar gärna om den dubbelhet som uppstår i en rasifierad människa som anpassar sig till en annan etnicitet. En dubbelhet som kan vara förödande. Den som anpassar sig kan bli mutilated, stympad. Men en transgracial identitet är något annat. Visst är den sällsynt, men: 

– Det här handlar inte om att hata sig själv. Det handlar om att hitta sin autenticitet. Allt är vackert på sitt sätt. Det finns inte en one size fits all för etnicitet. Det finns rum för mer.

RCTA må vara en marginell subkultur. Men det är en korsning där samtidens alla konflikter om identitet möts. Och De flesta ur transgender-communityt tar till exempel avstånd från alla jämförelser med rasbytarnas lekar på internet. De vore att förlöjliga och förminska kampen för rättigheter som de själva tagit med sina fysiska kroppar i den högst verkliga världen. 

Det är en del av vår kulturella zeitgeist. Allt handlar om hur vi presenterar oss för världen.

Ronnie Gladden tror att RCTA-fenomenet är en sorts protest, till och med en form av solidaritetshandling. Under coronapandemin ökade rasismen mot asiater i USA. De anklagades för att ha spridit coronaviruset och flera grova våldsdåd riktades mot människor med asiatisk bakgrund. 

Samtidigt är det i Asiens växande ekonomier som framtidens supermakter finns. 

– Det finns en geopolitisk aspekt i det hela.

Att hänge sig åt koreansk kultur så djupt att man vill bli korean är ett sätt att anpassa sig till en ny världsordning.

Men framförallt är rörelsen en del av den digitala värld där alla redan använder avatarer och ständigt mixtrar med sitt utseende. Under Covid blev alla besatta av hur de såg ut på skärmen.

– Det är en del av vår kulturella zeitgeist. Allt handlar om hur vi presenterar oss för världen. 

Och när man betraktar de unga tjejer som vill skaffa sig mer asiatiska drag, eller mer europeiska, är det slående hur oerhört lätt det är. Det krävs inte många åtgärder för att efterlikna det vi associerar med ett asiatiskt utseende. En ny frisyr? Ett ingrepp i läpparna? Med en ansiktsmask krävs det nästan ingenting.

Det var förmodligen bara en tidsfråga innan någon började försöka.

Man har kunnat konstatera att ett tiotal miljoner amerikaner brukar byta ras mellan undersökningarna

Framöver blir det lättare att byta ras i USA.

Den 28 mars i år fick landet nämligen två helt nya raser: ”Hispanic” och ”Middle eastern/North africa”.

Strax efter att Richard och Eddy fick sin ursäkter i Manitobas parlament meddelade Biden-administrationen att man för första gången på 27 år ändrar de kategorier för ras och etnicitet som används i amerikanska folkräkningar.

Arvet efter slaveriet har gjort raskategorierna till ett nödvändigt verktyg för att kartlägga diskriminering och kontrollera hur valdistrikten byggs upp. 

I Europa är det fullkomligt uteslutet att använda ett liknande verktyg efter Förintelsen, men till skillnad från den europeiska fascismens idé om ras, där staten bestämmer vem som är vad, handlar den i USA numera bara om hur du identifierar dig själv. Det är inte ett försök att bestämma ras ”biologiskt, antropologiskt eller genetiskt”, enligt United States Census Bureau som genomför undersökningarna.

Den största förändringen innebär att byrån inte längre skiljer på ras och etnicitet. Hittills har man ställt en fråga om vilket utseende (ras) man anser sig ha, och en om ”kulturell tillhörighet” (etnicitet). Men nu blir det alltså samma fråga.

För att kompensera utvidgar man de fem raserna; ursprungsbefolkning, asiatisk, svart (afrikansk-amerikansk), hawaiiansk och vit, med ”hispanic” samt ”mellanöstern/nordafrika”. 

De nya raserna räknades tidigare som vita.

Även om det varit tillåtet att välja både en ras och en etnicitet (och till exempel få slutresultatet ”svart latino”) har problemet varit att allt färre velat kategorisera sig själva i de fem grupperna. I undersökningen 2020 blev ”Någon annan ras”, den näst största befolkningsgruppen i USA (49,9 miljoner människor). Och syftet med förändringen är att minska antalet raslösa medborgare.

Men det har alltid varit rörigt. Ett tiotal miljoner amerikaner brukar alltid byta ras mellan undersökningarna, som görs vart tionde år. 

Samtidigt konstaterar flera medborgarrättsorganisationer att viljan att inordna sig i den fyrkantiga statistiken minskar.

– Det finns en vilja att få definiera sig själv, speglas i statistiken och få berätta sin egen historia, säger Meeta Anand på The leadership conference on civil and human rights till AP.

De nya sättet att kategorisera ras kommer utan tvivel att påverka amerikansk politik.

Ett direkt resultat blir att antalet personer som definierar sig som vita drastiskt minskar. Vilket är exakt det skräckscenario som Donald Trump och andra högerextremister varnat för när de hävdat att deras nation hotas av ”demografiska förändringar” och medvetna ”folkutbyten” som orkestreras genom att slussa in flyktingar. Samma tankar återfinns hos många av de som just nu försöker slå vakt om ”svenskheten” i Sverige.

Trump kommer med andra ord att få rätt.

Men inte som han trodde.

Den vita befolkningen kommer inte att trängas ut av migranter och deras avkomma. Det är valmöjligheterna som ökat.

Och vitheten verkar helt enkelt ha förlorat mycket av sin gamla charm.