Författaren Barbro Lindgren tycker att hon är färdig med att skriva barnböcker. Men hennes digra produktion kommer ha en självklar plats i både stora och små bokhyllor en lång tid framöver.
Få saker har gjort ett så bestående intryck på mitt barnjag som Barbro Lindgrens böcker om Loranga, Masarin och Dartanjang. De galna upptågen, den skruvade humorn och språkglädjen gjorde dem till mina favoritböcker när mina föräldrar läste för mig.
Ett drygt trettiotal år efter att de lästes för mig har jag med mig just dessa böcker när jag ska intervjua Barbro Lindgren, som vid det här laget har gett ut ett hundratal barnböcker varav många har blivit klassiker. Nyligen tilldelades hon Astrid Lindgren Memorial Award, Alma, för sin författargärning. ”Inte en dag för tidigt!” ville jag med många andra utropa när jag hörde det.
Det kanske är lite senkommet, men jag vill passa på att gratulera dig till Alma-priset!
– Tack! Det är alltid bra med lite kosing.
En sådan sak måste förändra tillvaron ganska mycket för en?
– Ja det gör det för då kan man bli generösare, det är jätteroligt. Och så kan man köpa en del saker som jag tyckt har varit lita för lyxiga förut. En skönare kofta och sådana där saker. Den här fina schalen som jag har på mig till exempel!
Men du har inte fått någon kreativ prestationsångest?
– Nej! Jag ska säga dig att bara någon vecka efter att jag hade kommit hem så fortsatte jag att skriva på det jag höll på med. Det var väldigt skönt.
Du har börjat skriva vuxenlitteratur nu.
– Ja, det är bara det nuförtiden. Jag har gjort en serie som Karneval förlag har vågat ge ut, som handlar om hur jag har det nu. Om filosofer och min syn på dem. Jag följer årstiderna. Men nu är jag klar med det också.
Vad kommer härnäst?
– Det blir nog prosadikter eller längre böcker.
Apropå Alma-prissumman och möjligheten att bli mer generös, som du pratade om. Jag läste en insändare i Aftonbladet nyligen, som jag tror att du skrev, som handlar om medmänsklighet och att dela med sig. Varför skrev du den?
– Jag skrev den för att det är så mycket tiggare nu och de har de så erbarmligt. Man kan inte hjälpa alla men man kan hjälpa några stycken. Jag brukar växla pengar så att jag alltid har 20- och 50-lappar med mig. Det kanske kan betyda någonting.
Vad är det som har hänt som gör att vi inte ser människan bakom tiggaren längre?
– Jag vet inte. Är det tekniken som tagit över så otroligt mycket så att man inte längre ser omkring sig? När jag kommer till Stockholm och åker tunnelbana så sitter alla och pratar rakt ut i luften. Jag tror inte mina ögon! Men så har det blivit. Och många är intresserade av pengar tyvärr, och vill sko sig på andra. Och alla krig som bryter ut nu, inbördeskrig! Det är fruktansvärt.
Läs hela intervjun ...
... i veckans ETC Helg. Den kan du beställa i pappersformat här.
Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
