De tre är syskon och har inte setts på åratal – Kenan har inte ens berättat för sin flickvän att han har någon familj – men plötsligt ringer deras sjuke far och ber dem resa hem till byn där ingen av dem varit på 30 år. En sårig historia börjar nystas upp. Mamman tog sitt liv och pappan slängde ut barnen. Nu sträcker han ut en hand ... eller?

Turkiske Tolga Karaçelik hann vara både jurist och musikvideoregissör innan han satsade på långfilmen. Av musikintresset märks inte så mycket i ”När fjärilarna kommer” – eller så är det högst medvetet att inte ha ett soundtrack som skriver publiken på näsan om när den ska bli berörd. Ett klokt val.

Filmen balanserar fint på kanten till det uttjatade (hur många familjer som återförenas trots motsättningar har man inte sett genom åren?) men har något som många andra dramer saknar: humorn. Från explosiva nyttodjur och rymmande imamer till en krånglande kran för någon som hela dagen har varit i skriande behov av en dusch – de små absurda scenerna finns där och lyfter det hela.

Fast situationen blir galnare för varje dag som går finner syskonen sig gång på gång i sitt öde. Lackar de så gör de det på varandra eller på främlingar, inte på de många osammanhängande människor – imamen, byäldsten – som borde få en släng av sleven.

SVT-tittarna kanske känner igen Tolga Tekin från serien ”Förväxlingen”. Här är han stabil som storebror Cemal. Bartu Küçükçaglayans Kenan är uttrycksfull på en skala mellan tjurighet, gapflabb och anklagelser i vredesmod. Tugce Altug är underbart likgiltig inför både sin ”blivande exman” och förskolebarnen – och fantastisk som utlevande lillasyster med snedfylla.

Tolga Karaçelik ringar träffsäkert in hur olika en familjs medlemmar kan förhålla sig till samma sorger. Suzan kämpar för att minnas något av sina föräldrar – hon var ett småbarn när hon träffade dem senast – medan Kenan bara vill glömma allt som har varit. Det är lätt att känna med dem båda.