Inför arbetarrörelsens högtidsdag kom vi att prata om socialismens kulturarv – det arv som absolut existerar, men som vi sällan funderar kring eller ens egentligen är medvetna om. Vi tänker att några drag i en sådan tradition är de här:
Sekularism, det vill säga en önskan att lagen och de statliga och kommunala myndigheterna ska vara oavhängiga från påverkan från religiösa institutioner. Kultur, konst och media ska få utvecklas utan styrning av religiösa dogmer och moral.
Otvungen interaktion mellan personer som på arbetsplatser och i andra sammanhang på olika grunder är under- och överordnande. Även om socialister naturligtvis strävar efter ett jämlikt samhälle består likväl hierarkier. En del av dem är sådana som övertas från det samhälle man bekämpar, som till exempel hierarkierna mellan rika och fattiga. En del är sådana som i vissa bestämda sammanhang är önskvärda, som till exempel hierarkin mellan en läkare och en patient. Ett symboliskt uttryck för framgångar på detta område är du-reformen.
En avspänd relation mellan könen, det vill säga människor undgås i grupper där individernas könstillhörighet och sexualitet är tämligen betydelselös under större delen av umgängestiden. Frimodighet värdesätts över blygsel; öppenhjärtighet över skam; kättja – både kvinnors och mäns – uppfattas som något i grunden härligt.
Universalism. Alla människor är del av en och samma mänsklighet. Rasism och xenofobi är föreställningar och känslor som genom historien har uppstått i vitt skilda miljöer men som under vissa omständigheter, till exempel i det rivalitets- och osäkerhetsskapande kapitalistiska samhället av idag, upphöjs till ideologier. Socialismen har alltid hållit upplysningens universalismfackla högt.
Synen på människor, på vanligt folk, som i grunden vettiga och med en egen kultur som är värdefull. Folk kan vara påverkade av reaktionära föreställningar, men är aldrig hopplöst förlorade.
Synen på barn som av naturen anständigt folk, värda att bemötas med respekt och i en anda av jämlikhet. Uppfostran behöver inte beskära inneboende elaka instinkter, men likafullt bör den
stimulera de altruistiska och gemensamhetssökande
sidorna hos barn.
Konst är någonting annat än bara en vara på marknaden främst avsedd att imponera på grannarna och övertyga sig själv om ens egen status. Förutom konstens främsta uppdrag, att förmedla en estetisk upplevelse, kan god konst skänka insikter och hopp.
Undvik excesser. Även om socialismen har en humanistisk syn på sinnlig njutning som ett av livets goda lär den socialistiska traditionen att man ska vårda sin själ och sin kropp. Det innebär konkret att undvika dekadens i betydelse excesser som på sikt – eftersom de trubbar av kåtheten och överstimulerar med enkla belöningar – i realiteten för med sig mindre njutning.
Öppenhet i umgänget mellan människor; mitt hem är inte min borg, mitt liv är inte en fasad – jag är redo att blotta mig själv och mina svagheter.
Ja, vad säger ni? Stämmer det här eller har vi missat något väsentligt?
När man läser punkterna så här i skrift tycks det vila det något gammalmodigt över hela idén med socialismens kultursyn. Något av en sedan länge glömd vett & etikett-diskurs. Kanske förmätenhet därtill - för visst är det så att vi inte bara beskriver utan också föreskriver? Att vi säger ”den här traditionen bör vi vårda”? Jo, så är det. Det här är inte ”vi gillar olika” utan ”vi gillar just det här”.
En lista att vara stolt över?
Vi skulle säga att punkterna här ovan är en historia att vara stolt över, men någon annan skulle kanske säga att det här handlar om privata saker som vi inte ens ska sträva efter att ha en gemensam praktik kring eller någon gemensam syn på. Eftersom de flesta av dem inte – och inte heller bör – regleras juridiskt, får alla göra som de själva vill. Och det får de såklart!
Att säga ”de här normerna tycker vi är bra” är inte att förbjuda andra åsikter. Det är att inleda en diskussion kring en i vid mening socialistisk kultur.
Absolut individualism är omöjlig
Kanske invänder någon: men det är ju faktiskt normer och normer är motsatsen till frihet! Sant. Men visa mig en enda gemenskap som existerar utan normer; visa mig ett enda samhälle utan en uppfattning om hur människan är och bör agera. En sådan absolut individualism är en omöjlighet.
Varje samhälle skapar normer och vårt borgerliga samhälle genererar i mångt och mycket normer i strid med socialismens: rivalitet, egoism, hierarkier, statusmarkörer, rasism, en syn på arbetslösa och utsatta som förtappade, religiös och kulturell eskapism, konsumtionshets, ängsligt positionerande och framvisande av fasader och varumärkesidentiteter.
Under sin drygt 150-åriga historia har den breda socialistiska rörelsen stått för andra ideal, står idag för andra ideal, kommer alltid att stå för andra ideal.
