Abortkriget i drömfabriken

Ingen som sett åttiotalsklassikern ”Dirty dancing” när det begav sig kan glömma filmens sidohandling, där dansaren Penny blir ofrivilligt gravid med kräket Robbie och tvingas till en illegal abort utförd med en smutsig kniv som lämnar henne svårt skadad och blödande.

I en intervju i tidningen Vice berättar manusförfattaren och medproducenten Eleanor Bergstein om hur hennes val att inkludera temat illegala aborter i filmens handling, som utspelar sig år 1963 då ingreppet fortfarande var olagligt i USA, gjorde folk konfunderade. ”Vi har ju Roe mot Wade, varför vill du egentligen göra det här?” frågade många runt henne med hänvisning till 1973 års rättsfall Roe mot Wade som gjort fri abort lagligt.

När Bergstein svarade att hon kände sig osäker på abortlagens framtid blev hon än mer ifrågasatt. När en stor sponsor erbjöd sig att rädda den då närapå utdömda filmen kom erbjudandet med ett villkor – att klippa bort scenen där Penny genomgår en abort. Eleanor Bergstein vägrade, och ”Dirty dancing” kom att bli både en biomagnet för dåtidens tonåringar och med tiden en modern klassiker som inte bangade för vare sig talande klassfrågor eller informativ aborthistoria.

Nyligen släppte den kommande streamingtjänsten HBO Max nyheten om sin planerade originalproduktion ”UNpregnant”, där två tonårstjejer ger sig ut på en roadtrip för att lyckas få en legal abort för den ena av dem. Satsningen kommer i en tid när rätten till fri abort i USA är mer hotad än någonsin, och när Eleanor Bergsteins mörka profetia om framtida begränsningar av aborträtten känns mindre och mindre orealistisk.

Det senaste halvåret har ett flertal amerikanska delstater röstat för att begränsa rätten till abort, med Alabama som det mest extrema exemplet där en ny lag förbjuder abort till och med när en gravid kvinna utsatts för våldtäkt eller incest, och även om amerikanska Högsta domstolen fortfarande hindrar lagen från att träda i kraft har den hunnit skapa osäkerhet och oro hos många kvinnor som inte vet om de har rätt till en abort.

Enligt en rapport har antalet aborter i USA nu också sjunkit till den lägsta nivå som uppmätts sedan ingreppet blev lagligt år 1973, något som delvis tros bero på att fler och fler aborter utförs i hemmet med hjälp av abortpiller köpta på nätet då antalet abortkliniker minskat.

Hur hanterar då Hollywood abortfrågan, och vad har egentligen hänt sedan ”Dirty dancing” för mer än trettio år sedan satte välbehövligt fokus på kvinnors bestämmanderätt över sina kroppar?

Enligt den amerikanska sociologiforskaren Gretchen Sisson har förekomsten av aborter i filmer och tv-serier ökat kraftigt under de senaste åren efter att ha tillbringat decennier i skymundan. 1987, året när ”Dirty dancing” släpptes, förekom exempelvis aborter vid enbart två tillfällen i tv-serier, den första i sjukhusserien ”St. Elsewhere” där ett par efter långa grubblerier beslutar att genomföra en abort efter att ha fått veta att de väntar ett barn med Downs syndrom, och den andra i tv-såpan ”Dynastin”, där det avslöjas att en av karaktärerna blivit infertil som följd av en abort i tonåren.

Tre decennier senare är den mediala abortinkluderingen minst sagt annorlunda. Enligt medieforskningsprojektet Abortion Onscreen Database har en abort förekommit i fler än tjugo filmer och tv-serier hittills i år, och inget tyder på att den stigande trenden kommer att dala.

Till skillnad från tidigare populärkulturella skildringar, där ångest och grubblerier ofta flätats in i den pågående graviditeten som ett konservativt bladverk och en genomförd abort i regel medfört fysiska eller psykiska problem, är dagens fiktiva abortbeslut tvärtom oftast något odramatiskt.

När wrestlaren Ruth i åttiotalsstylade tv-serien ”Glow” upptäcker att hon är gravid efter att ha legat med sin bästa väns man, fattar hon enkelt beslutet om abort med ett lakoniskt ”Det här är inte rätta tiden. Och, inte det rätta barnet”.

I brittiska Netflix-serien ”Sex education” genomgår den tonåriga sexrådgivaren Maeve en abort till tonerna av The Smiths ”Asleep” för att sedan småprata med klinikens medsystrar. ”Oroa dig inte, jag har redan tre barn – och jag känner mycket mer skuld för dem jag har än de jag aldrig fick” säger en kvinna i fyrtioårsåldern frankt till henne.

Inte ens komediserien ”Veep” bangar för att ta upp ämnet, när man låter den rappkäftade och ofrivilligt gravida byråkraten Amy fara ut i glödande tirader mot en grupp prolife-demonstranter som står utanför den klinik dit hon åkt för att göra abort: ”Du kan dra åt helvete din hycklande idiot, innan jag hittar till pisspölen som är ditt hus och demonstrerar mot att din man runkar till din dotters högstadieskolkatalog. Och den där skylten är felstavad”.

Även den animerade Netflix-serien ”BoJack Horseman” inkluderar aborter i handlingen, när skribenten Dianes felpostade tweet om sin kommande abort leder till en raplåt på temat: ”I’m a baby killer/ Baby killing makes me horny/ Aliens inside me/ Gonna squash it like Sigourney.”

Kanske krävs det en rejäl dos humor för att tackla dagens allt mer påtagliga antiabortaktivism, som till och med lyckats åstadkomma en kassasuccé till långfilm. I ”Unplanned”, som baseras på den före detta abortklinikarbetaren Abby Johnsons ifrågasatta självbiografi och som hittills dragit in nära fyra gånger produktionskostnaden, byter Abby en dag sida när hon ser en ultraljudsbild under en abort och istället blir en fullfjädrad antiabortaktivist.

Artister som Cyndi Lauper har vägrat att låta sin musik användas i filmen, som bland annat insinuerar att kliniker ska uppmuntra anställda att utföra fler aborter för att öka vinsterna. Det är lätt att skratta åt den förment evangeliska produktionen, som är delfinansierad av en Trumpvänlig kuddfabrikant och som av filmsajten Hollywood Reporter uppges ”demonisera Planned Parenthood till den grad att en skulle kunna förvänta sig att se organisationen som skurken i nästa Marvel-film”.

Då är det fint att en film som förra årets västernthriller ”Little woods”, där en ensamstående mamma tvingas göra abort då hon inte har pengar till den dyra förlossningen, ändå ger en betydligt mer realistisk bild av verkligheten för amerikansk underklass än det abortkritiska mischmaschet i ”Unplanned”. Och med bara lite fler kvinnliga manusförfattare i den fortfarande mansdominerade drömfabriken, kommer säkert framtiden för realistisk reproduktivitetsrepresentation på film och tv att se än mer lovande ut.