Nu debuterar hon som författare med intervjuboken ”Naket – det mest intima”, är aktuell med konstfotoutställningen ”Ärr” i samarbete med sin man, fotografen Jörgen Hjerdt, och utgör en av hjärnorna bakom den nya svenska HBO-serien ”Lust”. Samtliga tre verk hämtade ur en och samma brunn: den mogna kvinnans livserfarenheter i relation till kroppen, lusten och sexualiteten med livet och döden som fond.
Dagens ETC träffar Åsa Kalmér för ett samtal om några av de röda trådar som lett henne fram till verken under det att fotografierna från ”Ärr” monteras inför utställningen på Fotografiska.
Tragedier får inte bli del av personligheten
Efter en stormig uppväxt med en pappa som tar livet av sig när Åsa är 15 år gör hon slut med föreställningen om att bli läkare som han.
– Som ung kvinna kastade jag mig ut i livet, in i kulturens uttryck, med mammas visdomsord i bagaget. ”Du får göra något av upplevelsen. Gå in i smärtans centrum så kommer du att kunna göra något konstruktivt. Använd dina erfarenheter. Gör dig aldrig till offer för dem.”
Och på den vägen har hon vandrat.
Hon har genomgått två livsomvälvande bröstcancerperioder, 2004 och 2017, och den senare sammanfaller med den växande protestvågen Metoo. Starkt berörd av vittnesmålen vill Åsa Kalmér bidra till förändring. Samtidigt som hon i det tysta döljer spåren av det hon själv går igenom, att kroppen blivit sjuk och spelar henne ett spratt.
Första cancerperioden 2004 hade Åsa Kalmér tre barn och jobb på både SVT och Stockholms stadsteater.
– 2017 kom återfallet som en chock. Ingen, inte ens läkaren anade att den skulle finnas där dold bakom mitt första ärr. Jag blev omgående opererad och uppfattade det som att det blev ett fasligt tjat om att rekonstruera det nu borttagna bröstet. Jag vägrade, berättar hon.
Förklädd under en naturtrogen peruk och med sitt ”skådespelar-jag” körde hon på.
Utmana tabun för att bryta dem
Åsa Kalmér började reflektera över att hennes kropp hade klarat så mycket. Fött barn, menstruerat, ammat, älskat, blivit sjuk, frisk och sjuk igen. Och hur hon lärt sig att stå ut med den och börjat se sig som ett åldrande träd. Fick hon älska sin kropp och fortsätta känna och utstråla lust och åtrå och äga makten över blicken?
Tillsammans med sin man började hon söka svar på frågorna. Åsa Kalmér regisserade och agerade, Jörgen Hjerdt fotade och tillsammans hittade de fram till uttrycket för den personliga resan i utforskandet av vem hon nu skulle identifiera sig med. Kunde den stympade kvinnokroppen få bära sina ärr med samma stolthet som den manliga?
Bland dryga 600 fotografier valde de ut 16 som kom att bli till utställningen ”Ärr”. Den har visats på konsthallar runt om i landet och nu på Fotografiska i Stockholm. Inspirerade av konstnärer som Frida Kahlo och av modefotots estetiserande av tabun som ett sätt att sätta agendan, skapa trender och driva de emancipatoriska uttrycken.
Åsa Kalmér säger att hon inte längre är verket, det har fått ett eget liv.
– Det är en gestaltning av det jag gått igenom och gjort upp med. En estetisk tolkning som vill utmana och få oss att reflektera kring livets ärr. Varför ska vi dölja dem? Vi ville krypa under lagren och våga blotta det sköra och kanske stötande och fråga oss hur långt könets schabloner styr vårt sätt att se på oss själva.
Liksom fotografierna förmedlar kvinnorna i Åsa Kalmérs bok ”Naket – det mest intima” den styrka som ett levt liv ger.
– Man vet vad man talar om, för man har upplevt det. Och då blir det också intressant att ta del av för andra.
Vi har mycket att lära av varandra
Som ung på 70-talet tog Åsa Kalmér nyfiket del av den amerikanska Hiterapporten som satte ljus på 3 000 kvinnors lust genom intervjuer om deras sexualitet.
– Plötslig påstod en kvinnlig forskare att kvinnor inte alls fick ut något av traditionellt sex, uppmanade dem att ta kommandot över sin sexualitet och att protestera mot synen på kvinnan som det andra könet. Jag slukade rapporten, berättar hon.
Med egna erfarenheter ville hon nu själv ställa frågor till andra kvinnor för att gestalta svaren på scen. Idén fick inget genomslag, men lämnade henne inte. 2013 gjorde hon den första intervjun och under pandemin nappade förläggaren Susanna Romanus och boken blev till.
I ”Naket – det mest intima” ser 21 anonyma, huvudsakligen heterosexuella kvinnor i åldrarna 40 till 94 år, tillbaka på sina liv och sina sexuella erfarenheter, utifrån ett antal givna frågeställningar.
Stereotyper hindrar den fria sexualiteten
– Boken är ett tidsdokument där kvinnorna öppnat dörren till sitt allra innersta och tillsammans bildar näst inpå ett sekel av kvinnohistoria utifrån sexuella villkor, mot en fond av samhälle, klass och rötter, berättar Åsa Kalmér.
Kvinnorna berättar om sin lust, första menstruation, sexdebut, njutning, fantasier och om hur de mognat i sin sexualitet.
– De tycker om sex. De har sex. De har lust. Vissa ofta, andra mindre. Ingen av dem är ointresserad. Vissa känner lust utan att relatera lusten till en partner. På samma sätt som män alltid beskrivits i förhållande till sin lust. De tycker om det snuskiga, det hårda, det mjuka och sensuella. Alla eniga om att allt kan vara tillåtet så länge de inblandade är med på det som sker. En del har varit otrogna – några många gånger – levt parallella liv – andra aldrig, berättar Åsa Kalmér.
Sakta träder en bild fram av kvinnan som människa så långt från objekt som det bara går.
– Kvinnorna i boken onanerar, älskar sina män och många fascineras över mannens könsorgan. Att det är ståtligt och vackert, upphetsande i erigerad form och många av dem har varit intresserade av sitt eget könsorgan; att titta efter och studera det. De har orgasmer och de beskriver hur det känns att få dem. De berättar om hur närhet och intimitet följer hack i häl med lusten och hur dessa band blir starkare med åren.
Bland minnesvärda citat att bära med sig efter läsningen är att det är de stereotypa föreställningarna som förstör för oss.
– De har alla blivit säkrare på vad de tycker om och vad de vill ha och de tycker synd om dagens unga som inte får ha sin sexualitet ifred från alla bilder som florerar om rätt och fel i termer av prestationer och som förstör den egna upptäckarglädjen, samtidigt som de själva är präglade och störda av de normer och fördomar som ställt till det i deras respektive uppväxt, kontext och tid. Vi har mycket att lära av varandra om vi delar erfarenheter, konstaterar Åsa Kalmér.
