I GP kallade Sanna Samuelsson kulturbarn för ett ”demokratiskt problem”, och en elit med ”genetisk väg in i kulturvärlden”. Även om jag inte pekades ut i någon i de påföljande texterna visste jag att det var sådana som jag som borde skämmas, som växt upp med skapande föräldrar och därmed måste ha glidit in på en räkmacka.

Kanske hade jag kunnat svara: ”Ni har rätt! Avskeda mig genast och ge platsen till någon mer self made!”. Men det kändes både dramatiskt och oekonomiskt.

Samuelssons analys om nedärvt kulturellt kapital var svår att säga emot. Men till min förvåning dök det ändå snabbt upp flera försvarstal från kända kulturbarn. Martina Montelius (barn till Kristina Lugn) påstod att den kulturella räkmackan var en myt. Jack Hildén (barn till Bengt Ohlsson) menade att kopplingen till hans kända pappa snarare varit ett tungt lass att bära.

”När pappa och jag pratade i telefon efter recensionerna av min senaste roman, bad han i princip om ursäkt.” skrev Hildén.

Alla vingklippta

Så borde kulturbarn skämmas för sina privilegier eller få medlidande? När jag träffar Åsa Beckman över en tematiskt välplacerad räkmacka slår hon direkt fast att det inte riktigt är så enkelt.

I den nya boken ”Kulturbarn” vill hon komplicera bilden av vad konstnärskap kostar för dem som graviterar runt de skapandes kraftfält. Hennes text ger på sätt och vis både Sanna Samuelsson och försvarssidan Hildén/Montelius rätt.

– Ja, kulturbarn är privilegierade. Men inte bara. Jag skulle säga att vi alla är lite vingklippta och tillfufsade på olika sätt, slår hon fast.

I ärlighetens namn ser DN-chefen Åsa Beckman själv inte alls tilltufsad ut. Hon bär en krispig skjorta och har den typ av bubblande skratt och pondusblick som gör att man genast vill imponera på henne (och kunna ha en lika vit skjorta utan att direkt spilla kaffe på den).

Hennes syster Eva Beckman, chef på SVT, har samma självklara utstrålning. Tillsammans har de kallas kultursveriges mäktigaste syskon. Hur går dessa toppositioner ihop med det vingklippta?

Åsa Beckman är medveten om att hennes bok ”Kulturbarn” enkelt kommer att kunna avfärdas som ett uttryck för medelklassens självupptagna geggande, ett fenomen som i höstas fick GP:s Mikaela Blomqvist att fråga sig: ”Finns det ens någon fästpunkt kvar bortom författarnas egna erfarenheter och känslor?”. Men författaren har ett självklart svar.

– Jag tycker så här: Alla liv är värda att berätta, säger Åsa Beckman.

Stödgrupp för stödtruppen

Barndomsminnen marinerade i oro och skräck fyller sidorna i ”Kulturbarn”. I boken korsklipper Åsa Beckman scener runt sin kända poetpappa Erik Beckman med vittnesmål från andra författarbarn.

En är Gunnar Falk, son till Kerstin Thorvall, som beskrivit sin mamma som en gränslös person som åsidosatte sina barn. Han fick tidigt vänja sig vid att bli använd som figur i hennes böcker, och han avskydde det.

En annan är Ulf Lagerkvist, som i boken ”Den bortvändes ansikte” berättar hur författarpappan Pär Lagerkvist var en främling i hemmet. Med sin frånvarande närvaro förmörkade han hela familjelivet med sina utbrott.

”Ångest, ångest är min arvedel”, hade sonen kanske kunnat utbrista, om inte redan pappan lagt beslag på samma rad.

Ulf Lundell, Stig Claesson, Per Wästberg, Olof Lagercrantz och Anna Wahlgren är andra exempel på författare vars avkommor har liknande erfarenheter av att huka kring sina skrivande föräldrar.

Men ”Kulturbarn” berättar inte bara om barnen, utan även om skapandets villkor och pris. På många sätt utgör vittnesmålen effektiva motbilder till den seglivade myten om konstnären som solitärt geni. En falsk och romantiserad bild, enligt Åsa Beckman, eftersom konst aldrig uppstår i en ensam gudabenådad hjärna.

– Om man börjar analysera vad en författare behöver för att kunna skriva, då ser man att det ofta finns en hel stödtrupp av människor runt omkring.

Alltifrån fruar till älskarinnor, barn, mecenater, läkare och förlag är med och bereder väg för kreativitet och skrivande, menar Åsa Beckman.

– Jag vill bredda bilden av vad skrivande och kreativitet är, och visa att det alltid är relationellt. Det bygger på att andra står runtomkring och bejakar drivkraften, säger hon.

Som barn till den berömde Erik Beckman lärde hon sig tidigt vad detta relationsarbete innebar.

Hans sätt att prata om litteratur gjorde att jag förstod att läsning var något magiskt. Jag ville följa med in i det

Trollkarlens plats

Pappans arbetsrum är en magisk plats för Åsa Beckman under hela uppväxten. Familjen bor i Ångermanland, i Uppsala, ett år i USA och senare i en lägenhet i Köping. Från tidig ålder vet Åsa att författarpappans rum måste omgärdas av försiktig vördnad. Här uppstår ett skrivknattrande trolleri, Konst med begynnande versal. Det är en känslig process där minsta störningsmoment kan rasera allt.

Författarpappan är familjens självklara nav. Förutom diktandet är han kritiker i DN och umgås med storheter som Sonja Åkesson och Kristina Lugn. Två meter lång utgör han en charmerande och sensibel mansgestalt som känner mycket och får andra att göra detsamma.

– Hans sätt att prata om litteratur gjorde att jag förstod att läsning var något magiskt. Jag ville följa med in i det, säger Åsa Beckman, som tidigt började studera pappans språkliga musikalitet.

Men runt poeten mullrar också ett ångestfullt mörker som alltid måste pareras av familjemedlemmarna. Detta ska visa sig vara ett psykologiskt mönster som går igen i flera författarfamiljer. Åsa Beckman kallar relationen mellan de skrivande föräldrarna och deras barn för ett konstnärligt medberoende.

Allra tydligast syns mönstret i konstnärsfamiljen kring Thomas Mann första halvan av 1900-talet. Den tyske författaren är neurotisk, ångestriden och pendlar mellan ärelystnad och söndersmulad självkänsla. Hans familj lär sig tidigt att förutse och avvärja möjliga orosmoment, och att skapa en närmiljö med förutsättningar för den svåra och upphöjda skrivprocessen.

Från att de är små blir barnen Thomas Manns lojala stödtrupp. De tävlar om att komma med intelligenta inpass om pappans texter, att bejubla hans priser och att baktala kritikerna som gett honom dåliga recensioner. Konstnärskapet styr familjen.

Barnen Mann blev mänskliga seismografer som kände av minsta darrningar och känslolägen kring pappan. Vad i detta känner du igen?

– Min pappas skrivande gick före allt. När han gick in i arbetsrummet var det både magiskt och skrämmande. Och när han hämtade någonting i köket läste jag alltid av honom, hans ansikte och kroppsspråk. Jag blev oroad om jag såg att skrivandet inte gått bra, säger hon.

Bra går det tyvärr sällan. Pappan har skyhöga anspråk och är oftast missnöjd med vad han åstadkommer. Tidigt känner Åsa att det är hennes uppgift att göra honom glad igen, att bygga upp det självförtroende som behövs för att han ska kunna skriva.

– Jag lärde mig att parera pappas humör, att ”snacka upp” honom. Bland annat genom att ta upp stycken ur positiva recensioner han fått, som jag hade memorerat, säger Åsa Beckman.

Mamma Beckman är tandsköterska. Hennes kärlek till de tre barnen är stor. Ändå går mycket av energi åt till att underlätta för pappan. Åsa lär sig. Tillsammans oroar de sig ständigt för pappas stora mörker: Att han inte ska kunna skriva. Att han ska känna sådant självhat att han inte orkar leva längre.

Redan som 10-åring börjar Åsa Beckman försöka läsa sin pappas texter. Det är komiskt eftersom Erik Beckman inte direkt anses vara en lättillgänglig poet. I sina dagböcker från gymnasiet för Åsa senare en ambitiös loggbok över hur pappa mår, vad han arbetar med och hur den senaste boken mottagits i olika tidningar.

Åsa, det där är ju inte riktigt normalt. Men jag ömmar ändå för den där tonåringen.

– Ja, hon var ju lite konstig. Gymnasister brukar ju ha annat att tänka på, skrattar Åsa Beckman och lägger till:

– Det är något rörande och skruvat i att jag var så riktad mot honom. Och sorgligt.

En författare måste få använda allt. Annars skulle vi inte ha litteratur, för litteratur är på ett eller annat sätt transformerat liv.

Hänsynslösheten

Under min egen uppväxt på 90-talet fick jag inte lyssna på kommersiell radio i bilen, eftersom det störde min mammas musikaliska tankeprocess och inspirerade nynnande. Det kändes visserligen snöpligt, eftersom jag missade chansen att få höra Hansons ”Mmmbop” för tusende gången. Men att kalla det ”trauma” vore magstarkt. 

Så jobbigt var det faktiskt inte att ha en kompositör som mamma.

Författarbarnens beskrivningar av föräldrarnas mörka magnetism känner jag heller inte igen. Varken tåtassandet eller oron för den skört skapande. Kanske har det att göra med könsskillnaden, tror Åsa Beckman.

– Skapande mödrar har sällan kunnat ge sig hän på samma kompromisslösa sätt som fäderna.

En skillnad skulle också kunna ligga i konstformen: Att just författandet bär med sig något som inte går att jämföra med andra uttryck. ”Skrivande är förmodligen en särskild form av hänsynslöshet”, som författaren Agneta Pleijel slår fast i sin självbiografiska ”Sniglar och Snö”. 

I sin bok är Åsa Beckman inne på samma spår: Många författare tycks ha en psykologisk konstitution som får dem att bända och forma människor i sin omgivning efter vad de själva behöver.

Varför behövs hänsynslöshet hos en författare?

– Dels handlar det om att man måste åsidosätta vardagen för att skapa. Man sedan behöver man också ha en hänsynslöshet i vad man berättar om.

Hur då? Att man tycker sig ha rätt att använda allt?

– Ja. Och jag håller med om det. En författare måste få använda allt. Annars skulle vi inte ha litteratur, för litteratur är på ett eller annat sätt transformerat liv. Tycker man inte att det är okej så kan man inte läsa litteratur.

Men de erfarenheter som blir bra litteratur behöver inte nödvändigtvis vara det som utgör ett bra liv för ett barn?

– Nej. Att bli en egen person under sådana omständigheter är svårt. Jag var så upptagen av att lyssna in min pappa att jag inte visste vad jag själv kände eller behövde. Jag satte mina egna behov på paus.

Kulturelitens elitism

”Vi lärde oss vad som var fult och vad som var fint och att det var viktigt att tycka samma”, skriver Johanna Ekström, dotter till författaren och akademiledamoten Per Wästberg, i den självbiografiska boken ”När man håller sig i solen”.

Många kulturbarn har beskrivit hem med hårt ställda estetiska krav, där den skapande förälderns höga ambitioner blir universella måttstockar. 

Jag kräktes ibland när jag skrev och hade enorma skamkänslor efter varje artikel. Jag var livrädd för att inte leva upp till namnet Beckman och att dra skam över pappas författarskap

Man kan kalla det ”känsla för kvalitet”. Men det är också en form av svårartad elitism. Som tonåring älskar Åsa Beckman att vara i denna upphöjda gemenskap: ”Vi njuter av att uttrycka oss precist, av att betrakta det som händer i kulturen eller politiken med en sorts samsyn. Vi ser världen på ett beckmanskt sätt” skriver hon i boken.

Men utvaldhetens baksida är rädslan för medelmåttighet. Och ingen skräck är i det Beckmanska hemmet större än att vara som de andra, obetydliga.

Jag känner tyvärr igen mig i detta. Hur har rädslan för medelmåttighet påverkat dig i ditt yrkesliv?

– Mycket. De första 25 åren var jag extremt plågad av att skriva. Jag kräktes ibland när jag skrev och hade enorma skamkänslor efter varje artikel. Jag var livrädd för att inte leva upp till namnet Beckman och att dra skam över pappas författarskap. För vi visste ju vad kvalitet var. Vi visste vad som var bra och inte.

Idag kan Åsa Beckman se att tankarna luktar både megalomani och ett osympatiskt elittänkande. Men då var hon rädd för att skjutas ut ur det upphöjda Beckmanska vi:et och inte platsa i kulturvärlden.

Hur kommer man ur den känslan, att inte platsa?

– Man går i terapi.

Och blir chef på DN Kultur?

– Haha, ja faktiskt. Som chef blir man tvungen att lita på sin röst. Till slut orkade jag heller inte hålla på med oron och tvivlet, för jag blev så utmattad. Jag såg också hur sliten pappa blev som människa av sina absurda krav på sig själv. Först de senaste 15 åren har jag känt att det är lustfyllt att skriva. De första 25 åren var det aldrig det.

Elaka utbrott

Många kulturbarn har känt sig så psykologiskt skadade av sina uppväxter att de senare varit tvungna att avstånd från sina föräldrar. 

En sådan är Stig Claessons son Nils, som i vuxen ålder genomgick en fas där han behövde, som han kallar det, ”avstigifiera” sig.I processen ingår att sonen plockar de ner flesta av faderns bilder från väggarna och gömmer undan hans böcker på vinden. 

Men ”avstigifieringen” uppskattas inte alls av pappa. Han, Stig Claesson, är ju familjens epicentrum. I boken ”Blåbärsmaskinen” berättar Nils senare hur Stig använde alla sina elaka och irrationella utbrott mot familjen för att uppnå en förhöjd skärpa och koncentration i skrivandet.

En annan som reagerade med bestörtning på att ha förlorat sin ensamrätt till skrivarrollen är Ulf Lundell. När dottern Sanna Lundell offentligt började berätta om pappans missbruksproblem och sitt medberoende kallade Ulf Lundells hennes smärtsamma barndomsberättelse för ”falsk” och ”tårsliskig”.

Varför hatar många författare att bli beskrivna av sina barn?

– Deras självbild har varit att de är den som har rätt att beskriva, och den övertygelsen sitter djupt. När barnen – som kanske till och med har använts som material – börjar berätta blir författarna ofta väldigt chockerade och upprörda.

Indignationen tycker Åsa Beckman är absurd. 

– Det måste vara nolltolerans mot det. Författarna har rätt att skriva om sina liv – men då måste de även acceptera när deras barn gör det. De borde inte säga ett pip. 

Dubbelt medberoende

Själv gjorde Åsa Beckman aldrig något riktigt uppror mot sin pappa. En delförklaring är det konstnärliga medberoendet. En annan är alkoholen. Allt komplicerades av att mamman, 53, dog i en aggressiv bröstcancer. Pappans förtvivlan förvärrade då hans redan oroande alkoholmissbruk till vad Åsa Beckman kallar ”ett långsamt självmord”.

– Jag hade alltid försökt se till vad han behövde. Så där stod jag med både ett konstnärligt medberoende och ett missbruksmedberoende. Jag var så orolig för honom.

Först hans sista halvår i livet gick dottern in i en kris med sin pappa.

– Då försökte jag klippa gummibandet, för att kunna gå vidare och kunna skaffa familj och barn.

Hur hade ett uppror kunnat se ut, om du gjort det tidigare?

– Det största upproret hade ju faktiskt varit att låta honom klara sig själv, att backa tillbaka mycket tidigare och avsäga mig funktionen som stödtrupp.

En viktig fråga hänger över raderna i din bok: Går det att rättfärdiga det lidande som författarfamiljer får utstå, för att konst ska kunna skapas?

– Det måste gå att vara kreativ på andra sätt. Jag hoppas och tror att de här psykologiska mönstren runt författare förändras när den gamla genikulten försvagats. Jag har svårt att se att moderna författare skulle kräva – och få – samma totala uppställning av sin omgivning. 

”Jag ser räkmackan”

De psykologiska sårens mönster till trots kan jag fortfarande inte släppa vad Sanna Samuelsson skrev om kulturbarnens försprång. Att vissa fått en enklare väg in i kulturvärlden är ett faktum och en orättvisa, hur mycket det kulturella kapitalet än kostat. Jag frågar Åsa Beckman om privilegierna igen.

Du och din syster Eva har båda toppositioner i svenskt kulturliv. Hade ni hamnat där utan er pappa?

– Nej. Jag är helt säker på att de som visste vem pappa var tittade lite extra på oss. När jag skickade in mina första artiklar lästes de nog extra noga, och kanske var redaktören som tog emot den till och med någon som jag träffat med pappa någon gång. På det sättet hade vi absolut ett försprång.

Så hur tänker du kring den här påstådda räkmackan som du och jag och andra kulturbarn har glufsat i oss. Ser du på den annorlunda efter att ha skrivit boken?

– Jag ser ju att det är en räkmacka. Man får med sig massor av saker, men det har också ett högt pris. Så Sanna Samuelsson hade rätt. Men det är inte bara en jävla räkmacka.