”Historien om hur en läkarfru på den franska landsbygden drivs i onåd av den nya tidens konsumtionsmönster, samt de föreställningar om klass och romantik hon matats med sedan barnsben”, skulle man till exempel – om man håller med Auerbach – kunna sammanfatta Gustave Flauberts ”Madame Bovary”.
Jag påminns om dessa tankar när jag sitter och läser Amanda Svenssons nya roman ”Själens telegraf”. Den är nämligen ett perfekt exempel på det den gamle litteraturkritikern pratar om.
Iris Watkins växer upp på landet i sydvästra England under 1980-talet. Hon bor tillsammans med sin mamma, och de lever en sorts förtrollad ”Gilmore Girls”-tillvaro. Iris hemskolas, och ingen pappa finns i bilden, men vad spelar det för roll? Hon har ju en trädgård stor som ett helt universum att utforska, och om hon blir trött på den kan hon alltid lyssna på sin mors fantastiska historier eller hälsa på den buttre men genomsnälle grannen Hugo (som förstås är kär i mamman).
Men snart kommer världen och knackar på. Huset, som Iris hela tiden trott att mamman äger, visar sig tillhöra någon annan. På grund av räntekrisen som drabbar Storbritannien i början av 90-talet blir denna person nödgad att sälja. Detta startar en kedja av händelser som gör att dottern förlorar all tillit till sin mor. Slutligen – det berättas redan i romanens inledning – får detta en 13-årig Iris att bränna ner huset där hon tillbringat sin magiska barndom.
Denna orsakskedja tecknar Svensson på ett närmast minutiöst vis. Många sidor läggs på att förklara de olika finanspolitiska skeenden som leder fram till kraschen. Sättet hon gör det på är mycket skickligt, berättelsen om det brittiska pundets nedgång och fall känns många gånger lika spännande som den om Iris och hennes mamma.
Mindre intressant är den historia som målas upp i romanens andra del, som läggs fram växelvis med den första. Här får vi möta Iris som 18-åring. Hon har lämnat institutionen där hon hamnade på efter branden och flyttat till Glasgow. Mamman har dött i cancer.
Här levs det bohemiskt konstnärsliv. Iris spelar cello och träffar en kille, Rupert, som skriver låtar och säger att hon ser ut som en älva. Tillsammans startar de ett band som verkar vara ungefär som Belle & Sebastian.
Denne Rupert är en känslig prästson som skriver låtar som är nästan lika earnest som han själv. Iris är lite mer kooky; har en laissez faire-inställning till livet. Hon tar springnotor och lurar folk, dricker sig full och tror inte på någonting alls. Efter ett tag inser hon att hon håller på att förvandlas till sin mamma.
Svensson är en helt outstanding prosaist
Det är okej. Men efter ett tag blir man som läsare trött på indieklyschorna och den förutsägbara kärlekshistorien. Det blir lite väl mycket ”500 Days of Summer” över alltihop (vilket kanske inte är så förvånande: Svenssons förra bok, den utmärkta ”Ett system så magnifikt att det bländar”, inleds med ett Bright Eyes-citat).
I slutändan är det här trots allt en bok som är väl värd att läsa. Dels på grund av hur den knyter ihop det ekonomiskt-politiska med personligt förfall. Dels eftersom Svensson är en helt outstanding prosaist. Få svenska romanförfattare är lika bra på att skriva miljöbeskrivningar. Få kan med samma knivskarpa blick få fram essensen ur en scen. Få kan med samma regelbundenhet lyckas med det där trolleritricket som gör att man som läsare verkligen känner att man är där.
Det är som att gå och se ett bra skotskt indieband spela. Visst, alla låtar kanske inte är ens favorit, men själva framträdandet är det absolut inget fel på.
