A-kändisar i lat B-film

”Screwball” kallades en viss typ av romantiska komedier som var som störst under 1930- och 1940-talet. I ”Ticket to paradise” ska George Clooney och Julia Roberts försöka sparra och munhuggas med varandra som om de vore Cary Grant och Rosalind Russell. Det går sådär, även om huvud­rollerna faktiskt är största behållningen i den här ärligt talat rätt lata historien. Lat därför att manuset inte ens försöker sticka utanför någon ram av förväntade förvecklingar och gammaldags komik. Resultatet blir inte en modern ”Det ligger i blodet” (”His Girl Friday”) utan mer en amerikansk version av ”Sommaren med Göran”.

Clooney och Roberts spelar det fordom gifta paret David och Georgia som avskytt varandra i många år. Det enda som gör att de fortfarande måste hantera varandras existens är den gemensamma dottern Lily. När Lily, nyexaminerad jurist, drar till Bali, blir kär och ämnar gifta sig så måste föräldrarna trots allt slå sina påsar ihop och åka dit. Men endast för att sabotera dotterns lycka, då de inte vill att hon ska göra samma misstag som de gjorde och gifta sig för ung.

Följer gör diverse elakheter och spydigheter mellan det äldre paret, förvecklingar, kulturkrockar och lam situationskomik man har sett hundratals gånger förr. Jag ska inte spoila något i en recension, men om en endaste vuxen person i publiken inte räknat ut exakt hur det kommer sluta efter en kvart så lovar jag att tugga i mig mitt tangentbord.  

Visst, George Clooney och Julia Roberts har absolut gemensam kemi samt charm var för sig. Men ”Ticket to paradise” har och nyttjar det som enda fördel. Det blir A-kändisar i en B-film. Jag vet inte hur de lyckades hamna i det här, men min gissning stavas fet lönecheck.

Romkoms har sin lilla speciella inmutade plätt bland filmgenres och ska såklart inte tas på för stort allvar. Men de kan ändå göras med eller utan finess. Här blir det på tok för många ”lustigheter” som görs i stilen ”oj, de hamnade bredvid varandra på flyget”, ”oj, de hamnade även i hotellrummen bredvid varandra” och så vidare. Trött. Ihop med en rejäl dos sockrig sliskighet och lite exotifiering av indonesier så är det faktiskt bara huvudrollsinnehavarnas charm som räddar ens tvåan i betyg.