1. Thelma & Louise (1991)
Roadmovie utan testosteron, annat än att män – bortsett från gullige Brad Pitt – förekommer som ett ständigt närvarande, begränsande hot. Du måste se denna. Det tillhör allmänbildningen och fungerar som socialt smörjmedel, eftersom filmen ständigt dyker upp som samtalsämne i alla möjliga sammanhang, från möhippor till akademiska avhandlingar.
2. Bara en natt (1995)
Euroromantik som bara kan uppstå när en amerikansk regissör gör sin grand tour på 90 minuter. Jesse (Ethan Hawke) från Texas och Céline (Julie Delpy) från Paris kulturkrockar på ett tåg från Budapest till Wien. Utvecklades sedan till en trilogi med Bara en dag (2004) och Before midnight (2013), stiligt nog med nio år mellan varje film.
3. Nyckeln till frihet (1994)
Det är lockande att raljera när någon anger denna som sin favoritfilm. Ungefär som när Fredrik Reinfeldt hyllar Da Buzz. Men det är samtidigt orättvist. Denna hjärtevärmare till fängelsedrama har ju faktiskt allt. Hollywoods plusmeny, alla känslosträngar är i konstant svängning. Om du förblir oberörd måste vi tyvärr ordinera att du uppsöker professionellt hjälp.
4. Twin peaks (1990-1991)
Vad hände med Laura Palmer? Tv-serien Twin peaks är stilbildande och bångstyrigt genreöverskridande. David Lynch fick oanade friheter att skapa sig ett eget universum runt den lilla småstaden där mörka hemligheter – och krafter – ruvar. Snart kommer en uppföljning. Men börja med originalet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
5. Den röda lyktan (1991)
Brottsligt vackert från kinesiska regissören Zhang Yimou. Utspelar sig på 1920-talet, i ett förmöget hem där mannen unnar sig fyra fruar, som förväntas strida om hans gunst. Här finns en lyhördhet för kvinnofängelsets syrefattighet. Oscarsnominerades, och borde ha vunnit.
6. Breaking the waves (1996)
Lars von Trier ärrade oss för livet med denna bottenlösa tragedi – melodram, enligt vissa sura – om kärv kärlek i civilisationens utkant. Han kom sedan att fixera sig vid kvinnors uppoffringar, och sexuella utsatthet, men här är Emily Watson en balanserande faktor, stark och oberäknelig som de stormar som Nordsjön piskar upp.
7. Frihet – den blå filmen (1993)
Krzysztof Kieslowskis första installation i sin trikolor som även innehåller Den vita filmen (1994) och Den röda filmen (1994). De blev hans internationella genombrott – och hans sista filmer. Han drog sig därefter tillbaka och dog ett par år senare. Filmerna refererar till Frankrikes motto om frihet, jämlikhet och broderskap. De är subtilt sammanlänkade. Se alla!
8. Blair witch project (1999)
Decenniet avslutades med en skräckfilm som har gett upphov till ett oändligt antal tama epigoner. Här används fejkdokumentärt berättande och förstapersonsperspektiv på ett så effektivt sätt att en hel generation gjorde i byxorna på biograferna. Ej för den sköra. Pacemaker? Undvik!
9. Delikatessen (1991)
Purfransk och stilbildande, Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet bjuder på en visuell karusellfärd med skådespelare som de sedan kom att återanvända för flera filmer. Handlingen? Inte huvudsaken, men slaktaren Clapet har hittat en helt egen affärsidé, som handlar om att ständigt anställa nya biträden…
10. Land och frihet (1995)
En av de allra bästa från Ken Loach, här om frivilliga i Spanska inbördeskriget. Kärlek och idealism, stridens fasor och brustna drömmar. ”Det handlar om solidaritet, inte sant!?” sa regissören då filmen kom. ”Det handlar om att vi alla delar gemensamma intressen och behöver ge varandra stöd.”
