1. Varför är folk förbannade den här gången?
I korthet: hudfärg och kön. Flera kvinnor än vanligt diskuterades som kandidater till priset för bästa regi: exempelvis Greta Gerwig för ”Unga kvinnor”, Lulu Wang för ”The Farewell”, Lorene Scafaria för ”Hustlers”. När listan på nominerade väl släpptes bestod den till 100 procent av män, något som både kritiserats och hånats. Sedan Oscars-utdelandet startade 1929 har bara fem kvinnor nominerats i kategorin – och bara Kathryn Bigelow (”Hurt locker”, 2009) har vunnit.
När det gäller hudfärg är det framför allt skådespelarkategorierna som sticker i ögonen: En enda svart skådespelare nominerades (Cynthia Erivo, för slavdramat ”Harriet”) medan Scarlett Johansson på egen hand tog hem två (!) nomineringar och juryn helt förbisåg exempelvis Awkwafina, som vann en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll i ”The Farewell”, Jennifer Lopez bejublade insats i ”Hustlers” och Lupita Nyong'os dubbelroll i ”Us”.
2. Hur tar sig protesterna uttryck?
Issa Rae (skådespelare och producent som av Oscars-akademin tillsammans med John Cho anlitats som icke-vita presentatörer av en väldig vit lista över nomineringar) sammanfattade kombattanterna inom bästa regi med ”Congratulations to those men – I guess?”, vilket egentligen säger det mesta.
Men både filmarbetare och filmskribenter världen över har ifrågasatt listan över nominerade. ”Oscarsgalan hade en chans på bättre mångfald än någonsin, men sumpade det”, kommenterade Indiewire. Alison Janney, som vann bästa biroll 2018 för ”I Tonya”, sa att det kommer att ändras, ”men det tar nog 100 år i den här takten.”
3. Varför är Oscars-representationen så svår att ändra på?
Oscarsjuryns sammansättning och urvalsprocess är två tunga skäl. LA Times avslöjade 2012 att 93 procent av de röstberättigade var vita, 77 procent var män och bara 14 procent var under 50 år. En förklaring till det kan vara att omkring en tredjedel av juryn består av tidigare nominerade och vinnare – så man kan säga att systemet lätt förstärker sig själv: vita/erfarna/manliga jurymedlemmar belönar likadana filmarbetare som blir en jury som belönar nya likadana filmarbetare ...
4. Lärde Oscar-akademin sig ingenting av den tunga kritiken 2015?
Jo och nej. Den har under åren sedan dess bjudit in en mängd nya medlemmar, med tonvikt på kvinnor och icke-vita. Av de nu omkring 9000 aktiva i juryn är 16 procent icke-vita. Av de 842 som bjöds in till juryn 2019 var hälften kvinnor. Men det är fortfarande långt kvar till en balanserad sammansättning – och tydligen tills den mer blandade juryn får utslag i filmerna den väljer, tydligen.
5. Hur viktigt är det med representation egentligen?
Alla fattar representation om de har sett klippet på en liten flicka som får en docka med benprotes och börjar gråta när hon ser att den har ett likadant ben som hon. På samma sätt är det när en mexikan får se någon med bred brytning spela hjälte i stället för skurk eller när en hbtq-person ser en film där huvudpersonen är queer utan att bli hånad, misshandlad eller dödad ... Dels är det viktigt för minoriteter att se sina egna erfarenheter speglas – dels är det viktigt för majoriteten att uppleva trovärdiga historier om andras liv.
Därför är det ännu mer bedrövligt att läsa The Guardians granskning över vilka roller det är som gör att svarta kvinnor lyfts upp i de nominerades skara: slavar, hembiträden och barnflickor. ”12 years a slave”, ”The Help” och ”Babel” är tre exempel. Är det så att den mestadels vita juryn bara uppskattar svarta skådespelarinsatser när karaktärerna är underlägsna, utsatta och lidande?