Därför kittlar det till lite extra i magen när man kliver in i Krakens mörka lokaler bredvid Globen och ser några tappra själar som fortfarande bär den mest ikoniska punkfrisyren av dem alla. ”Ikväll är det alltså Asta Kask som är Sveriges bästa punkband”, tänker jag.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Frustration och ilska

Födelsedagsbarnet har bestämt sig för att fira 40-årsdagen med ett gäng andra punkband kvällen till ära. Under fredagen hyllas man av Världen brinner, Rolands Gosskör (som gjorde en lysande cover på Asta Kask-låten ”Ringhals brinner”), Vånna Inget och Strebers innan det är dags för gubbarna från Töreboda att äntra scenen.

Michael Blomqvist, den enda originalmedlemmen kvar, går upp och räknar in första låten och det känns som att bli välkomnad till en berg och dalbana. Klockan är strax efter midnatt, alkoholnivån hos publiken gör säkert sitt till, men jävlar i min lilla låda vilken röj som sätter igång.

Alla som har hört fler än två-tre låtar med Asta Kask vet att de inte slår av på takten när de väl kommit igång på sina skivor och det är trevligt att samma sak gäller live. Dadde Stark, det senaste tillskottet i ensemblen, trummar som en galning och Micke, Ernie och Bonni skriker ut 40 år av frustration och politisk ilska.

Bättre och bättre

Men är det bra då? Ja, det är faktiskt det. Nu är det ju inte så ofta som band firar 40 år men när de gör det är det lätt att man hamnar i ”remember when”-fällan, men här är ”nya” låtar som ”Än finns det hopp” från 2006 och ”Världens räddaste land” från 2013 några av spelningens starkaste kort.

Självklart kan de inte mäta sig med hur fullständigt skogstokiga alla i lokalen blir när klassiker som ”Psykopaten” eller ”Dom får aldrig mig” spelas, men det känns snarare som ett resultat av nostalgi än låtmaterialet i sig. Personligen tycker jag att Asta Kask bara har blivit bättre och bättre musikaliskt sedan 1978 och jag hade gärna sett att man spelade ännu mer av nyare låtar.

Dålig tillväxt

Det enda negativa jag kan komma på med kvällen på Kraken är att när jag ser mig om så noterar jag hur jag, som strax över 30 år gammal, förmodligen tillhör de allra yngsta på stället. Där, mitt emellan ett rasande band och en berusad publik, kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen över att återväxten för svensk punk verkar vara så dålig. 

”Punken som fenomen och upproret tillhör de unga”, sa Bonni Pontén i den där Corren-intervjun men jag vete tusan om jag håller med. Efter att ha fått ta del av urladdningen från ett gäng herrar i keps som kom inrusande rakt ifrån 60-talet så får jag nog säga att punken är stor nog för alla.