Varför skrev du gjort boken?
– Det började som ett privatpolitiskt projekt, snarare än att jag skulle skriva något manifest. Det var inte därför jag slutade att handla saker. Men sedan har det också kommit att bli en berättelse. Det vore häftigt om jag kunde inspirera andra. Jag hoppas att folk tänker lite mer och vänder sig inåt, och börjar fundera på vad livet handlar om egentligen. Att vi inte behöver köpa nya saker hela tiden eller rusa efter trender.
I beskrivningen av boken kan man läsa att ”inte en enda personlig lyxartikel får införskaffas under året”. Var satte du gränsen för vad du får handla och inte?
– Givetvis har jag handlat mat, betalat färdmedel och visst underhåll. Till exempel har jag gått till skräddaren och skomakaren. Hos frisören har jag klippt mig, men valt att inte färga håret. Det har hänt att jag har gått på restaurang. Projektet har inte gått ut på att jag ska sitta på en öde ö, utan att hålla konsumtionen på en rimlig nivå.
– När jag har köpt mat under året har jag varit mer kräsen än tidigare, och inte handlat det billigaste. Snarare tvärtom. Jag har tänkt att ”nu kan jag kosta på mig att betala mer för ekologisk mat” till exempel. Just ekologisk mat har det blivit mer av.
Förberedde du dig på något särskilt sätt, genom att köpa upp dig på vissa saker till exempel?
– Nej. Jag kollade bara igenom garderoben innan och konstaterade att jag hade tillräckligt med baskläder för att det skulle funka.
Vad har varit svårast?
– Möjligen att man blir lite asocial. Det är så vanligt att man pratar om till exempel kläder i fikarummet på jobbet, samtalsämnena handlar ofta om vad man har handlat eller vad man ska handla. Men nu har jag tappat intresset för det.
– Vår samhällsmiljö är som en vild djungel med odjur som kastar sig mot oss med övertalningskampanjer om vad vi behöver. Vi lever i en illusion om att det händer saker när vi handlar, att det tillför något nytt till våra liv.
Har du brutit mot löftet någon gång under perioden?
– Det hände någon enstaka gång. Jag var till exempel tvungen att köpa ett par regnbyxor för att kunna cykla på hösten. Sedan fick jag ett behov av att ”stjäla” saker. Om jag upptäckte något som ingen skulle sakna så kunde jag ta det. Till exempel stal jag en mössa ur kvarglömtkorgen på ett badhus. Men jag fick dåligt samvete och lämnade tillbaka den nästa gång jag var där.
Hur har det blivit nu efteråt, har du återgått till att shoppa som vanligt igen?
– Numera köper jag bara begagnade kläder, och har fått en slags spärr mot att konsumera för mycket. Jag har lärt mig att allt inte bara handlar om kläder. Dessutom kan jag njuta av städer på ett annat sätt nu, när jag inte bara utnyttjar dem för att konsumera och jaga efter fynd.
Är det här inte att lajva, att sluta köpa det man skulle ha råd med?
– Om man gör sådant här en kort period bara för att få uppmärksamhet, och sedan återgår till att leva som vanligt, är det så klart hyckleri. Men jag var intresserad av att se vad som hände med mig. Det är faktiskt ett ärligt försök att förändra mitt liv. Och om det går – så varför inte?
Kan man verkligen få alla att sluta konsumera på det sätt som många gör idag?
– Jag vill inte vara en pekpinne och säga åt andra hur de ska leva. Men jag märker att det går att öka medvetenheten i alla fall. Att folk börjar reflektera över sitt köpbeteende. Det har varit mycket positiva reaktioner och det blir alltid diskussion när jag berättar om boken.
