Den är alltså, i alla fall om man ska tro Schulmans tysk, helt rätt i tiden. 

”Hur fan gör man slut?” börjar med en scen de flesta kan relatera till: man vaknar upp efter en utekväll i Malmö, bakfull, bredvid en person man inte borde vakna upp bredvid. Det luktar lite svett. Ett par trosor ligger på golvet. En vag ångest växer sig starkare i takt med att solstrålarna tar sig in genom persiennen. 

Litteratur som bara pågår, i ett hejdlöst pladder om ingenting, utan att någonsin bränna till

När Eira Eklund gör sig redo för sin walk of shame över Möllan är omständigheterna dock extra dramatiska; hemma i Stockholm väntar den tråkiga, men älskvärda, fästmannen Liam. Otroheten ger henne dåligt samvete samtidigt som hon är rädd för att Liam ska lämna henne om hon berättar om den. Kompromissen blir en halvsanning som både hon och pojkvännen kan leva med.

Problemet är bara att Liam fortsätter vara tråkig medan Malmökillen fortsätter vara intressant, och ur denna rävsax uppstår romanens huvudsakliga intrig. På över 300 sidor ältas och analyseras och diskuteras och prövas de olika romantiska uppläggen som en ung tjej i ett samtida Stockholm har att välja på. Det blir tyvärr precis så ointressant som det låter som. 

Jag kommer att tänka på höstens debatt om den självupplevda litteraturens bristande formintresse och inser att debatten bortsåg från en annan genre som också förtjänar att kritiseras: den litteratur som inte är intresserad av form eller innehåll. Den litteratur som bara pågår, i ett hejdlöst pladder om ingenting, utan att någonsin bränna till. 

Jag vet inte om det är Gun-Britt Sundström eller dagens unga som ska bli mest förolämpade av jämförelsen mellan ”Hur fan gör man slut?” och ”Maken”. Där ”Maken” utgår från ett känslomässigt dilemma för att sedan höja tematiken till en teoretisk nivå via intellektuella diskussioner och etiska resonemang, stannar Arpstrand vid de grunda plattityderna och låter teorin bestå av horoskop och Google-sökningar. De existentiella funderingarna ignoreras till förmån för banaliteter. Är Malmö-killar snyggare än de i Stockholm? Varför säger alla att havregrynsgröt är så mättande? Borde man klippa till en fräsch page?

De smärtpunkter som eventuellt hade kunnat bli av ett större läsarvärde avfärdas med en nonchalant slapphet, ”Varför törstar jag efter Markus blick när jag har Liam, som aldrig blickar bort? Jag kanske har ett omåttligt bekräftelsebehov för att jag inte kan bekräfta mig själv. Så är det nog men jag orkar inte gräva djupare i det nu”. Jag antar att det är ett medvetet val av författaren. Att hon vill skildra en osympatisk och självisk huvudkaraktär, så upptagen och dränerad av sina egna kärleksproblem, att hon inte klarar av att tänka på någonting annat. 

Men för att romance-genren ska nå den storhet som Schulmans tyska förläggare antydde, måste karaktärerna kasta sig in i kärleken istället för att passivt snegla mot den.