– Under 1970-talet och 80-talet pratade man hela tiden om att barnen där var halvspråkiga. Jag och min arbetskamrat Elly Berg, som var kulturvetare, blev jättetrötta på det där. Hon var själv flerspråkig, och det är ju en tillgång.
De bestämde sig för att göra ett häfte till Naguib Mahfouz som var 1988 års pristagare tillsammans med arabisktalande barn.
– Sedan har vi fortsatt. Ibland har vi jobbat gratis, ibland har vi hittat pengar. Elly lever inte längre, nu jobbar Lotta Silverhielm med mig, så vi är en författare och en konstnär, och så lärarna på skolan. Under de här 30 åren har vi jobbat med alla skolor i Rinkeby. Men de senaste åren har vi jobbat med Rinkebyskolan och bara med åttondeklassare.
Arbetet börjar redan i augusti, då de bland annat studerar Alfred Nobels livsöde.
– För många av barnen finns det paralleller mellan deras liv och Alfred Nobels. När Alfred var fem år var hans pappa tvungen att lämna familjen, han hade blivit skyldig så mycket pengar som han satsat på sina uppfinningar, som ibland gick bra och ibland inte. Pappan flyttade till Sankt Petersburg. Mamman och tre pojkar var kvar i Sverige. Efter några år skickade pappan biljetter och familjen kunde åka efter. På kajen när de kom fram stod en man och Alfred frågade, ”vem är det?” Mamman svarade, ”det är din pappa”. Den historien känner många av barnen igen, många har upplevt att deras pappor varit försvunna.
När vinnaren utses i oktober börjar eleverna jobba med pristagaren.
– Vi anstränger oss för att hitta något i deras litteratur som fjortonåringar kan relatera till.
Under Nobelveckan kommer pristagaren, eller någon anhörig till dem, till Rinkeby för en fest. Pristagaren får ett häfte som är på svenska, engelska och pristagarens modersmål och eleverna berättar om hur litteraturen berört dem.
– Det är väldigt sällan vi hinner läsa hela böcker. Många av barnen är nyanlända och kan inte så bra svenska. Så vi berättar väldigt mycket och läser tillsammans. Den enda bok vi läst från pärm till pärm allihopa är ”Mannen utan öde” av Imre Kertez. Han grät hela tiden under besöket. Han blev väldigt berörd av att höra hur barnen hade identifierat sig med hans bok.
I år har de läst Maryse Condés ”Livet utan masker” tillsammans.
– Hennes liv är jätteintressant. Hon föddes på Guadeloupe, hennes föräldrar tillhörde de svarta som hade lyckats. Maryse uppfostrades helt franskt, hon kunde inte ens kreol. När hon var 16 år skickade de henne till Frankrike för att studera. Men där var hon ingen fin fransyska. Hon kunde inte identifiera sig med Gudeloupe och i Frankrike hörde hon inte till. Hon åkte till Afrika för att hitta sig själv. Men där var hon ännu mer utanför. Hennes författarskap handlar om etnicitet, klass och kön. Och kolonialism. Det är jättespännande ämnen att prata om med eleverna.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
