På hemsidan beskriver den sig som ”Stockholms bästa porrklubb”, en frisinnad lekplats för folk som gillar sex. Men Maria Svelands P1-dokumentär ger en annan bild.
– Jag vill rikta fokus mot den verklighet som döljer sig bakom fasaden, en mörk labyrint där flera kvinnor berättat om grova övergrepp och prostitution som pågått i flera decennier. Och om män som inte tvekar att betala för att utsätta kvinnor som mår dåligt.
Vilka slags övergrepp vittnar de om?
– Det handlar bland annat om organiserade sexträffar i Blue visions lokaler där kvinnorna berättar om ett stort antal män som samlats och våldfört sig på kvinnorna. Om du är 21 år och 44 män står redo är det inte lätt eller självklart att protestera eller att avbryta den så kallade ”sexträffen”. De har varit extremt utsatta. Kvinnorna jag intervjuat har berättat om grova övergrepp som ofta varit våldsamma och ibland rent livsfarliga. Det handlar också om män som tvingat kvinnor att sälja sex i porrbiografens lokaler, under hot om våld.
Hur mår de idag?
– De kämpar varje dag med konsekvenserna av de trauman de varit med om. Det handlar om svår ångest, smärta och svårigheter att hantera livet. Några av de som medverkar utsattes för över tjugo år sen och även om de numera har ordnade liv med familj och arbete har det tagit många år av behandling och terapi för att komma dit. För de yngre kvinnorna som medverkar är det en kamp att välja livet varje dag. Men de har tack och lov fått ovärderligt stöd och hjälp från Mikamottagningen och socialtjänst, vilket är hoppfullt mitt i allt mörker.
Vad krävs för att sätta stopp för de grova övergrepp som sker på så kallade porrbiografer i Sverige?
– Det skulle dels krävas en lagändring så att sexuellt självskadebeteende omfattades av lagen. Nu anser lagen att kvinnorna samtyckt till övergreppen och tar ingen hänsyn till det komplexa problemet som ligger bakom sex som ångesthantering. Det skulle även behövas omfattande insatser från polisen där man bedrev spaningsarbete och granskade alla delarna i verksamheten (skatt, tillstånd och så vidare). Men sådant kräver resurser, och i tider när gängkriminalitet dominerar media är inte de brott som pågår på dessa ställen högprioriterade av polisledningen. Jag kan inte tycka annat än att det är skamligt att dessa ställen fått flyga under radarn i 30 år utan att polisen gjort mer än enstaka tillsynsaktioner. Antalet kvinnor som utsatts under dessa decennier är alldeles för många.