Björn Kohlström är jurymedlem för bland annat Augustpriset, och har skrivit kataloger med sammanfattningar av samtida svensk utgivning för Kulturrådet. De senaste åren har han läst i princip all ny kvalitetslitteratur som har getts ut i Sverige.
– Några stora namn från 90-talet har tystnat, anser Björn Kohlström.
Bland dem nämner han Carina Rydberg, Nikanor Teratologen och Per Hagman – vars sista bok kom 2010. Å andra sidan återkom Magnus Dahlström med tre böcker under 2010-talet, efter nästan 20 års uppehåll, tillägger han.
– Jag undrar om de inte är så aparta att först framtiden kan säga hur bra de är.  

Svårt att överblicka

Hans uppfattning mer generellt är att utgivningen hittills under 10-talet har varit väldigt spretig och svår att överblicka.
– Alla möjliga sorters böcker ges ju ut, i alla tänkbara genrer. På något sätt är allt representerat.
Han tycker inte att vi har sett någon överväldigande trend självbiografiska böcker inspirerade av Knausgård – lyckligtvis, lägger han till.
– Jag tänker också på något Marilynne Robinson sa i ett radioprogram när hennes fjärde roman på 35 år gavs ut i fjol, att världen inte behöver fler mediokra böcker. Det är för många svenska författare som nöjer sig med att ge ut mediokra böcker. Många skriver helt okej, eller rentav bra, men sällan sensationellt bra.
Han tror att det kan ha att göra med det ”bistrare kulturklimatet”, att det har blivit svårare att försörja sig på att enbart skriva. Då måste författare ge ut sina böcker i högre takt.
– Det är kulturpolitiken som har bäddat för det här. Och vi vet ju att kulturpolitikerna är skrämmande dåligt insatta i vad de beslutar om.
Hur tycker du det svenska litterära 10-talet skiljer sig från vad som pågår på andra håll i världen?
– Jag saknar författare som i likhet med exempelvis Jeanette Winterson och Ali Smith kan kombinera suverän språkkänsla med god berättarförmåga.

Saknas skarp analys

Björn Kohlström tycker också att det saknas någon som skriver lika skarp samtidsanalys som Juli Zeh gör i Tyskland, eller någon som utvecklar formen för romanen som Marie N’Diaye just nu gör i Frankrike.
Den danska poesiscenen har uppmärksammats i Sverige, särskilt sedan Yahya Hassans genombrott hösten 2013. Det är svårt att jämföra med svenska förhållanden, tycker Kohlström.
– Svenska aspirerande poeter ska nog inte kopiera eller imitera danska poeter för att nå större publik. Det vill säga: skriva mer privat och öppet. Det finns en särart för svensk poesi att bevara.
Han konstaterar att svensk poesi har blivit mer politisk under 2010-talet. Det välkomnar han, speciellt eftersom det oftast är en mindre uttalad politisk dikt än tidigare, som inte ”slår på stora trumman”. Några exempel han ger är Johan Raattamaa, Johan Jönson, Athena Farrokhzad, Ida Börjel och Bruno K Öijer.
– Jenny Wrangborg, förstås, som fått stort genomslag med politiska dikter, men det är mer slagord hos henne.  

Stillösa debatter

Så, vad har dominerat kulturdebatten i tidningarna? Björn Kohlström nämner ”kulturmannen”, Bengt Ohlssons fråga om kulturen måste vara vänster och poesidebatten från i somras.
– Nej, usch, jag skulle mycket hellre ha en debatt kring hur författare skriver. Om stil, om kvalitet, även om det är uttryck som inte är så populära att nämna.
Vad har du för tankar om svensk litteraturs framtid?
– Jag skulle gärna se mer mod. Författare som litar mer på läsaren. Som tar större risker, har större visioner. Väldigt mycket är förankrat i en realism som förvisso är skickligt gestaltad, men fortfarande låst i en igenkännbar verklighet.
– Jag vill se mer fiktion, berättelser som utmanar etablerade sanningar. En mer ifrågasättande och kritisk litteratur.

Ekokritik och gurlesk

Han tycker att ekokritiken och gurlesken har varit uppfriskande komponenter i de senaste årens utgivning. Det är något han ser fram emot att se mer av under fortsättningen av 2010-talet och framåt.
Han är också full av förväntan när det gäller Aase Bergs första roman som kommer nästa år. Den handlar om ”Haggan”, en mer militant kulturkofta.
– Jag gillar Berg för hon skojar inte bort sitt budskap, raljerar inte över allvarliga saker. Hon är väl den som är närmast Ali Smith i att ha ett utvecklat språköra.  

Granström lovande

Annars tror Björn Kohlström mycket på författaren och poeten Helena Granström, som han anser är den som har störst potential att ta sitt skrivande i en oförutsägbar riktning.
– Kanske hon kan vara den som likt Juli Zeh sätter fingret på vår samtid, som tar tag i ämnen som andra inte ser, eller gör något oväntat med dem.