Utländska bedömare har fascinerats av 70-talets svenska realismvåg. I Sverige har den däremot ofta stämplats som tråkig. Witt-Brattström tror att det är för att så många böcker handlade om arbetare, lägre tjänstemän och kvinnor.
– När kvinnor kommer in blir det alltid ”så dåligt”. Det är den korta versionen, säger hon ironiskt.
Tack vare realismen kunde många nya erfarenheter för första gången beskrivas med ord. En hel del handlade om moderskap, relationstrubbel, kvinnors sexualitet och kroppar. Även mens var det plötsligt möjligt att tala om.
Revolutionär socialrealism
Det var också under den här perioden som Låginkomstutredningen (1970) för första gången visade, svart på vitt, att de fattigaste i samhället var kvinnor. Att en kvinna i det som då kallades ”socialgrupp två” tjänade lika mycket som en man i lägre socialgrupp ett.
Rapport från en skurhink var en symboliskt viktig och närmast revolutionär bok. Maja Ekelöf, en utsliten lokalvårdare, ensamstående med fem barn, berättade sin historia och skrev med ett glänsande intellekt, något som tog hela landet med storm.
– Även medelklassfeminismen vässade till sig, och började betrakta männen med skoningslös blick, berättar Witt-Brattström.
– Man började säga saker i böcker, som kvinnor bara sagt till varandra på damrummet tidigare.
1970-talets litteratur känns igen i samtida författare som Lena Anderssons böcker om Ester Nilsson, hos Knausgårds diskbänksrealism samt hos Susanna Alakoski och Kristina Sandberg.
– Där är det så sjuttiotal att man trillar baklänges, säger Witt-Brattström.
Läsningen tilltog
Det skedde en förlagskris och utgivningen minskade markant från 60-talets bokexplosion. Samtidigt ökade läsandet under decenniet. Det dök upp bokklubbar, både för män och kvinnor, ofta med breda, realistiska böcker. Där kunde man ofta läsa om vardagshjältar av båda könen. Män skrev gärna om vardagsmän, eller losermän, medan kvinnor gärna skrev om relationen med samma män, och om vardagskvinnan.
Ulla Isakson var redan en etablerad författare, men hon gick modigt in i den feministiska diskussionen med romanen Paradistorg. Hon representerade särartsfeminismen, och ställde frågor om huruvida kvinnan har en speciell relation till barnet, eftersom hon fött det. Witt-Brattström menar att många var rädda att särartsfeminismen skulle göra att kvinnor blev utnyttjade som vårdare och att man därför i stället gick in i ”enkönssamhället”, där konsensus är att män och kvinnor är utbytbara i relation till barnet. En linje som lever kvar än i dag, konstaterar Witt-Brattström.
Bergman tidstypisk
Under de här åren skrev Ingmar Bergman sin klassiker Scener ur ett äktenskap. Den skulle inte ha kunnat skrivas under något annat decennium, menar Witt-Brattström.
– Bergman står på (karaktären, reds anm) Mariannes sida, och inte på Johans. Det är typiskt.
– I dag är det väldigt många män som skriver om hur dåligt de mår. Skillnaden är att då förhöll sig männen till kvinnorna. I dag är de väldigt upptagna av sin egen maskulinitet, och sin egen utveckling. Då handlade det mer om relationer, vad är det kvinnorna vill ha.
I dag anser hon att jämställdhetsdiskussionen inte längre utgår ifrån jämställdhet och dialog mellan könen – utan utifrån könens rättigheter. Det är ett hårdare tänkande, mer knutet till individen. ”Vad är bra för mig”, i stället för ”vad är bra för oss”.
70-talsverk värda att minnas
Du människa (1972) – Marit Paulsen
Arbetarklasslidring, samtidigt som det är en kvinnoskildring. En fyrbarnsmor jobbar skift och får aldrig sova mer än fyra timmar. Tröttheten blir ett litterärt grepp i den här klassikern.
S/Y Glädjen (1979) – Inger Alfvén
En medelklassroman om den dysfunktionella kärnfamiljen där lärdomen efter två familjers öden i samband med en världsomsegling är att en jämställd relation är bra, medan den gamla kärnfamiljen är livsfarlig.
Maken, en förhållanderoman (1976) – Gun-Britt Sundström
En helt ny typ av relationsroman. Handlar om ett studentpar som har ett intellektuellt kärleksförhållande, med etiska och filosofiska diskussioner. Jättesuccé när den kom, nytrycket lika populärt idag.
En älskares dagbok (1981), En gift mans dagbok (1982) – Sven Lindqvist
Kom visserligen ut i början av 80-talet, men är typiska för 70-talet då de visar hur även stora manliga författare började relatera till feminismen, och vilja ha en ny typ av jämställt samliv. Men hur gör man, och vad vill kvinnan? Aktuell än i dag.
Jack (1976) – Ulf Lundell
Även här syns Stå i bredd-temat, anser Brattström. Jack går genom en utveckling, präglad av de nya feministiska tankarna och blir nästan jämställd.
Det mest förbjudna (1976) – Kerstin Thorvall
Typisk för hur man började skriva om kvinnors sexualitet på 1970-talet. Boken gjorde sensation – världen hade aldrig tidigare hört talas om att femtioåriga kvinnor hade sexuella behov. ”Äckligt”, tyckte många män.
Tribadernas natt (1975) – PO Enquist
Författaren blev världsberömd när han blev dramatiker med den här feministiska pjäsen om August Strindberg och Siri von Essens skilsmässa.
Sång för anarkismen (1973) – Bruno K Öijer
Medan det syntes en livsglad underground-rörelse på andra håll i världen under 1960-talet hängde det svenska allvaret kvar. Bruno K Öijers författarskap, debuterande 1973, är mycket en reaktion på hur fantasin blev ifrågasatt under tidigare decennier.
Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen (1975)
En ensamstående mamma blir våldtagen. Hennes hämnd: att våldta (mannen) tillbaka. Men det är ingen rape revenge-bok, berättar Ebba Witt-Brattström, utan mer ett uttryck för ett typiskt 70-talstänkande: en för alla, alla för en. I samband med bokens utgivning går våldtäkt från att vara ett privat brott till en sexualpolitisk fråga.
Århundrandets kärlekssaga (1978) – Märta Tikkanen
Versepos om en egoistisk och alkoholiserad man, och hur han kan lamslå en hel familj med flera barn. Kommer ut på nytt i höst till Tikkanens 80-årsdag.
