Vad gäller svensk film har det senaste decenniet fött fram fler egensinniga regissörer än på länge. Från Lisa Langseths träffsäkra regidebut ”Till det som är vackert” och efterföljande Guldbaggevinnaren ”Hotell”, till Gabriela Pichlers oöverträffade klasskildring ”Äta sova dö” toppat med småstadssagan ”Amatörer”, och förra årets Oscarsbidrag och trollthriller ”Gräns” i regi av danskskolade Ali Abbasi – listan på sevärda svenska 00-talsfilmer, varav många även gått hem internationellt, kan göras oändlig. Och då har vi inte ens närmat oss Ruben Östlunds ”The Square” från 2017, som skakade om hela Filmsverige då den tog hem ett av världens mest prestigefyllda filmpriser i form av Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes.
Samtidigt har den internationella filmfloran präglats av både strömlinjeformad massproduktion och innovativ småskalighet. När amerikanska Marvel Studios för mer än tio år sedan drog igång sin matinébetonade superhjältefranschise kunde nog ingen ana att alla, från minsta förskolebarn och upp till undertecknad, skulle komma att vänta med barnslig spänning på nästa filmsläpp. I takt med digitaliseringen har utvecklingen av strömningstjänster dock även möjliggjort för mindre filmproducenter att släppa produktioner direkt som lättillgänglig vod (video on demand), samtidigt som en påkostad marknadsföring närapå varit legio för att kunna nå ut i sociala medier.
I dag sker 30 procent av allt filmtittande i Sverige genom olika vod-tjänster, enligt en undersökning utförd av Svenska Filminstitutet i samarbete med streamingsökmotorn Vodeville, att jämföra med bara 4 procent år 2011. Vilka historier som än kommer att berättas under nästa decennium blir det med andra ord spännande att få följa deras digitala resa till publiken, med eller utan det redan bedagade vr-headsetet.
Winter’s bone
2010 (svensk premiär 2011)
Innan Jennifer Lawrence blev känd för den stora publiken som ”The hunger games”-motståndskämpen Katniss Everdeen, slog hon igenom med besked som överlevaren Ree i detta blytunga fattigdomsdrama. ”Winter’s bone”, som belönades med priset för bästa film vid Stockholms filmfestival, utspelar sig i USA:s socialt utsatta bergsområde Ozarkbergen och lämnar ingen oberörd.
Min pappa Toni Erdmann
2016
Hur kan egentligen ett nära tre timmar långt situationskomiskt drama om den kantiga relationen mellan en karriärsdriven dotter och hennes fumliga pappa bli en sådan succé? Det blev i alla fall denna tysk-österrikiska pärla, som rosades av kritiker och belönades med stora kritikerpriset i Cannes. Ett veritabelt måste för den som inte redan sett.
The Dark Knight Rises
2012
Det finns superhjältefilm, och så finns det superhjältefilm med stort S. Denna Christopher Nolan-regisserade sista del i ”The dark knight”-trilogin tillhör definitivt den senare kategorin, med Tom Hardy i sitt esse som megaskurken Bane. Sällan har superhjältevåld skildrats så realistiskt på vita duken som i denna välregisserat dystopiska anti-Marvel-saga.
Jag, Daniel Blake
2016
En av de få filmer som fått denna härdade recensent att öppet gråta på visningen. När Ken Loach tar sig an det nya slimmade effektivitetssamhället i denna Guldpalmvinnare som skildrar den arbetslöse och hjärtsjuke snickaren Daniel, är det med ett sådant återhållsamt raseri att en som åskådare får lust att gå loss med storyxan på allt vad kylig byråkrati och god dag yxskaft-reglemente heter.
20 000 days on earth
2014
Musikdokumentärer har alltid legat denna skribent varmt om hjärtat. Men konstnärsparet Iain Forsyths och Jane Pollards skildring av ett fiktivt dygn i musikikonen Nick Caves liv är något helt annat, en organisk materia som varsamt lindar in sin åskådare i tonsatta bilder blandat med fluffiga duttar av verklighet. Ett innovativt och banbrytande bidrag till en genre som alltför ofta reducerats till talande huvuden.
The Florida project
2017 (svensk premiär 2018)
Tillsammans med en rutinerad barnskådespelare, en Instagrampersonlighet och kläddesigner utan tidigare skådespelarerfarenhet och en Hollywood-veteran i form av Willem Dafoe skapar regissören Sean Baker inget annat än ren magi i detta Oscarsnominerade drama, där en liten flicka bygger egna sagovärldar i kulisserna av det sjaskiga motell hon och hennes fattiga mamma bor på.
The Babadook
2014 (svensk premiär 2015)
Det senaste decenniet har den tidigare småtrötta skräckgenren revitaliserats med en hel hop intelligenta nytillskott, som denna briljanta regidebut av Jennifer Kent där en kvinnas sorg över sin döde man antar fysisk form i rädslan för den egna sonen. Inte alla filmer lyckas med att både skrämma och samtidigt säga något, i detta fall dessutom med en pappersdocka till monster som slår de flesta datoreffekter på fingrarna.
Star Wars: The force awakens
2015
Efter George Lucas hiskeliga prequeltrilogi, som till och med ledde till dödshot mot Jar Jar Binks-skådisen Ahmed Best, var det nog inte många som behöll hoppet om fler lyckade ”Star Wars”-filmer. Men när J.J Abrams magnifika uppföljare inte bara gjöt nytt liv i rymdsagan, utan dessutom bidrog med en lovande kvinnlig hjältinnekaraktär i form av jedi-aspiranten Ridley, var vi desto fler som jublade högt.
The Favourite
2018 (svensk premiär 2019)
Med klara Peter Greenaway-vibbar och en kameraföring bortom denna värld draperar ”The lobster”-regissören Yorgos Lanthimos här en verklighetsbaserad historia från 1700-talets brittiska kungahus med svart humor och tusen kärleksfulla lögner. Tiofaldigt Oscarsnominerad mumma för alla med den minsta fäbless för yviga peruker, anakronistisk historik och rakbladsskarp dialog.
Sameblod
2017
Ur den prisade kortfilmen ”Stoerre Vaerie” växte denna vitbok till film fram och slog både Sverige och världen med häpnad. Aldrig har samernas historia skildrats lika brutalt sanningsenligt som i Amanda Kernells långfilmsdebut, som utspelar sig under rasbiologins 1930-tal där den unga Elle Marja bestämmer sig för att lämna sitt begränsade liv i Sápmi och starta ett nytt i Uppsala.
