En tragikomisk, svart fars, baserad på regissören Bruce Robinsons eget 60-tal i London. Withnail och ”jag” lever som dropouts, arbetslösa och är konstant småberusade. Huvudrollsinnehavare Richard E Grants bländade skådespeleri framstår som ännu mer häpnadsväckande med tanke på att han är helnykterist och endast upplevt berusning en gång i livet, kvällen innan inspelningen skulle börja, då regissören tvingade i honom en halva vodka och en hel flaska champagne så att han skulle ha en aning om hur fylla kändes.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Pi (1998)

Harvest Filmworks

Nej, särskilt rolig är den inte. Filmen är kompakt mörker, klaustrofobi, paranoia. Max Cohen är numerolog och någonting på spåren. Och alla är ute efter honom. New Yorks chassidiska judar eftersom Max kan sitta på koden till en stor hemlighet. Utsända från Wall Street eftersom de vill knäcka koden till börsen. Ju djupare Max sjunker ned i siffrorna, desto närmare avgrunden kommer han. Darren Aronofsky skulle senare komma att skapa storverk som ”Requiem for a dream”, ”The wrestler” och ”Black swan”. Med ”Pi” visar han sig vara en mästare i vardande.

Big Lebowski (1998)

Polygram Filmed Entertainment

”Hey, careful, man, there’s a beverage here!”

Det skulle vara trevligt att skriva att ingen välter The Dudes drink ostraffat, men dessvärre är det ingen som lyssnar på The Dudes förbannelser. Det är faktiskt inte mycket alls som går vare sig hans eller hans vänners väg. Han blir hotad av ett gäng Kraftwerk-stylade tyska nihilister. Den miljon dollar han ska leverera åt en gangstertyp försvinner. Hans fina ryamatta likaså. Men naturligtvis vinner han i slutänden, som i sagorna.

Få förstod filmen när den kom, men långsamt har poletten sökt sig mot botten. 2014 beslöt USA:s kongressbibliotek att bevara filmen för eftervärlden eftersom den är av ”kulturell, historisk och estetisk betydelse”.

Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965)

Eve Productions 

Det blir inte mer kult än Russ Meyer, regissören som började sin bana som krigsfotograf under andra världskriget. Filmen sågades totalt när den kom. För mycket naket, för mycket lågbudget, för mycket sexploitation. Men en efter en har belackarna mjuknat. Legendariska feministiska filmkritikern B Ruby Rich, som till en början avskydde den, vände totalt. Kultkollegan John Waters anser att det är inte bara den bästa film som någonsin gjort, utan som ”någonsin kommer att göras”.

Grey Gardens (1975)

Portrait Films

Räcker det verkligen med att bara filma? Behövs det inte ett manus, en idé? Tja, inte i ”Grey Gardens”, en dokumentär om mor och dotter Bouvier och deras liv i villan Grey Gardens på Long Island utanför New York. Vän av ordning kan alltid invända att kvinnornas excentricitet exploateras, att filmmakarna hänsynslöst blottar deras misär för snaskandets skull. Men å andra sidan är det ju det dokumentärer ska göra, vara flugan på väggen, en registrerande kamera som inte ingriper i ett händelseförlopp. Eller som Gay Talese en gång förklarade reportagets essens: ”The fine art of hanging out”.

Wassup Rockers (2005)

Capital Entertainment

Latinos i Los Angeles, det vet man ju hur de är, småkriminella hiphoppare på crack. Men inte då, om Larry Clark får bestämma. I ”Wassup rockers” får kidsen vara kids, låt vara att just dessa alla är depressivt klädda skatepunkare. De är nöjda bara de får rida sina brädor. Men naturligtvis går det fel, ungefär på samma sätt som i ”The warriors” från 1979 (som i ärlighetens namn är ännu mer kult än ”Wassup rockers”). Visst är det spännande att se dem försöka ta sig hem, men det mest rörande är inblicken i några ungdomars kamp för att få behålla lite barnslighet i en hård värld.

Fula, skitiga och elaka (1976)

Compagnia Cinematografica Champion

Giacinto styr som en despotisk patriark över sin familj i slummen utanför Rom. Med sitt enda öga vakar han hårt över undangömda försäkringspengar (som han fick efter förlusten av andra ögat). Övriga familjen gör vad de kan för att hitta stålarna. Frun hatar honom. Å andra sidan hatar hon deras transa till son också. Faktiskt är det få karaktärer som känner annat än avsky för varandra. Regissören Ettore Scola bjuder på samhällskritik i en grotesk skrud. För visst är det vad vi alla strävar efter, att ha något vi kallar vårt eget. Tråkigt nog finns det de i vår värld som inte har det, utan hamnar staplade på varandra i ett ännu eländigare kyffe.

Slacker (1991)

Detour Filmproduction

Bohemer strosar till synes planlöst runt i Austin, Texas. En försöker övertyga omgivningen om att smurfar egentligen är en armé utsänd av Hare Krishna för att ta över världen. En annan försöker kränga ett cellprov från Madonnas kvinnliga delar som hon förvarar i en burk. Kameran dröjer sig aldrig kvar vid någon mer än ett par minuter. Ordet ”slacker” må vara ett epitet för 70-talisternas svar på Kronblom, med det regissör Richard Linklater gör är att ställa frågan vad ett gott liv innebär, och svaret är helt enkelt att inte rätta in sig i ledet.

Min middag med Andre (1981)

Saga Productions Inc. 

Fram med rödvinet och finsmakarbaskern. Min middag med Andre är kulturfilmernas kulturfilm. Andre Gregory och Wallace Shawn sitter vid ett middagsbord och pratar. Och pratar. Och pratar. Gregory är som Platons idealism, Shawn som Aristoteles humanism. För dem som inte var med när de gamla grekerna härjade kanske konflikten mellan John Locke och Jack Shepard i tv-serien ”Lost” är en bättre referens. Den ene vill ha bevis, för den andre räcker det med att tro.

Happiness (1998)

Good Machine

Våldtäkt, mord, pedofili, självmord. Inte kan väl det vara så roligt att göra en film om? Jodå, om regissören heter Todd Solonz och en rejäl skopa amoral och nattsvart humor blandas i mixen. Det brukar sägas att en film måste ha åtminstone en sympatisk karaktär för att vara sevärd. Solondz bevisar motsatsen. Alla är moraliskt eller social bankrutt på något sätt. Men som en recensent skrev: ”Någonstans uppstår tanken att det inte handlar om karaktärer på undantag, utan det vi ser kan kanske vara en del av helt vanlig mänsklighet”.