Woody Allen, kungen av semiintellektuella oneliners, fortsatte leverera långt in på 80-talet, här ovan via Max von Sydows mun. Hannah och hennes systrar är som livet. Fyllt av daglig kamp, emancipation, relationer som förliser, hypokondri (vad annars?), självbedrägeri, alkoholism, svineri, otrohet. Ett filmat livspussel, fast roligt.
2. Brazil (1985)
Den snusförnuftige kanske rynkar på näsan och börjar yra om George Orwells 1984. Vi andra njuter av det absurda, lekfulla, färgsprakande, klaustrofobiska och slapstick-farsartade som förlagan (fast tydligen har Gilliam sagt att filmen är en uppgörelse med den byråkratiska värld som livet igenom drivit honom till vansinne) inte avsåg att förmedla. 32 år efter premiären dyker Brazil fortfarande upp på allehanda listor över världens bästa filmer.
3. Gå och se (1985)
Allt var inte feelgood på 80-talet. Särskilt inte i Sovjetunionen. Gå och se är Elem Kimovs sovjetiska version av Apocalypse Now, fast förlagt till Andra världskriget. "Stark" gör inte upplevelsen rättvisa. Inte "grafiskt överrumplande" heller. Den är hallucinogen, drömsk, brutal och skoningslös. Biobesökare uppges ha fått hämtas med ambulans. Och en tysk krigsveteran ska ha sagt att "allt som visas i filmen är sant. Och det mest skrämmande och skamfyllda är att filmen kommer att ses av mina barn och barnbarn."
4. Terminator (1984)
Visst, tvåan är bättre, men det går inte att komma ifrån att originalet är en klassiker och en av de bästa pre-dystopiska skildringarna från decenniet. Terminator bildsätter inte bara den oro för artificiell intelligens som till exempel fysikgeniet Stephen Hawking uttryckte för ett par år sedan. Den kan också tolkas som en skildring av en urspårad, känslolös och våldsam maskulinitet som endast kan bemötas av en femininitet (alltså Sarah Connor) som iklär sig samma skrud. Med förödande framtida konsekvenser. I sanning dystopiskt.
5. Rymdimperiet slår tillbaka (1981)
Reality Bites, Clerks, Mallrats, Slacker förstås. Och så hela 90-talets slackergeneration. Sinnebilden för någon som tycker synd om sig själv och låter livet passera. Inget av detta hade hänt utan andra (numera femte) delen i Star Wars-sagan. För det är ju som Chuck Klosterman påpekar: Den slutar i moll, Darth Vader har universum i sin hand, Luke har däremot fått sin avhuggen, en nedfryst Han Solo är på väg till en elak geleklump för att bli mat åt en taffligt animerad best, Leia slits mellan the good and the bad guy. Ett konstant vältrande i huvudpersonernas misslyckanden. Det kunde liksom inte gå på något annat sätt för alla ungdomar som slukade filmen, identifierade sig med de fallna hjältarna och på 90-talet blev unga vuxna.
6. Stand by Me (1986)
Bra berättelser handlar sällan om det självklara, för ögat synliga. I Stand by Me blir ett äventyr i skogen för att hitta liket efter en påkörd jämnårig startskottet för fyra pojkars resa till att gräva i sig själva, i varandra och bli lite mer vuxna, på gott och ont. Mycket mer behöver inte sägas, förutom att det fortfarande är obegripligt att filmen baseras på en Stephen King-novell – som inte innehåller en enda levande mixerstav som löper amok och slaktar sin omgivning, eller en psykotisk kontorsstol som äter gamlingar, eller en…
7. Zigenarnas tid (1988)
Flera storverk skulle komma från Emir Kusturicas hand, men Zigenarnas tid var den första. Om Merhan, som äger telekinetiska krafter, och hans väg från barndom på jugoslaviska landsbygden till vuxen ålder i Milanos undre värld. Som vanligt i Kusturicas värld handlar det om lika delar magisk realism, skröna, färgstarka karaktärer, fars, lekfulla inslag och rappt tempo.
8. Some Kind of Wonderful (1987)
Keith är fattig men är betuttad i Amanda Jones, vilket inte alls uppskattas av Keiths bästa vän Watts, som i sin tur är kär i Keith, men som ändå gör vad hon kan för att Keith ska få den han tror han vill ha. Smått overklig men charmig plott, klasskamp, blåjeans mot chinos, uppoffrande kärlek, elaka överklasspojkar, vilsna överklassflickor, de första stegen mot känslomässig mognad, ett lysande soundtrack. Ni hör ju, det kan inte bli mer collegefilm.
9. Dekalogen (1989)
De tio budorden – kan det vara något att filmatisera? Ja, i alla fall om regissören heter Krzysztof Kieślowski. "Det bästa som någonsin gjorts för tv", enligt framstående kritiker. Tio historier som nästan alla utspelar sig i och kring samma karga, polska hyreshöghus. Oberoende av men med öden som flätas in i varandra. Den som vill få sig ett glatt skratt får leta vidare. Den som gillar att vältra sig i melankoli och svart humor har tio högtidsstunder framför sig.
10. Blue Velvet (1986)
Det är bara att lyfta på hatten åt David Lynchs konsekvens. Som så ofta handlar det om ett hommage, den här gången till noir-genren. Gränsen mellan ont och gott är knivskarp – när det gäller karaktärerna. När det gäller deras handlingar upphör de aldrig att förvåna. Moral har ju en tendens att flyta. Blue Velvet gifter sadistiskt våld med sex och samsas med mystik, mörkret har tröttnat på att ruva under idyllen, allt är en metafor för något annat, paradiset ohjälpligt förlorat. Man behöver inte vara psykoanalytiskt inriktad psykolog för att inse att när man precis tror sig ha avtäckt ett lager i Lynch berättande så dyker alltid ett nytt upp.
