Jo, det fanns en tid när Woody Allen faktiskt skrev geniala oneliners. Den ovanstående är från ”Annie Hall”, en fyrfaldigt Oscarsbelönad, på flera sätt nyskapande bitsk och rapp komedi där en neurotisk och självupptagen Alvy Singer (Woody Allen) försöker förstå vad som gick fel med Annie Hall (Diane Keaton).

2. Den sista färden (1972)

Sätter du fyr på rätt synapser kanske du minns Burt Reynolds, mustaschknutte och b-skådis som då och då lyckades göra rätt. I ”Den sista färden” gör han det hela filmen igenom. Främst genom att ligga och kvida medan hans mindre macho vänner försöker klara sig helskinnade igenom amerikansk redneck-vildmark. Som titeln antyder är det en allegori över modernitetens seger över den sista vildmarken. Inte en kvinna i sikte, vi vet, men för en gångs skull känns det nästan okej. Och just det, bara banjoscenen är värd on demand-kostnaden.

3. Aguirre – Guds vrede (1972)

Sällan har en filminspelning varit så kaotisk. Regissören Werner Herzog sköt av tummen på statist för att denne stört honom med högljutt kortspel. Herzog hotade också att skjuta huvudrollsinnehavaren Klaus Kinski om denne inte följde regin. Samme Kinski flydde en gång ut i Perus djungel, där filmen spelades in, för att Herzog vägrat avskeda en ljudtekniker. Och så vidare. Filmen? Ja, det är en klassiker det också.

4. Gökboet (1975)

Är du man och född på 60- eller 70-talet tillhör det arbetsbeskrivningen att ha bländats av Jack Nicholsons McMurphy i ”Gökboet”. Så vild, impulsiv, full av liv. Och så finns där ett system - personifierad av Louise Fletchers Syster Ratched – att hata för att det försöker bryta ned honom. Visst, Nicholson excellerar som vanligt i minspel och känsloregister. Men nog borde vi idag, 42 år senare, kunna ge lite mer cred till Ratched, som inte bara stod emot McMurphy (och Nicholsons) enorma ego, utan också avgick med segern i 70-talets kanske största viljornas kamp.

5. Alien (1979)

Kommer ni ihåg taglinen till ”Star Trek” – To boldly go where no man has gone before? Meningen syftade på utforskandet av rymden, men den som på riktigt bröt alla barriärer var Sigourney Weaver i ”Alien”. Inte nog med att hon kickade ass med en överdimensionerad, blodtörstig och till synes övermäktig bönsyrsa från yttre rymden, hon gjorde det också fruktansvärt övertygande, i en genre totalt dominerad av män (undantaget ”Barbarella”) och i en så ruggig, näst intill perfekt skräckfilm att den snart 40 år efter premiären fortfarande är av de bästa i sin genre.

6. Solaris (1972)

Meditativ, långsam, drömsk, filosofisk. Bra science fiction behöver definitivt inte vara fylld med pang-pang och zapp-zapp. Vilket Andrej Tarkovskij visar med sovjetproducerade ”Solaris”, baserad på Stanislaw Lems roman med samma namn. Romanen avhandlar det besvärliga i att kommunicera över artgränser – kanske talade han om hela det kommunistiska systemet? Filmen fyller på med en fördjupning i sorg, vemod och försoning.

7. Omen (1976)

Ondskan kan ta sig många skepnader. Som ruggigast när barn är inblandade. Särskilt eftersom vi fortfarande verkar lyssna till Jean-Jacques Rousseaus tankar, som säger att barn, symboler för naturtillståndet, inte kan vara annat än goda. Mörkt foto, olycksbådande musik, bibelcitat om järtecken, antikrist återuppstånden, gravar som öppnas, hemligheter som anas. I princip en perfekt rysare. Däremot gör tittaren bäst i att inte se övriga filmer i franchisen.

8. Life of Brian (1979)

Legenden säger att Monty Python-gängets humor föddes när John Cleese någon gång på 60-talet såg en naturfilm på brittiska BBC som var så långsam och styltig att han fick en chock när han insåg att det var på riktigt och inte en parodi. Vad det har att göra med gängets långfilm ”Life of Brian”, om en händelse ungefär samtidigt som och alldeles i närheten av stallet där Jesus föddes, vette tusan. Men någonstans där ligger också charmen med filmens och de brittiska legendarernas humor. Ibland är den så obegriplig att man skrattar av bara farten. 

9. Scener ur ett äktenskap (1973)

"Deras insats var ovärderlig eftersom de aldrig lämnade ut Marianne och Johan, utan försvarade dem."

Så kommenterar Ingmar Bergman (ni trodde väl inte att vi skulle missa Bergman?) själv insatsen från skådespelarna – Erland Josephson och Liv Ullman – i ”Scener ur ett äktenskap”, en av 70-talets stora relationsklassiker och en milstolpe i svensk tv-historia. Omöjligt att inte bli berörd. Men käre läsare, skippa den till biofilm nedklippta versionen. Ibland måste en historia få breda ut sig.

10. Apocalypse Now (1979)

Det går att säga så mycket om Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now". Om den kaotiska inspelningen, om att det kanske är den bästa film som gjorts om Vietnamkriget, om att den inte alls handlar om kriget, utan om mörkret inom oss alla, om att det är en lektion i imperialismens historia, om att den ständigt dyker upp i topp på listor över världens bästa filmer. Vi nöjer oss med att konstatera att aldrig tidigare har så mycket sprängkraft släppts loss bara för att få lite lugn och ro till att surfa.