Pappa fick syrgas i nio dagar innan han slutade andas. Han hade fladdrande försökt få bort syrgasmasken ända sedan första dagen på sjukhuset. Personalen lät honom till sist slippa den. De ringde klockan 16 och sa att det var dags. Jag klädde på mig och tog bussen men efter endast tre hållplatser var pappa död. Jag satt på bussen när de ringde igen. Jag satt längst bak och det var varmt och nästan tomt. Jag hade varken mössa eller vantar och jackan var uppknäppt. Jag gick av och ringde min fru. Sedan ringde jag min bror.
*
När pappa legat inne tre dagar gav mamma ett fotoalbum till mig. Pappa fick svårare att andas och jag tittade på bilderna. De första bilderna var tagna före min födelse. Pappa såg ut som att han var fri. Det var flaskor på varje bild. Det fanns kvinnor. Jag letade efter en bild där mamma och pappa stod tätt ihop. Mina två bröder var med ibland. På en bild är jag nyfödd och pappa håller mig i sin famn och mina bröder sitter tätt bredvid. Nu är bara två kvar.
Veckan pappa låg inne öppnade jag albumet varje kväll efter att alla i familjen somnat. Där var han vid liv men snart skulle han vara död. Jag drabbades av en kraftig längtan efter att prata med honom. Efter pappas död hemsöks jag allt oftare av känslan, att min son liknar mina bröder och att jag liknar pappa. Det är på något vis outsägligt sorgligt.
*
”Var kommer ni ifrån?” ”Var kommer ni ifrån?” Två dagar efter inläggningen och en vecka före sin död besökte min bror och jag pappa. Vi måste ha sett förskräckliga ut i skyddsutrustningen. Visir, munskydd, handskar, förkläde. Dagen efter mindes han inte att vi varit där. Men jag tror att frågan han ställt egentligen var en fråga som plågat honom hela livet. Vi barn trängde oss på. Lämna mig ifred, kunde han lika gärna ha sagt.
*
Vårt sista samtal skedde på påskafton. Pappa ringde från sjukhuset. Jag sa att jag skulle åka till Peters grav. Pappa sa att han skulle åka på födelsedagen, tre veckor senare. Om du fortfarande är i livet då, tänkte jag.
*
Jag återkommer ofta till eftermiddagen då pappa dog. Min bror och jag åkte in till sjukhuset och de gjorde iordning pappa för oss. Han låg i sängen. Stilla. Stel. Armarna var under täcket och täcket var inte längre skrynkligt. Han var vit i ansiktet, en grå blekhet jag aldrig förr sett på en människa. På bröstet under skjortan hade personalen lagt någonting för att hålla käken uppe. Pappa gapade ändå svagt. Jag stod med skyddshandskar och munskydd och tittade på honom.
Jag förstod vad mamma hade sagt om att bara skalet är kvar när man dött. Detta var inte samma person jag höll i handen några timmar tidigare. Då fanns ändå livet. Nu fanns ingenting. Medvetandet är allt, kroppen är inget. Men han vilade åtminstone. Jag tror att hans egen död var enda gången pappa fått vila från alla eksem och all ångest och all abstinens.
Jag frågade om min bror hade några goda minnen från pappa. Det tog ett tag men sedan började han prata. Han klev fram till vad som var kvar av pappa, klappade honom på axeln och sa att nu, nu får du träffa Peter. Sedan tog vi av oss alla skyddskläder efter en given rutin och spritade våra händer mellan varje plagg.
På morgonen hade min röst stakat sig när jag höll hans hand. Nu var jag stum. Min fru sa efteråt att han ändå fanns kvar i rummet men jag vet inte. Det såg så tomt ut. Tekniskt. Sterilt. Dagen efter meddelade Folkhälsomyndigheten att 1 580 personer hade dött i covid-19. Det innebar 1 579 plus pappa.
*
Det finns en inspelning jag gjorde två år tidigare. Jag intervjuade pappa om uppväxten. Han berättade till året han fyllde 16 men vi kom ändå inte varandra nära. Hur lever man med andra om man inte kan leva med sig själv?
Jag har försökt att gråta sedan dagen han dog. Men det vill sig inte. Inga tårar kommer. På begravningen försökte jag. När jag kom jag hem bakade jag bröd och återlämnade den hyrda bilen.
Två månader efter begravningen satte jag mig i ett samtal och ilskan bubblade upp. Återigen kom den. Självklart kom den. Den var en omärklig del av mig. När jag kom hem föll jag plötsligt min fru i armarna. Jag sa det alla visste, att pappa hade varit en dålig pappa. Och så grät jag. Jag grät över likgiltigheten, jag grät över att alltid behöva låtsades som om inget hänt. Jag grät över charaden, alkoholen, egoismen. Jag grät över att vara rädd. Jag grät över att tiden att inte älska, var förbi.
*
Jag minns inte vad sjuksköterskan hette som höll pappas hand när han dog. Ingen annan var där.
