Även journalisten Josefin de Gregorio, som gjort intervjun, skriver i den om samtidens sunda kvinnoideal. Enligt henne har sam­talet om vikt och skönhet förändrats jämfört med när Zytomierska startade sin karriär runt ­millenieskiftet. Då trendade Paris Hilton och lågt skurna jeans, vilket de Gregorio jämför med idag när ”det syns plus size-modeller i de stora klädkedjornas kampanjer och unga ­kvinnor omfamnar ett kroppspositivt synsätt”. 

Efter att ha läst intervjun känner jag mig först lite dum. Vad är det för toppentid jag och mina tjejkompisar lever i och varför är ingen av oss tjocka om det är så ”coolt” idag? Efter att ha grävt lite djupare i frågan inser jag dock att det inte är mig utan Zytomierska och ­de ­Gregorio det är fel på. Deras analys av samtiden klingar oerhört falskt och tyder på att ingen av de träffat en ung kvinna de senaste åren. De verkar inte heller tagit del av varken kulturdebatt eller forskningsrapporter. 

För den som följt de senaste veckornas metoo-­liknande våg av ätstörningsbekännelser på kultursidorna vet att Zytomierska inte har något att oroa sig över. Och om de Gregorio läst den uppmärksammade artikeln Adriana Diaz skrev i The New York Post tidigare under hösten hade hon vetat att kroppspositivismen drog sin sista suck när Kim Kardashian bantade inför Met-galan. Rubriken var: ”Bye-bye Booty: Heroin chic is back”. Alltså: Hejdå kurvor, hejdå sunda kvinnoideal, hejdå normala kroppar. 90-talets och det tidiga 00-talets norm där kvinnan ska vara så blek och undernärd som möjligt är tillbaka. 

Diaz text tar upp exempel från höstens modevisningar där både minikjolen, mag­tröjan och den pinnsmala kvinnan som ser ut att må piss (á la Kate Moss 1993) fått ett uppsving. Även ”Stil i P1” är i sitt senaste avsnitt (Heroin chic – när modet orsakade moralpanik) inne på ett liknande spår. Där uppmärksammar de att mediciner med ämnet semaglutid blivit allt mer populära att använda som bantningsmetod de senaste åren. Läkemedlet är egentligen till för patienter med typ två diabetes, men har nu börjat köpas av rika, friska människor som snabbt vill gå ned mycket i vikt. 

Även forskningen pekar på att den unga kvinnan försöker bli smalare, i det senaste avsnittet av SVT:s Uppdrag granskning med titel ”Äta, bältas eller dö” beskrivs hur antalet barn som söker vård för ätstörningar har ökat från cirka 2 000 för tio år sedan till nästan 5 000 idag. Nio av tio av dem som söker vård är flickor och de patienter som tvångsvårdas för sina ätstörningar är fler än fem gånger så många som för tio år sedan. 

Under en kort period på 2010-talet var kroppspositivism en grej på sociala medier och kvinnor kunde ha kurvor utan att få en fatwa över sig. Det betydde inte att det var trendigt att vara tjock, det har det aldrig varit. Men jag antar att det är denna tidsera ­Zytomierska och de Gregorio tror att vi befinner oss i när de påstår att det är coolt bland unga tjejer att ha fett som väller ut ur jeansen.

Jag är ledsen att säga det, men den eran är död. Ingen tror på kroppsaktivism längre, vilket blev tydligt när ”plus size-­influencern” Cassandra Klatzkow plötsligt rasade i vikt. Inte ens hon orkade vara tjock. 

Att påstå att vi lever i någon slags prime time för tjocka tjejer är därför både tondövt och magstarkt. Inte minst med tanke på Dagens Nyheter artikelserie ”Vikten i vården” som visar hur illa överviktiga behandlas inom vårdväsendet. Där skrivs det bland annat om 17-åriga Sandra som dog av livmoderhalscancer förra året. I flera år hade hon sökt hjälp för sina smärtor och endast fått råd om att gå ned i vikt av läkarna.

Jag hoppas Zytomierska läser detta och börjar sova gott om nätterna. Hon har verkligen inget att oroa sig över, att vara en ung, tjock kvinna verkar vara precis det helvete hon vill att det ska vara.