Men på vita duken räcker inte det. Om vi riktigt ska känna Indiana Jones fasa måste vi först få veta att han lider av svår ormskräck. ”I hate snakes”, säger hjälten med avsmak två gånger innan han till sist hamnar i den slingriga kryptan.

Det här är ett klassiskt berättartrick, som kallas ”plantering” inom hantverket dramaturgi. Om du tänker efter nästa gång du ser en Hollywoodfilm – visst hade mordvapnet eller bilens trasiga bromsar presenterats långt innan det gick åt skogen? 

Om någon ska halka på bananskalet måste publiken först få veta att det ligger där.

Det här är ingen ny vetenskap. Och de historier vi älskar att läsa och titta på har vi egentligen sett och hört ända sedan vi var små barn. Sedan flera tusen år tillbaka finns de klassiska ramarna för hur en historia ska byggas för att vi ska ta den till oss. För att vi ska kunna skratta – och gråta.

Ett annat trick kallas ”Björnen på stranden”. Det är inte speciellt spännande att se ett älskande par som sitter och ser varandra i ögonen. Men om vi får veta att det smyger omkring en björn i buskarna blir deras kärlek genast mer värdefull.

”Cliffhangern” låter oss veta A, och håller oss kvar i tv-soffan i väntan på B.

”Dramatisk ironi” kallas det när vi vet något som inte personen i berättelse vet. Mannen som skryter om att hans fru älskar marken han går på, samtidigt som vi vet att hon är olycklig och vill lämna honom. Det får honom att framstå som ännu mer okänslig och uppblåst.

Den franske författaren Émile Zola (1840–1902) tillhör de allra största dramatikerna. Han namngav sin egen genre – naturalismen. Kärva realistiska skildringar om arbetarnas och samhällets svagastes villkor förstärktes med en utstuderad dramaturgi. I romanen Den stora gruvstrejken beskrivs ett uppror som blodigt slås ner. Men det är inte de mänskliga tragedierna som griper läsaren. Det är den gamla gruvhästens öde. Han har levt i gruvan i 20 år och mist sin syn. När gruvan rasar springer han oförstående omkring i gångarna och skriker ut sin fruktan tills han dör. 

Zola förstod att vi av någon anledning har svårt att ta till oss lidande och katastrofer som drabbar vanliga människor. Berättargreppet kallas numera ”Zolas häst” och är ganska vanligt.

Nyhetsjournalistiken låter sig inte lika lätt motas in i de dramaturgiska ramarna. Den är som en pågående direktsändning av verkligheten, där hundratusentals reportrar världen över försöker göra små saker och stora tragedier begripliga. Så att de ska beröra oss. För att vi ska förmå våra ledare att fatta de kloka besluten.

Kriget i Syrien har pågått i fyra år nu. Tusen sinom tusen har dött, miljoner är på flykt och mycket få kan göra anspråk på att förstå orsakerna bakom katastrofen. I Europa kunde man länge vända bort blicken och mumla om ”volymer” och att ”hjälpa på plats”.

Tills en treårig pojkes livlösa kropp flöt i land på en grekisk semesterö. Då fanns plötsligt en berättelse som vi kände igen. Då kunde vi till slut gråta vi också.