Det vänder sig i magen när man ser bilden som Zlatan postat på sitt Instagramkonto. Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi knådar fotbollsproffsets axlar och Zlatan ser salig ut i maktens salonger, omgiven av guldbrokad, silverfat och sammet. Berlusconi som dömts för mutbrott, som är vän med Putin och ett fan av Mussolini. Berlusconi som vill bilda regering med Giorgia Meloni som är öppet kritisk mot abort och HBTQ-rörelsen. Fattar Zlatan vem han låter sig masseras av? Eller är han bara den nyttige idiot han ser ut som på bilden? Jag vet inte vilket som är värst.
Instagramposten har gett upphov till en våg av kritik, samtidigt som flera ryckt ut till Zlatans försvar. ”Idrottsproffs är bra på idrott, inte tvunget lika bra på politik eller moral”, skriver Kristofer Ahlström i Dagens Nyheter (12/10). I Aftonbladet (5/10) verkar Jack Hildén tycka ungefär likadant. Hur många idiotiska saker Zlatan än hittar på, kommer vi fortsätta att kolla på hans matcher. Och så långt är vi överens. Men det som gång på gång förvånar mig är fotbollskillarnas (och de manliga kulturskribenternas) ovilja, eller kanske ointresse, av att prata om Zlatans kvinnoförakt. När Hildén radar upp exempel på Zlatans tidigare tabbar lyser en av hans mest misogyna kommentarer, som vanligt, med sin frånvaro.
”När Zlatan gick in som delägare i Hammarby tänkte jag att det var slutet. Fram tills dess hade han kunnat göra vilka magplask som helst, jag ryckte på axlarna. Han har gett så mycket glädje och stunder att det blir som en gammal vän som följt en genom livet. Vilken kompis har inte sina störiga sidor som man helt enkelt får lära sig leva med? Belöningen är ju så mycket större”, skriver Hildén. Det låter bekvämt och jag önskar att jag kunde hålla med. Men när en av de ”störiga sidorna” är att Zlatan inte tycker att en kvinna är lika mycket värd som en man, då blir det svårt.
För när Ibra köpte in sig i Hammarby 2019 hade min och Zlatans relation egentligen varit död sedan länge. Den kraschade redan på juldagen 2013, när intervjun om händelserna på Fotbollsgalan publicerades i Expressen. Anders Svensson fick en lyxbil för sitt landskampsrekord på 146 matcher. Therese Sjögran som spelat 187 landskamper fick en blomma. Många blev upprörda, men inte Zlatan. Han tyckte att det var förnedrande för Anders Svensson att överhuvudtaget bli jämförd med damerna. ”De kan få en cykel med min autograf så blir det bra”, sa Zlatan och syftade på damlandslaget.
Jag hade köpt en grytlapp med Zlatan på i julklapp till min pojkvän det året. Zlatans uttalanden fick mig att önska att jag hade valt disktrasan istället. Men värre än hans kommentarer var egentligen den brist på ilska som fotbollskillarna omkring mig visade. Visst, de tyckte att det var dumt sagt, eller kanske framför allt korkat. De skrattade åt honom. Men besvikelsen och sorgen som jag kände såg jag inte röken av hos männen.
Det förvånade dem helt enkelt inte, sa de. Och det är väl precis det som gör att ”Bilgate” inte ens finns med på listan när Zlatans dumheter nu ska räknas upp. Kvinnoföraktet är så utbrett inom fotbollsvärlden att det inte bara accepteras, det verkar nästintill förväntat. Uttalanden som hade fällt män inom andra branscher, är snart glömda inom idrotten.
Jag säger inte att det är mer okej när Zlatan brukar våld på och utanför planen, eller när han uttrycker sig rasistiskt mot Inter-spelaren Romelu Lukaku. Och jag säger inte att bilden på Zlatan och Berlusconi inte förtjänar att pekas ut som djupt problematisk. Det är bara så typiskt. Att när det gäller myset med Berlusconi så verkar det väldigt lätt att göra poänger av hur det skär sig mot Zlatans underdog-image. Sveriges förortsfavorit tillika knegarlaget Hammarbys nya kelgris får inte lov att kramas med högerpopulisten och arbetarfienden Berlusconi. Men när det gäller hans förakt för damlandslaget så verkar det inte lika jobbigt att han sparkar neråt. De är ju bara tjejer.
