Och på ett sätt är det också förståeligt. Från ett vänster­ideologiskt perspektiv kan yttrandefriheten te sig som toppen på ett isberg; för att den ska ha substans är det så mycket annat som måste vara på plats. Naturligtvis är det en fråga om grundläggande saker som allmän läs- och skrivkunnighet, men det handlar också om vilka som äger de stora mediebolagen, vilkas röster som anses viktiga nog för att höras och vilka som överhuvudtaget har självförtroende att tala och skriva i offentligheten, vilka som kan uttryckskoderna.  

På ett annat sätt är det underkännande av samtida svensk vänster att yttrandefrihet ses som en högerfråga. Om det är yttrandefrihet som är på agendan borde vårt försvar för den alltid vara högt och klart och utan reservationer – även om vi naturligtvis samtidigt kan arbeta för att den ska fyllas med substans.

I Fronesis citeras vad Nalin Pekgul, dåvarande ordförande för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, skrev i samband med Lars Vilks framställning om profeten Mohammed som rondellhund. Pekgul sade sig å ena sidan vilja försvara yttrandefriheten: ”Även om jag som muslim blir kränkt av att Lars Vilks framställer profeten Mohammed som rondellhund försvarar jag hans rätt att få göra det.” Men å andra sidan: ”Yttrandefriheten är dock inte ovillkorlig. Kritik av tron får inte gå över i kränkning av dem som tror.” Det vill säga: Pekgul menar att yttrandefriheten bör begränsas om människor känner vissa negativa känslor inför ett yttrande. 

Just känslor har överhuvudtaget fått en stor plats i diskussionen kring yttrandefrihetens gränser. Jag funderar på varför det har blivit så; varför kan känslor vara ett argument i sig? Ibland tänker jag att det är uttryck för ett slags individualismens seger. För känslor är speciella: bara individen själv vet vilka känslor hen har. Ingen kan säga till någon annan ”du känner inte det du känner” eller ”du känner fel” – däremot kan någon säga ”du har fel åsikt”. Du blir liksom suverän som individ om du hänvisar till dina känslor – till skillnad från om du argumenterar ideologiskt eller med hjälp av logik.

Men ibland tänker jag tvärtom: Att känslornas ökade företräde i det offentliga är en reaktion mot nyliberalism och dess åtminstone påstådda individualism och rationalitet. Jag anser inte att resultatet av nyliberalism blir vare sig individualism i betydelsen varje individs personliga möjlighet att blomma ut, eller rationalitet i betydelsen vad människor behöver för att kunna leva goda liv, men det är en annan diskussion. Nyliberalismens syn på människan är att hon är en homo economicus, som alltid på ett rationellt sätt beräknar kostnad och pris för sina handlingar. Om rationalitet och förnuft blir något så stympat kanske det inte är så konstigt att folk börjar argumentera genom känslor? 

Oavsett orsak till känslornas företräde kan de aldrig vara ett gångbart argument mot rätten att uttrycka vissa åsikter. Det har alltid funnits människor som har blivit kränkta av saker och ting. Abort, äktenskap mellan homosexuella, Gudsförnekelse – tror ni inte vissa människor blev kränka när krav restes på att få tala om sådana saker? •

För övrigt tycker jag det är skönt att Netflix-serien ”Succession” är slut; alltför många kulturskribenter såg alltför mycket djupsinnigheter i en ytlig produktion.