För ett par år sedan var ”dirtbag left” på alla amerikanska mediers läppar. Vänstervridna poddar som Chapo Trap House och Red Scare utsågs till ledare av en nyvaken uppkäftig amerikansk vänsterrörelse som sa saker som att transungdomar skrämt bort mellanvästerns gruvarbetare från vänstern hela vägen i armarna på Donald Trump.
Fenomenet återfinns här i Sverige, men kraftigt marginaliserat, i form av exempelvis partiet Malmölistan. Ett lätt rasistiskt parti vars ledare Nils Littorin enligt egen utsago är ”överlevare från vänsterns identitetspolitiska ökenvandring”.
Konservatism måste inneha något slags rekord för hur snabbt en ideologisk riktning kan spåra ur i vansinne. Alla som gläntar på den konservativa dörren blir radikaliserade till fascister innan de ens hinner googla hur ”fascism” stavas. Så även delar av de som utgjorde dirtbag left. Kvinnorna i Red Scare har exempelvis gått från att kalla sig ”Sailor Socialism” (en nick till animeserien ”Sailor Moon”) till att försvara den galna Fox-profilen Tucker Carlson och hans dokumentära tv-program.
För att inte bygga hela mitt case på ett evigt scrollande på Twitter så plågade jag mig igenom det senaste avsnittet av Carlsons program, betitlat ”End of Men”. I det tråcklar Carlson ihop livstilsgurus och manliga influencers på högerkanten och låter dem väva ett stycke civilisationskritik om mannens förfall. De tar sats i någon slags forskning som visat att spermakvaliteten hos män i väst sjunkit stadigt sedan 1970-talet och man vet inte exakt varför. De bitiga, biffätande machomännen som medverkar i programmet förklarar detta fenomen med kemikalier i maten, industriell djurhållning och miljögifter. De kritiserar alltså att man i USA tillsätter ohemult många oetiska ämnen i maten som gör folk tjocka. Att djuren lever korta liv i plågor innan de blir mat. Att det släpps ut mikroplaster i miljön som med all sannolikhet bidrar till ohälsa hos människan.
Hade jag inte sett med egna ögon att segment av ytterkantshögern delar mina gröna vänster-åsikter om mycket hade jag knappt trott det. Här står ett gäng välbyggda, friska karlar och säger allt det mitt lag tycker, men med ett annat lugn och övertygelse i rösten. Plötsligt blev det tydligt för mig hur dirtbag left-vandringen gått till. Om man upplever att vänstern bara bryr sig om hbtq-certifiering på bekostnad av sånt som är ”viktigt på riktigt” förstår jag lockelsen i att gå till ett gäng som tycker typ samma sak – men som inte är så gnälliga om det.
Italiens fascistiska premiärminister Giorgia Meloni gick till val på bland annat kritik mot den globala, ansiktslösa kapitalismen som slår sönder familjer och människors liv i oändlig jakt på profit. Det betyder inte att just hon har en poäng. Vi råkar bara sammanstråla i frågor som är objektivt sanna, men som liberala kapitalister inte vill låtsas om eftersom de tjänar pengar på rådande ordning. Det är objektivt sant att miljögifter, överdrivet med kemikalier i mat och köttindustrin är dåligt. Det som är relevant är vad man vill göra med den informationen. Högern fiktionaliserar starka blonda män som gör upp eld med pinnar och försvarar sitt land med svärd. Vill man däremot ha en hållbar värld där så många människor som möjligt ska kunna leva långa, hälsosamma liv i rättvisa och harmoni, har man inte mycket att hämta hos högern. Trots att de delar vissa av ens problemformuleringar.
