Under den övergripande rubriken ”Är det dags för en ny feminism?” diskuterade vi hur feminismen ser ut i dag, vilka de stora utmaningarna är och om vi fick välja en enda reform för ökad jämställdhet, vad skulle det då vara?

Som vanligt kom jag på vad jag borde ha sagt alldeles för sent, inte ens på vägen hem till förorten, utan först senare när jag hade läst Lisa Magnussons ledare i Dagens Nyheter om fyrtiotalisterna. Eller ”boomers” som de också kallas, de som växte upp efter kriget och fått allt serverat.

För att förenkla Lisa Magnussons text så fick fyrtiotalisterna allt, och nu sitter de där i sina avbetalade villor och får pensionen på kontot varje månad.

Dessutom har de inte vett att vara tacksamma eller förstå hur lyckligt lottade de är utan de bara gnäller på de yngre generationerna. Något som de riktigt unga, generation Z, nu börjat ge igen för genom att kalla alla gamlingar som inte fattar någonting av sms och internet för ”ok boomer”.

Just detta mobil- och internethån finns överallt. Senast jag såg det var i Wera von Essens debutantprisbelönade och fantastiska roman ”En debutants dagbok”, där hon gör sig lustig över Stig Larssons gubbhantering av mobilen.

Hon skriver: ”Att efter varje sms skriva avsändaren är så typiskt den äldre generationen, vår generation vet ju att avsändaren redan står i rubriken.”

Men jag tycker faktiskt att vi fick något väldigt bra av fyrtiotalisterna. Dagis.

Nåväl, nu var väl inte alla fyrtiotalister aktiva i Grupp 8, men de var ändå tillräckligt många för att lägga grunden för allt det som vi i dag tar för givet. Att kunna arbeta och ha barn.

Just nu finns en trend bland yngre kvinnor som menar att allt kan vara feminism, bara de mår bra.

De vill stanna hemma med barnen och det är feminism för att det får dem att må bra.

De vill skönhetsoperera sig och det är feminism för att det får dem att må bra.

Men det de yngre kvinnorna inte verkar ha tänkt på är alla ”boomers” envetna arbete för att just de – deras barn och barnbarn – skulle kunna få leva ett friare och bättre liv. Kunna utbilda sig och jobba samtidigt som att skaffa familj.

Etnologen Malin Haawind har formulerat det så bra i ”Satans skit – en bok om smuts”. Fyrtio­talisterna ville komma ut från det kvävande familjelivet, dagens yngre kvinnor verkar drömma om den traditionella kvinnorollen och gå tillbaka till hemmet.

Men, som Haawind skriver, om man tar arbetsliv och frihet för givet, ”om det är självklart för en – ja, då kan man väl gott gå till tillbaka hem”.

Och: ”Arbetslivet finns där som ett alternativ om man skulle ångra sig, eller om man skulle skilja sig och därmed behöva ha en egen inkomst, och eftersom det är föregivet tappar det i magi.”

Någon har krattat manegen för dagens unga hemmamammor som dessutom kan VÄLJA att gå tillbaka ut i arbetslivet, närhelst lusten eller behovet uppstår.

Det var inte självklart för deras mormödrar.

Det glömde jag säga till publiken, som bestod till 90 procent av fyrtio­talistkvinnor, där på ABF-huset som var fullsatt en lördagsförmiddag i gråaste november.

Därför säger jag det nu: Tack för allt ni har gjort för oss yngre kvinnor! Tack för att ni la grunden till dagens självklara feminism som genomsyrar allt från skolan till politiken.

Och det gör inget att ni är kassa på internet, det är inget viktigt. Vi kan hjälpa er.

Dessutom undrar jag om de yngre kvinnorna med hjälp av feminismen vill rationalisera sina kanske mindre lyckade val?