Jag går till Victoria & Albert Museum, i en av salarna lyser bokstaverade lampor: ALL OF THIS BELONGS TO YOU. Jag kryssar mellan kopior av grekiska skulpturer, stulna objekt, allt är som vanligt: allt detta tillhör dig men vem är duet? Jag kryssar mellan barocka byråer, tekannor, guldmynt. Går upp för trappor, ner för trappor; byggnader som smälter ihop tills jag till slut når destinationen, gömd i en brun träkorridor, bredvid andra rum som rustas, som är avstängda: Gallery 90.
Det är fullt överallt, här är det tomt. Jag tänker på det mycket: jag är ensam här förutom folk som gått hit för att vila, de sitter på bänkarna och samtalar högt på olika språk. Jag är ensam i min svarta kropp, och den enda som tittar intresserat här inne. Det är en sådan där bild man lärt sig oroa sig för, värja sig mot: att inte vara en kliché. Men varför är bara detta intresse en kliché, något nästan löjligt, inte de rödsvettiga därneres vurmande för sina gamla pottor och kungaporträtt?
Utställningen heter In Black and White, såklart, med tryck, verk ifrån Afrika och diasporan. Bilderna är fantastiska men behandlingen är styvmoderlig; undangömd, bortstuvad, på undantag. Som namnet, det där namnet som följer oss överallt, i alla tidningar: alltid ordlekar om vitt, svart – som om det bara vore våra texter, tankar, frågor som hade en hudfärg, som var inlägg i en diskurs i hur ras görs och finns. Tidningar fulla av bilder där inte en enda svart person syns är det inte, inte heller redaktioner, företag – det är bara vår färg som syns, som måste påtalas. Så konserveras rådande förhållande, utmanas aldrig i grunden ens när vi försöker. Försöken blir i stället detta: en utställning undangömd längst bort i en halvt nerstängd vind.
Vad gör det med oss när vi måste tänka på sådant här? Vi kunde tänka på annat, på ögonen hos någon vi älskar, glasspinnar eller varför silke både är värmande och kylande. I stället går man och ryggar, skäms eller skäms inte men tänker åtminstone tanken om skammen: här står jag som den enda svarta jag sett här inne och tittar på de enda konstverken av svarta konstnärer. Vad säger det om denna institution, och vad säger det om mig?
(Är det denna plats som är skit, är det jag som är skit, eller alla andra svarta som inte går hit?)
Man pratar ofta om att ta plats, att man ska bryta sig in, ta över, ta utrymme, men varför? Varför ta plats i vita rum när allt det ger är två rum på en vindsvåning, när allt det ger är nyfikna blickar av vita turister som vill återhämta sig? Det finns ett foto av Carrie Mae Weems, hon utanför British Museum, man skymtar kolonnerna, vita besökare på väg in, och sedan hon, i förgrunden, helt klädd i svart, som ett spöke eller något annat, baksidan vänd mot mig.
Jag tittar på den länge, det finns något ironiskt i att gå och gå för att först verkligen bli sedd av någons rygg.
(Det är självklart: denna plats är någon annans och det är bara vi fåfänga som inte fattat det, som fortfarande går hit, hoppas, som tror att våra pengar skulle kunna köpa oss fria eller åtminstone med, köpa oss ett medlemskap)
Jag hittar utställningsboken sedan, i shopen. Den är på rea, halva priset. Jag går hem med den under armen och solen sjunker.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
