Tårarna berodde den här gången på frustration. På att ingen förstod och att ingen gjorde något åt att de upprepade kommentarerna och skratten, de ständiga pikarna, den allt större ensamheten faktiskt var mobbning. Det riktade sig inte mot mig, inte den här gången, men jag stod inte ut med att se det och det var därför jag stod där och skrek.  Vad han som faktiskt var utsatt tyckte om det jag gjorde, det visste jag inte då och det vet jag inte i dag, 25 år senare. Kanske ville han bara sjunka genom jorden. Kanske gjorde jag bara allt värre med det jag sa. 

Just nu är det många som pratar om mobbning. På SVT sänds programmet Morgans mission där skådespelaren Morgan Alling tar sig an en klass för att få bort kränkningar och mobbing. Hans huvudbudskap är att det finns inga onda barn, bara onda mönster. Så är det förstås och vi kan aldrig prata för mycket om mobbning. Varje chans att rikta uppmärksamheten mot det som får tusentals barn att må dåligt och 45 barn per år att ta livet av sig är välkommen. 

Men det är något som gnager i mig när jag tittar på serien. Och det är frånvaron av vuxna. Om det nu inte är barnen som är onda utan mönstren, så måste mönstren ställas till svars. Och mönstren skapas av vuxna, frånvarande eller närvarande. Vad som släpps igenom, vad som blir tillåtet att säga, vilka strukturer om får slå rot utan att brytas upp – det är de vuxnas ansvar. 

I min klass blev det tydligt redan i ettan vem som stod högst upp och längst ner i hierarkin. Det höll i sig ända tills vi gick ut nian. Dag ut och dag in. Och varje försök att bryta sig ur den här rankingen slogs brutalt ner, om än inte med våld så med ord eller total tystnad. Och det fick pågå. Trots att ingen kan ha varit blind för hur det var. 

Var fanns de vuxna till exempel när jag stod där ute på skolgården och grät av frustration? Var fanns de sedan när väggarna i gympans omklädningsrum täcktes av kränkningar? 

Min nuvarande hemkommun är en av de kommuner i Sverige som har tecknat en försäkring som ska gå in och täcka utgifterna för ett eventuellt skadestånd om kommunen misslyckas med att stoppa mobbning. I min värld är försäkringar en säkerhet när det oförutsedda händer. När ett hus brinner, när man blir svårt sjuk eller när bilen plötsligt lägger av. Men här räknar kommunerna alltså med att det fullt möjligt att de inte kommer att kunna stoppa upprepade kräkningar mot barn och de tycker att de behöver teckna en försäkring för att det misslyckandet inte ska svida för mycket i plånboken. 

25 år har gått sedan jag stod och grät på skolgården. Jag hoppas de vuxna är mer närvarande i dag och är beredda att ta ansvar för de dåliga mönstren. Fullt ut, utan skyddsnät och med enda sak för ögonen. Barnens bästa.