Bland alla de lösa tankar och bilder som blåser upp som löv en höstdag kan jag fånga några få. Det är knappt ens tankar, snarare förnimmelser, enstaka ord, färger. Ingen doft. Håll dofterna borta, annars tar illamåendet över! En isbjörn på ett kallt flak i strålande polarsol fungerar en stund. Men på nära håll luktar djuret gammal fisk och kväljningarna stiger. Fort till en annan bild.

Ökenmorgon, solen har just gått upp. Bilen har ännu nattkylan kvar. Vi rullar ut på den smala asfalterade vägen. Asfalten har ojämna kanter, som kanterna på kavlad pepparkaksdeg. Det är för tidigt att samtala. Solbakade slätter av grus luktar ingenting alls. Det är tryggt, och mycket lyckligt.

I sömnen dyker Nalle Conrad upp. Svens särskilda nalle, sandbrun, som han köpte – var? Jo, i södra England, i närheten av Pent Farm, där författaren Joseph Conrad bodde under en period i sitt liv. Huset var nu privatbostad, och vi kunde bara se en ljus byggnad i en stor trädgård på håll. Grönt. Somnar.

Vaknar. Conrad. Nalle eller författaren?

Något skrapar obehagligt. En tanke försöker komma igenom värken men studsar och försvinner. Jag dåsar till. Medicinen har inte grepp om smärtan ännu.

Jag måste fånga tanken för att kunna somna igen. Att tända sänglampan är för svårt, så jag försöker memorera genom att tala högt: Conrads hus, illamående, Svens nalle, och så någonting från valkampen i USA. Eller stationen? Vilken station?

Dagen efter är kroppen fylld av ljust lätt ludd, och huvudet känns som en svävande ballong i ett snöre. Jag skriver ner orden jag sade under natten, men får inte tag på tanken.

Så kommer äntligen associationen som ännu inte är en tanke. Steve Bannon, tidigare mäktig chefsideolog åt USA:s president, har sagt att FBI-chefen och landets främsta smittskyddsexpert båda borde halshuggas. Och sedan fortsatt: ”Jag skulle sätta deras huvud på pålar, i de två hörnen av Vita huset, som varning till federala tjänstemän.” Uttalandet är vidrigt.

Joseph Conrads publicerade år 1902, boken ”Mörkrets hjärta” skriven på det vackra Pent Farm. I boken färdas en man, Marlowe, på båt uppför Kongo­floden för att undersöka vad som händer vid den Inre stationen. Otäcka rykten går om vad som försiggår där, rykten som oroar ägarna till Kolonialkompaniet. Kompaniets representant Kurtz har länge fått fram mer elfenben från ursprungsbefolkningen än någon annan. Men hur har han åstadkommit det? Marlowe ser från båten det förfallna huset, rester av staketet med sina knoppar, hålen i taket, fönster utan glas. Och så ser han i sin kikare att det inte är knoppar, utan det är människohuvuden som är spetsade på staketstolparna.

Conrad skildrar en galning, som för att berika sig själv och sina uppdragsgivare, och injaga fruktan i sina underlydande, pryder sitt staket med avhuggna människo­huvuden. Steve Bannon målar upp en bild där Vita huset, likt den Inre stationen, ska vara själva mörkrets hjärta. Med avhuggna människohuvuden på staketet. Och en man inne i huset som förlorat all sin mänsklighet.

Dagen efter ett migränanfall är bräcklig och stillsam. Jag sätter ner fötterna som om jag gick på skarsnö. Men en liten pulserande smärtpunkt ligger kvar, som inte har det minsta med migrän att göra.